Jag är en hängiven svampplockare, och då gärna i sällskap med B som är en fena på de där typerna som helst gömmer sig i mossan. Vi har åkt långt och traskat längre genom åren, och sett massor med skog. Ibland uppenbarar det sig saker i skogen som gör att man bromsar upp och tittar lite extra, samtidigt som funderingarna om vad man egentligen ser, kommer krypande.
Det kan vara en stövel som helt plötsligt bara står där på stigen, som om ägaren plötsligt drabbades av känslan av vämjelse, en akut gummistövelallergi eller kanske ett plösligt sko/stövelskav?
Det kan vara en veckotidning som ligger där, lite skrynklig och kanske småfuktig men fullt läsbar. Hur tänkte veckotidningsägaren?
- Hmmm, Jag tror jag ska gå ut i skogen och läsa en veckotidning. Jag sitter här på stubben och lutar mig mot granen. När jag läst klart kan jag låta den ligga kvar, kanske det kommer någon som är veckotidningsläsesugen? Eller nån som fryser och behöver göra upp en liten lägereld men saknar tändpapper? Eller kanske det kommer en älg som alltid längtat efter just denna sortens veckotidning?
Det märkliga är att oavsett hur långt från allfarvägarna jag befinner mig, och hur långt in i skogen jag anstränger mig för att gå, desto konstigare saker hittar jag. Ett badlakan på en skogsväg, säkert inte körd på och använd på flera år och dessutom miltals från närmaste badsjö.
Gamla delar till traktorer och där till hörande redskap hittas ofta i skogsbackar med mossa tjock som extremvarianten på vinterduntäcken. Hur tänker bonden när han lämnar skräpet? - Jag tycker det är snyggast att lägga harven just här, bokskogen är en så vacker bakgrund! - Jag lägger dom gamla plåtspannarna här vid tallarna. Då kan ekorrarna ha dem att samla kottar i.
Det absolut märkligaste jag hittat i skogen var när B och jag sakta körde på en skogsväg och plötsligt hade ett potatisland på vänster sida. Nu pratar vi inte potatisåker, utan helt enkelt en jordhög med potatisblast upstickande likt taggarna på en stor grön igelkotte, typ. Eftersom både B och jag är tämligen jornära och trygga i vår naturkunskap, slog vi snabbt fast att det verkligen var potatisblast, och eftersom vi dessutom kände oss säkra i kunskapen om att potatis inte växer vilt i Sverige, konstaterade vi att det uppenbarligen var någon som ansåg att en jordhög i skogen var en utmärkt plats för potatisodling. Varför personen ifråga inte kunde ha potatisodlingen hemma vet bara hon själv, men nyfikna var vi kan jag säga.
Några veckor senare kom vi tillbaks, inte för att kolla hur potatisarna i jordhögen skötte sig utan snarare för att kolla till trattkantarellerna. Döm om vår förvåning då vi ser en stor vit skylt mitt i åkern! - Ni som plockat upp all min potatis, ni borde skämmas! löd texten, och vi tittade häpet på varandra. Samtidigt kände jag hur en otäck känsla spred sig i kroppen. Herregud, hur mycket folk fanns det egentligen i skogen????? Och stod det någon nu, spanades på oss gömd bakom en gran? Kanske potatisbonden själv, skitförbannad med en grep i näven, beredd att hoppa ut, vilt skrikandes att -NU FICK JAG ER ALLT!!!!! Till slut var jag så nojjig och förföljelsemanisk att jag rusade bort till bilen och kastade mig in i den.
När jag lugnat ner mig och kunde tänka någorlunda rationellt igen, kände jag en enorm irritation över den dumma mänskan som tydligen inte kunnat låta bli potatisen. Om nu nån stackare snokat reda på en jordhög att odla potatis i mitt i skogen var det väl själve f-n om hon inte kunde få ha dem ifred?
Tyvärr är det så, att somliga har fruktansvärt svårt att skilja på vad som är ditt och vad som är mitt, och det spelar faktiskt ingen roll var i världen man befinner sig, om det är mitt i en skog i Skåne eller mitt i centrala Tokyo. De finns överallt, norparna. Tyvärr.
onsdag 29 juni 2011
söndag 19 juni 2011
Djuren och vi
I vår familj gillar vi djur. Om man ska rangordna vem som gillar flest djursorter uppifrån och ner, så innehar storepågen första platsen. Som den djurvårdarstuderande han nu är, träffar han på fler djursorter varje dag än de flesta - möjligen kan herr Wahlström på Skansen stoltsera med att ha övertaget. Gossen har ett favoritdjur framför andra, och det är.... Tada - Kungspytonormarna. Så fort han får en möjlighet gullas och nussas det med de slingrande varelserna. Han har blivit anfallen, attackerad och brutalt huggen i handen en gång, dock inte av de i sonens ögon genomtrevliga kungspytonormarna, utan av en mindre begåvad och fullständigt osocial rödfärgad typ av rasen majsorm. Jag har tittat på den - genom glas - samt givit den onda ögat ett antal gånger, vilket jag hoppas kan få den på bättre tankar.
På andra plats kommer undertecknad. Dock har jag svårt att rangordna mitt djurtyckande efter arter, att vi bara har katter i hushållet beror ju inte på mig, så att säga! Hade jag fått som jag velat hade hushållet bestått både av hundar och hästar, men nu råkar det ju finnas fler på två ben som anser sig ha rätt att tycka en massa - mest maken faktiskt.Jag får istället nöja mig med att "låna" en häst eller två då jag känner att behovet är som störst!
På tredje plats kommer maken. Katter ligger honom väldigt varmt om hjärtat, och till nöds står han ut med att umgås med andra djur också.
På fjärde plats kommer då yngste sonen. Han gillar nog katterna vi har, men är glad om de håller sig på motsatt sida om vägen, så att säga! Han är även en hyfsat duktig ryttare, vilket glädjer hans mor oerhört.....
Som jag nämnde, får jag inte ha några andra djur än katter för maken.
-Vi får se senare i livet, säger han när jag likt en tjatig unge förklarar att jag inte kan bli riktigt lycklig utan en strävhårig kanintax. Detta kan ha varit en omedveten men dock anledning till att jag under flera år strävat och längtat efter den för mig Ultimata Katten. Långhårig, röd, gigantisk samt av manligt kön har han kommit till mig i fantasin, jag har sett hur han med ett mmmjjjaaaauuuuoooo intagit hemmet med en självklar pondus..... dyrkad av alla, både med två och fyra ben.
Nu är han här. Quintus är namnet, rasen är Main Coon , färgen är röd. Vid nio månaders ålder tangerar han åttakilosstrecket på badrumsvågen, och det enda som saknas nu är pondusen. Jag hade ett samtal med goa vännen C häromdagen, och hon berättade att en gemensam bekant behövde en hankatt genast, till sin otroligt löpande hona. -Ooo, sade jag hon kan få låna Quintus! Vid närmar eftertanke vet jag faktiskt inte om min ide´ var så bra, när jag ser hur han glatt leker och fånar sig som en stor men dock kattbebis gör i största allmänhet. Jag vet inte om han förstått vad vi velat vid ett ett eventuellt möte med en eventuell fru, och risken är stor att han bara brottat ner henne.....
Brottas gör han ochså gärna med Hobbe, vår sextonåriga skogskatt som blir mindre och mindre för var dag som går.Han är som en gammal gubbe, skaffar sig ovanor som gör mig gråhårig och kan inte tänka sig annat än att han bestämmer, tvärtjurigt. Hobbe tar sig gärna en liten utflykt i bil då och då, som pensionärer ungefär. Vädret ska vara bra, man ska Köra Väldigt Långsamt, och verkligen inte för långt iväg. Man ska stanna till och titta på saker då och då ("sakerna" som är intressanta i Hobbes utflyktsvärld är nerfallen gran-och tallskog. Man sitter kvar i bilen och glor stint rakt ut samtidigt som det vrålspinns).
Hobbe tar sig gärna en slurk kaffe på altanen, helst ur en mugg när man tittar bort och inte låtsas se honom. När klockan är prick 21.30 är det läggdax - för alla i hela huset anser han, och går runt och trumpetar ut budskapet så ingen ska missa det. Om man är djärv nog att ignorera hans tutanden och istället sitter kvar vid tv´n, blir Hobbe putt. En skogis som är putt skojar man inte med, och om Quintus väljer att på tonåringars vis mopsa sig mot Hobbe i det läget, ja då har han sannerligen sig själv att skylla!
Djur är i min värld helt omöjliga att leva utan, de har en förmåga att ge så otroligt mycket både av sin kärlek och humor, om man väljer att se och känna det. Det finns folk som väljer att skaka på huvudet och himla med ögonen när jag berättar om våra djur, och jag tycker så synd om dem! Att inte kunna se till exempel katter som nåt än ett någonting som ska bo ute, leva på möss och vara glada om kontakten med människor består av en undanhfösning med en trätoffla då och då, är så beklämmande.
Mitt nyaste projekt i djuranskaffning är - trots makens tålmodiga nekande - faktiskt en häst. Inte en köpehäst, men väl en foderdito.... Vi får väl se hur det går! Maken är inte helt negativ så oddsen är nog skapliga - hoppas jag!
På andra plats kommer undertecknad. Dock har jag svårt att rangordna mitt djurtyckande efter arter, att vi bara har katter i hushållet beror ju inte på mig, så att säga! Hade jag fått som jag velat hade hushållet bestått både av hundar och hästar, men nu råkar det ju finnas fler på två ben som anser sig ha rätt att tycka en massa - mest maken faktiskt.Jag får istället nöja mig med att "låna" en häst eller två då jag känner att behovet är som störst!
På tredje plats kommer maken. Katter ligger honom väldigt varmt om hjärtat, och till nöds står han ut med att umgås med andra djur också.
På fjärde plats kommer då yngste sonen. Han gillar nog katterna vi har, men är glad om de håller sig på motsatt sida om vägen, så att säga! Han är även en hyfsat duktig ryttare, vilket glädjer hans mor oerhört.....
Som jag nämnde, får jag inte ha några andra djur än katter för maken.
-Vi får se senare i livet, säger han när jag likt en tjatig unge förklarar att jag inte kan bli riktigt lycklig utan en strävhårig kanintax. Detta kan ha varit en omedveten men dock anledning till att jag under flera år strävat och längtat efter den för mig Ultimata Katten. Långhårig, röd, gigantisk samt av manligt kön har han kommit till mig i fantasin, jag har sett hur han med ett mmmjjjaaaauuuuoooo intagit hemmet med en självklar pondus..... dyrkad av alla, både med två och fyra ben.
Nu är han här. Quintus är namnet, rasen är Main Coon , färgen är röd. Vid nio månaders ålder tangerar han åttakilosstrecket på badrumsvågen, och det enda som saknas nu är pondusen. Jag hade ett samtal med goa vännen C häromdagen, och hon berättade att en gemensam bekant behövde en hankatt genast, till sin otroligt löpande hona. -Ooo, sade jag hon kan få låna Quintus! Vid närmar eftertanke vet jag faktiskt inte om min ide´ var så bra, när jag ser hur han glatt leker och fånar sig som en stor men dock kattbebis gör i största allmänhet. Jag vet inte om han förstått vad vi velat vid ett ett eventuellt möte med en eventuell fru, och risken är stor att han bara brottat ner henne.....
Brottas gör han ochså gärna med Hobbe, vår sextonåriga skogskatt som blir mindre och mindre för var dag som går.Han är som en gammal gubbe, skaffar sig ovanor som gör mig gråhårig och kan inte tänka sig annat än att han bestämmer, tvärtjurigt. Hobbe tar sig gärna en liten utflykt i bil då och då, som pensionärer ungefär. Vädret ska vara bra, man ska Köra Väldigt Långsamt, och verkligen inte för långt iväg. Man ska stanna till och titta på saker då och då ("sakerna" som är intressanta i Hobbes utflyktsvärld är nerfallen gran-och tallskog. Man sitter kvar i bilen och glor stint rakt ut samtidigt som det vrålspinns).
Hobbe tar sig gärna en slurk kaffe på altanen, helst ur en mugg när man tittar bort och inte låtsas se honom. När klockan är prick 21.30 är det läggdax - för alla i hela huset anser han, och går runt och trumpetar ut budskapet så ingen ska missa det. Om man är djärv nog att ignorera hans tutanden och istället sitter kvar vid tv´n, blir Hobbe putt. En skogis som är putt skojar man inte med, och om Quintus väljer att på tonåringars vis mopsa sig mot Hobbe i det läget, ja då har han sannerligen sig själv att skylla!
Djur är i min värld helt omöjliga att leva utan, de har en förmåga att ge så otroligt mycket både av sin kärlek och humor, om man väljer att se och känna det. Det finns folk som väljer att skaka på huvudet och himla med ögonen när jag berättar om våra djur, och jag tycker så synd om dem! Att inte kunna se till exempel katter som nåt än ett någonting som ska bo ute, leva på möss och vara glada om kontakten med människor består av en undanhfösning med en trätoffla då och då, är så beklämmande.
Mitt nyaste projekt i djuranskaffning är - trots makens tålmodiga nekande - faktiskt en häst. Inte en köpehäst, men väl en foderdito.... Vi får väl se hur det går! Maken är inte helt negativ så oddsen är nog skapliga - hoppas jag!
Filmande tanter och sönderslaget porslin
Igår skulle S och jag på en liten utflykt. Egentligen skulle vi tillbringa helgen på Mossagårdsfestivalen utanför Lund, men eftersom det varnats om rejäla mängder vatten från skyn fick vi avstå. Dricka pilsner iförd regnställ med blåfrusna fingrar, samt försöka sova i tält som är på väg att flyta bort, är vi lite för vuxna för! Istället skulle vi ta en Österlentur. Österlen i juni är underbart, inte överfullt av folk utan helt framkomligt, och lika rasande trevligt som alltid!
Jag tog "partypinglan Cexet" (vår lilla Golf) och körde hem till S för att hämta henne. S var inte helt klar, så jag satte mig för at läsa tidningen, då jag hörde hur det stannade bilar på vägen utanför. Då S med familj bor väldigt lantligt reagerar man mer än om de bott i stan, så att säga.... De två familjejyckarna for ut som två skållade troll för att kolla läget då det knackade på dörren, och eftersom jag fått en normal upfostran gick jag och öppnade. Utanför stod en karl i övre medelåldern leende med hundarna stormskällande runt benen. Jag lyckades höra att han frågade efter vägen till Stolpberga, Och då jag samtidigt försökte få tyst på hundarna, tänkte jag förvirrat att - Stolpaberga? Det ligger ju på slätten 8 mil härifrån, stackars mänska, han måtte ha sämre lokalsinne än vad jag har!
-Nej, sade karlen, S-T-O-L-P-B-E-R-G-A!
Nu är det ju så att i Skåne läggs det väldigt ofta till ett -a efter ortnamn med mera, så jag valde att ignorera hans försök att övertydligt förklara vad han menade. Istället kallade jag på S, som - lyckligtvis - hade fått kläderna på sig,
kom ut på altanen och undrade vad som stod på? Hundarna hade tröttnat på karlen och fnattade bort till grinden istället, där det stod en hel samling med folk och log, hälsade och pratade. En tant frågade: -Säg, vet du var Stolpberga ligger? Jag försökte avhålla mig från att fnissa henne rakt i ansiktet, utan gav samma vägbeskrivning som S gett tantens karl. Samtidigt såg jag hur tant nr. 2 drog upp en videokamera ur väskan och började filma S och mig, där vi stod och försökte förklara, allt medan hundarna betedde sig som fullständiga idioter och bara stormskällde. En anledning till att de valde att bete sig som galna vakthundar satt i bilen, en dvärgschnauzer som anting var uppstoppad eller både döv och blind, för den reagerade inte över huvudtaget på i synnerhet Abbe´s härjande...
När jag förklarat för tant nr. 1 var Stolpaberga låg, tittade hon milt på mej och frågade: - Säg, vet du vägen till Stolpberga? I det läget höll jag på att fullständigt krevera, och gick för att hämta gottis för att muta in galenpannorna till hundar med. Behöver jag berätta att tant nr.2 hela tiden filmade? S hade nu kommit på att hon hade en karta, hon sprang in och hämtade den, samt fyllde i vägen till Stolpaberga till de förvirrade mänskorna, som hela tiden stod och filmade och berättade att vi minsann bodde i paradiset! Karl nr. 1 fick kartan, vilken han genast valde att hålla upp och ner. Jag böjde mig ner över Abbe för att inte skratta honom rakt i ansiktet, samtidigt som S tålmodigt vände kartan rätt åt honom. Hela tiden filmades vi.
Till sist körde de, allt efter en traktor med en gigantisk kreatursvagn full med kor fått trycka sig förbi folk och bilar på den pyttelilla vägen.....
Jag tittade på S och sade: De trodde garanterat att vi var ett par, säkert var de besvikna över att vi inte hade huckle och förkläde på oss, istället för de skapligt normala paltor vi valt.....
Resten av dagen var bara helt ljuvlig - förutom att jag råkade slå sönder två tallrikar samt fyra ugnsfasta formar på Stärkans outlet i Kivik. Vet ni hur tyst det kan bli på ett sånt ställe, trots att det är skapligt mycket folk där? Tro mig, jag vet. Femti par ögon tittade intresserat på mig och förödelsen samtidigt som jag, röd som en pion i ansiktet, bad om ursäkt hundra gånger, allt medan den underbara mänskan som fick sopa upp resterna förklarade att det var lugnt.
Sen körde vi till kapellet i Knäbäckshusen och funderade på livet. Det behövdes.
Jag tog "partypinglan Cexet" (vår lilla Golf) och körde hem till S för att hämta henne. S var inte helt klar, så jag satte mig för at läsa tidningen, då jag hörde hur det stannade bilar på vägen utanför. Då S med familj bor väldigt lantligt reagerar man mer än om de bott i stan, så att säga.... De två familjejyckarna for ut som två skållade troll för att kolla läget då det knackade på dörren, och eftersom jag fått en normal upfostran gick jag och öppnade. Utanför stod en karl i övre medelåldern leende med hundarna stormskällande runt benen. Jag lyckades höra att han frågade efter vägen till Stolpberga, Och då jag samtidigt försökte få tyst på hundarna, tänkte jag förvirrat att - Stolpaberga? Det ligger ju på slätten 8 mil härifrån, stackars mänska, han måtte ha sämre lokalsinne än vad jag har!
-Nej, sade karlen, S-T-O-L-P-B-E-R-G-A!
Nu är det ju så att i Skåne läggs det väldigt ofta till ett -a efter ortnamn med mera, så jag valde att ignorera hans försök att övertydligt förklara vad han menade. Istället kallade jag på S, som - lyckligtvis - hade fått kläderna på sig,
kom ut på altanen och undrade vad som stod på? Hundarna hade tröttnat på karlen och fnattade bort till grinden istället, där det stod en hel samling med folk och log, hälsade och pratade. En tant frågade: -Säg, vet du var Stolpberga ligger? Jag försökte avhålla mig från att fnissa henne rakt i ansiktet, utan gav samma vägbeskrivning som S gett tantens karl. Samtidigt såg jag hur tant nr. 2 drog upp en videokamera ur väskan och började filma S och mig, där vi stod och försökte förklara, allt medan hundarna betedde sig som fullständiga idioter och bara stormskällde. En anledning till att de valde att bete sig som galna vakthundar satt i bilen, en dvärgschnauzer som anting var uppstoppad eller både döv och blind, för den reagerade inte över huvudtaget på i synnerhet Abbe´s härjande...
När jag förklarat för tant nr. 1 var Stolpaberga låg, tittade hon milt på mej och frågade: - Säg, vet du vägen till Stolpberga? I det läget höll jag på att fullständigt krevera, och gick för att hämta gottis för att muta in galenpannorna till hundar med. Behöver jag berätta att tant nr.2 hela tiden filmade? S hade nu kommit på att hon hade en karta, hon sprang in och hämtade den, samt fyllde i vägen till Stolpaberga till de förvirrade mänskorna, som hela tiden stod och filmade och berättade att vi minsann bodde i paradiset! Karl nr. 1 fick kartan, vilken han genast valde att hålla upp och ner. Jag böjde mig ner över Abbe för att inte skratta honom rakt i ansiktet, samtidigt som S tålmodigt vände kartan rätt åt honom. Hela tiden filmades vi.
Till sist körde de, allt efter en traktor med en gigantisk kreatursvagn full med kor fått trycka sig förbi folk och bilar på den pyttelilla vägen.....
Jag tittade på S och sade: De trodde garanterat att vi var ett par, säkert var de besvikna över att vi inte hade huckle och förkläde på oss, istället för de skapligt normala paltor vi valt.....
Resten av dagen var bara helt ljuvlig - förutom att jag råkade slå sönder två tallrikar samt fyra ugnsfasta formar på Stärkans outlet i Kivik. Vet ni hur tyst det kan bli på ett sånt ställe, trots att det är skapligt mycket folk där? Tro mig, jag vet. Femti par ögon tittade intresserat på mig och förödelsen samtidigt som jag, röd som en pion i ansiktet, bad om ursäkt hundra gånger, allt medan den underbara mänskan som fick sopa upp resterna förklarade att det var lugnt.
Sen körde vi till kapellet i Knäbäckshusen och funderade på livet. Det behövdes.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)