För ett antal veckor sedan var jag tvungen att köra till Stora Affären i stan på kvällen för att köpa "tyst frukt" (joråsåatt...) till storepojken som skulle ha nationella prov dagen efter. Med andra ord - inga knastriga äpplen, inga plommon eller melonbitar att sörpla saft från...
Väl i affären träffade jag på några goda vänner som vi för övrigt brukar ha kräftskiva ihop med. I januari... I år har kräftskivan uteblivit av skilda anledningar, och detta är ju lite trist. Plötsligt då vi står och diskuterar detta kommer M på att jag nyss fyllt jämt. - Anä, det har ja då rakt inte alls gjort sa jag raskt, dels för att jag inte tycker om att påminnas om att åren liksom bara går framåt vare sej jag vill det eller ej, plus att jag definitivt inte tycker att en födelsedag är jämn när den slutar på siffran fem.
Plösligt hör jag mej själv stå och säga att vi självklart ska ha fest hemma hos oss på påskafton. Dock inte för att fira nåns födelsedag utan bara för att.... ja... ha fest helt enkelt.
Inte för mycke mat! var det sista M och O sa innan vi flängde vidare på varsitt håll. Nu är det bara så att varenda gång vi har nån form av tillställning hos oss får jag för mej att ingen har ätit nåt över huvudtaget på väldans länge... Det plus det faktum att jag kan gå och fundera länge länge länge innan på vad vi ska ha och att jag ogärna förkastar ideer som i mina ögon är helt förträffliga, gör att vi alltid får mängder med mat över.
Nåväl, tiden gick och plötsligt var det veckan före påskafton. På grund av en del händelser här hemma kände jag mej inte jätteupplagd för att överhuvudtaget göra nånting, utan gick och hoppades på att alla skulle ha glömt samtalet i affären... Men icke. På onsdagen ringde telefonen på kvällen och en pigg röst frågar hur dags det var? Vi enades om klockan fyra. Jag hade en stönande diskussion med maken, och som den kloka mänska han är tyckte han det skulle va bra att ha nåt annat att tänka på än bara en massa jobbigheter, ett litet tag åtminstone. Jajajajaja... muttrade jag, kan vi ha köpepizza då eller? - Nä, men vi hjälps åt med maten, du och jag, sa han i all välmening. Jag gav däremot upp ett frustande skratt. Maken är bra på en sak. Plättar. Jag ville verkligen INTE ha plättar på påskafton. Däremot fick jag ett embryo till ide då han pratade om att hjälpas åt. Vi skulle naturligtvis laga all mat TILLSAMMANS på påskaftonen!
Alla vuxna fick order om att ha förkläden med sej då de kom, och grannen A invigdes i planerna. Han är en av våra mest matlagnngsglada vänner, och vi står ofta och trampar i varandras dörrhål då senapen, lingonen, smöret eller nåt annar livsnödvändigt tagit slut., samt byter recept över staketet med ett glas vin i handen... Andreas blev eld och lågor och tyckte det var en kanonide. Jag hade redan klart för mej vad vi skulle laga, allt från indirekt grillad lammstek på nya grillen, till små trevliga laxrullar med go fyllning.
Med förnyad energi efter kollektivmatlagningstanken, beställdes pilsner av Tysklandskompisen, systemet besöktes och lådviner inhandlades och den redigt stora affären besöktes och plockades ren på lax, lammstekar räkor och ägg i massor av inte bara mej utan av typ sjutusen andra, samtidigt. Det var känslan i alla fall...
Påskafton kom och vi racerstädade huset. Klockan fyra stod vi i köket nykammade och granna, lammstekarna låg i kylen och gottade sej i sin marinad sen dagen före och nya grillen var uppmonterad av maken och grannen gemensamt. Plötsligt hörs sång från gatan. Ja må hon leva, ja må hon leeeva.... skrålades det, och in i trädgården kom åtta påskkäringar på kvastar, allt från små, mittemellanstora och fullvuxna. Jag skrattade så tårarna rann. Alla hade de hemgjorda kvastar av björkris, och alla hade de förkläden på sej... Och presenter. MEN - protesterade jag, men blev totalt nersjungen och beordrad att öppna paket. Ett innehöll en batteridriven potatisskalare, som matlagningsgrannen inte kunnat motstå...
Under fördrinken på altanen berättade jag vad som fanns i kylen, och alla blev genast eld och lågor över iden att laga mat ihop. - Jag tänker göra en liten räksoppa på räkskalen, sa A lyckligt. - Jag ska då göra skagenröra på räkorna, sa M lika lyckligt. - Jag grillar lammstekarna, trumpetade vännen O, under tiden som min hjärna vilt arbetade för att hitta en annan inte fullt så allvarlig syssla för honom. Jag hjälper O, sa maken, som läst mina tankar. Ånej ånej!!!! tänkte jag ännu vildare, under tiden som jag beordrade dem att definitivt använda stektermometern. Jag hade tänkt att de kunde skala ägg eller nåt annat lättvindigt ihop, men mina tankar grusades rejält...
Det hela slutade med att alla vuxna kokade, stekte, bakade bröd, fixade och trixade under ett par timmar tillsammans. Till och med det största barnet som är våran femtonåring, och det minsta som är grannens lilla sjuåring stod och joxade tillsammans, nån potatis-och-sill-grunka. Han har nån märklig dragningskraft på små barn och djur, våran storepåg...
Och lammstekarna?? Efter att maken och O råkat glömma bort att de låg på grillen, visade termometern plösligt 115 grader. Ojsan, sa de båda grillmästarna förläget. Ja, ojsan, sa jag vinfryntligt och lyfte raskt bort bägge stekarna - som sedan visade sej vara så perfekta att inte någon kunde klaga. Inte ens jag själv...
Sammanlagt var vi sex vuxna och lika många barn som åt. VI hade mat kvar ända till i söndags, då jag tog fram lammstek nummer två från kylen och skar i tärningar och hade i världens goaste pytt i panna i ugnen, med massor med rotfrukter.
Jag kan lova en sak - vi kommer garanterat att göra om detta!!!! VI har aldrig haft så roligt ihop, och då inkluderar detta två bröllopsfester och en massa annat kul...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar