Vissa saker gör jag av princip INTE!!! (2008)

Blev tidigare ikväll påmind om tankandets vedermödor. Kände med den drabbade tanten såpass, att detta får bli en liten hyllning till henne. En repris visserligen, men....
Vissa saker är rysligt svåra att komma över om det väl har strulat till sej vid typ första försöket. För min del handlar det om att tanka bilen... Detta är något som maken definitivt får sköta om utan att jag bekymrar mej om det.

Den första bilen vi hade var en Mitsubishi modell 1991, och så småningom skaffade vi även en betydligt nyare Toyota, som vi fortfarande har och som går som en klocka. Den gamla bilen gick även den som en klocka, i alla fall nästan alltid. Eller kanske snarare ibland... När den väl funkade hade den ett jädrans tryck och for iväg som ett spjut, vilket passade (och fortfarande passar) mej perfekt! Jag älskar att köra fort, det kvillrar i magen och adrenalinet bubblar i kroppen! Jag körde gärna den gamla bilen, vilket maken nog i hemlighet tyckte var helt ok, med tanke på att jag är oerhört optimistisk när det gällde avstånd till lyktstolpar och såna små triviala saker.

Men, men . men... vare sej man nu vill köra fort eller långsamt, så behöver lilla bilen ibland ha påfyllning av bensin. Så råkade det vara denna kväll då storepojken och hans mamma varit på Maxilandet och handlat mat. Jag körde bort till Hydros pumpar jämte affären med en magkänsla som sade att detta inte skulle gå fullt så smärtfritt som jag önskade,. men det fanns inget val om vi ville komma hem, och det ville vi ju. Till min lättnad fanns ingen annan bil vid pumparna just då, men det ändrades snabbt då en en skruttbil fullsmetad med dekaler typ "jag kör hellre Harley Davidsson" stannade på andra sidan pumpen. Kruxet var att jag hade stannat alldeles för långt från "min" pump, så jag fick backa och trixa för att komma närmare. Tyvärr blev det lite väl nära. Det låter fruktansvärt illa när man drar fälgen mot en asfaltkant kan jag berätta...
Jag tittade försiktigt ut mot pumparna för att se om skruttbilsägaren hade reagerat, och får se en liten guldhårig gosse komma utfarande från passagerarsätet med ögon som tefat och hakan vid knäna. Ut kom även den lille gossens pappa, även han med stora ögon om än något mer diskreta. Dessutom syntes det att han stod för det som dekalerna sa. Rött flätat skägg hängde ner över t-shirten med Harleyreklam på, Med andra ord var han En Man Som Vet Hur Man Tankar Bilar.

Nu hade jag en snabb överläggning med mej själv. Sitta kvar i bilen och låtsas vara upptagen med något tills det att skruttbilsägaren och det lilla gossebarnet åkt vidare? Eller rakryggat kliva ut ur bilen och börja tanka och inte låtsas om den sönderskrapade fälgen? jag valde att gå ut. Jag ägnade inte åskådarna en blick, förrän gossen öppnar sin mun och i full beundran för min bravad och på klingande dalmål utbrister: WOW!!! Ja trodde hela bilen skulle sprängas!!! Jag tittade milt på honom och med sammetslen röst svarade jag: Så pass? Trodde du det?? varpå jag tryckte in betalkortet och tog slangen och placerade i tanken. Sen... Hände...Ingenting. Jag tryckte in handtaget på pumpen medan den lille gossen intresserat tittade på. Hans pappa tankade skruttbilen och tittade även han intresserat på. Själv lät jag min blick försvinna långt, långt bort allt medan jag låtsades att detta var en helt normal tankning,medan min son i bilen vid detta laget skämdes så fruktansvärt för sin mamma att han krupit ner på golvet mellan sätena.

Plötsligt hör jag en vänlig röst (dalmål) säga: Du. det går nog bättre om du trycker in knappen. Jag sneglar lite över axeln och låter blicken glida mot handen som pekar mot en liten knapp vid sidan av pumpen. Handen tillhör pappa Dalmas som uppmuntrande log mot mej när han pekade. Jag minns inte vad jag svarade honom, men jag förmodar att jag muttrade nåt . Däremot vet jag att denna händelse ännu gör att jag faktiskt inte tankar. Hur många vänner som roat sig med att fälla lustiga kommentarer över min aversion mot detta vet jag inte, men däremot vet jag att jag så hjärtans gärna bjuder på det...