Jag - en knivklant

Plötsligt så händer det..... Jag ligger på köksmattan i en liten svettig hög och bara hyperventilerar. Samtidigt lyckas jag utstöta såpass höga ljud att övriga familjen förstår att Nu Är Det Dax Igen. Nu tror mamma att hon ska avlida, dö och försvinna från denna jorden för evigt, eller i allafall svimma. Nu måste vi skynda oss med bandage, gips och nål och tråd. Eller åtmistone en rekorderlig rulle med plåster. Alla familjemedlemmar står runt mig och tittar medlidsamt på mig där jag ligger och flämtar, med blodet droppande från min knivskadade hand. -Okay, säger maken, vad har du gjort denna gången? Likt en liten hund med skadad tass, räcker jag fram min hand mot honom och stönar:- Aaajjj. Kniven. Potatisen. Det blir lite indianspråk över det hela, men alla förstår alltid vad jag menar, de är förmodligen rätt luttrade vid det här laget....

Vid detta tillfället var det alltså lillfingret som råkade komma mellan skärbrädan och kniven, då jag skulle skära bort en ful bit på en potatis. Precis i vanlig ordning stod jag och tänkte på något helt annat, då det plötsligt sved till och blodet började rinna. Jag har alltså inte svimmat en enda gång i mitt liv, men är lika övertygad att jag ska göra det var gång jag gör mig illa så det blöder. Det susar i örona och jag blir helt dimmig medan jag i förebyggande syfte kravlar ner på golvet i liggande ställning. Andras blod rör mig inte i ryggen - men mitt eget..... Hua!

Nåväl... maken tog försiktigt min hand och tittade varpå han med eftertryck sade:- Fy fan! Nu är det akuten! Han tog rullen med papper som hölls fram av assisterande son nr. ett, och rullade in handen i fem meter papper, och tog sedan tejpen från assisterande son nr. två, och tejpade ihop ett rejält paket som snabbt färgades rött av blodet som forsade fram. Han släpade ut den nu vilt protesterande frun till bilen och körde raskt mot stan och akutmottagingen, där vi möttes av medlidsamma blickar samt en sköterska som raskt visade oss till ett rum. Strax kom hon tillbaka, med en doktor i släptåg. Doktorn tog handen, tittade på fingret och hummade. -Hmhmhmmm, tejpa eller sy, tejpa eller sy, tejpa eller sy jamsade han under tiden som jag med tankens hjälp försökte få han att bestämma sig för tejp. -Hmhmhmmmm, måste bedöva lite tror jag, sade doktorn och fick sköterskan att raskt hämta nödvändiga attiraljer lämpade för ändamålet. Vid detta laget var jag lika blek som när jag låg på köksgolvet, och då jag tittade lite snabbt på maken log han mot mej. - Det går bra det här sa han, själv vit i ansiktet.

Nu skulle bedövningen sprutas in i mitt lilla, lilla lillfinger..... Jag vrålade högt och vilt när han satte första sprutan, vrålade högt men inte fullt så vilt när andra sprutan gick in, och påå resterande tre höll jag tyst. Sen syddes det och broderades en stund och sen var det klart. Trodde jag. - Sådärja, sa doktorn, då var det bara sprutan kvar. Jag vacklade till, lutade mig mot maken och sade svagt- Va???? - ja, sade doktorn, stelkrampssprutan. -Jordbakterier är inte att leka med förstår du.

Och nu...... nu gjorde jag nåt helt absurt fegt när man ska föreställa vuxen.... Jag försökte faktiskt rymma från stelkrampssprutan. Jag tog maken under armen och gick raskt mot det håll som jag trodde ytterdörren var. Enormt töntigt, jag vet, och väldigt dumt med tanke på att jag garanterat saknade stelkrampsskydd och borde vara tacksam för att jag nu skulle få det. Det tyckte troligen sköterskan med, som tittade ut genom en dörr bakom oss och ropade: - Hohoooo? Du skulle ha en liten spruuuta! Jag stelnade till, tittade på maken som sa: -Sorry, men vi måste nog gå tillbaka. Jag vände mig om, tittade på sköterskan och log mitt vänaste leende samtidigt som jag kände svetten rinna i pannan. Så sade jag: - Hoppsan. Glömde visst lite? -Ja, hoppsan, sa sköterskan, och tog mig under andra armen, troligen som en ren säkerhetsåtgärd för att förhindra ytterligare rymningsförsök. Jag kände mig som nåt som halvt bars fram mellan Kling och Klang där jag gick med maken på ena sidan och den faktiskt väldans snälla sköterskan på andra sidan, och leddes in i ett rum och blev placerad på en stol.

Som vore jag ett väldans litet barn, förklarade hon vitsen med stelkrampsvaccin, allt medan hon drog upp mojset i sprutan och tvättade armen. Hon stack snabbt in sprutspetsen, tryckte in alltihop, så var det klart. Under tiden jag sedan skulle vänta på att få svimma, typ pep hon iväg för att "hämta något" som hon så hemlighetsfullt uttryckte det, och kom sedan tillbaks med diplom, samt en liten leksaksödla. - Du var så himla duktig och har stått ut med så mycket här ikväll, så jag tyckte du skulle få det, sa hon och gav mig en kram innan hon hastade vidare.....

Fläderdax

Ungar å hunnar, å hembryggt äppelvin.....
.....skrålade Alf Robertsson nån gång på åttiotalet. Äppelvin har jag aldrig gjort, däremot har vi flädervin till alla som vill ha.....

Jag gillar att göra matprylar själv, älskar att testa saker jag inte gjort förr, och när jag gör det ska det göras mycket. Jättemycket.
Varje år plockas det fläder av alla jag lyckas tvinga ut. Mycket fläder, för alla vill ha flädersaft, och mamman vill inte bara ha saften, utan även ett rejält antal påsar med blommor i frysen, omattifallatt. Den godaste flädersaften är den som han har vanilj i. Den roligaste är den som får stå på jäsning i källaren för att bli vin. Har ännu inte provat att kombinera de två varianterna, eftersom vinet vi gjorde för x antal år sen fortfarande finns kvar....

En varm sommardag bestämde jag oss för att det var fläderdax. Jag hade av en fläderspanare blivit tipsad av ett ställe som var proppfullt med fläderbuskar, så vi begav oss dit, rustade till tänderna med saxar och plastpåsar. Klockan var strax efter middagstid och allt var stilla. Det dallrade i luften av värmen och det enda som hördes var binas och flugornas surrande kring den gamla övergivna gården. Stallar, lada och boningshushus stod tomma med gapande svarta fönster, och eftersom jag är utrustad med en ovanligt livlig fantasi tillika nyfikenhet, började jag genast fundera över vilka som hade bott där tidigare och hur de haft det. Dessutom älskar jag gamla övergivna platser, det är en spänning som kvillrar i hela kroppen när jag får möjlighet att utforska sådana ställen, gärna med kameran som sällskap!


-´Hoho! Kommer du? Jag väcktes raskt ur mina tankar av maken som stod och väntade vid en husknut, lätt otålig. Jag tog saxen och påsen och gick bort till honom. Ett litet men dock problem visade sig strax, nämligen att det inte bara var fläder det kryllade av, utan även nässlor. Försök trampa undan nässlor med sandaler, samtidigt som du står på tå för att nå de finaste fläderklasarna! Inte helt enkelt, i synnerhet när de finaste fläderblommorna sitter högst upp på träden.....

Ett antal påsar fyllda med fläder senare, var vi klara. Sönderrivna armar och extremt nellade ben vittnade om att hade fått jobba rejält för våra blommor. Vi gick en liten extra spanarrunda runt gården, sen satte vi oss i bilen och körde hem.

Väl hemma fick vi låta flädern stå, nu skulle det göras midda och en massa andra husligheter innan det var dags för saften! Klockan var nog runt tio på kvällen när vi drog igång med projektet fläder, men va gjorde det? Kvällen var ung, natten ljus och dessutom hade vi ju semester.

Maken räknade klasar och jag läste vin- och saftrecept, mätte socker och tvättade citroner. - Vi gör väl dubbel sats vin? frågade jag maken, som ivrigt nickade samtidigt som han räknade klasarna. Jag tog vår största gryta, hällde i vatten och lät koka upp. Hällde sen i socker och lät smälta medan jag sakta rörde runt och försökte låta bli att skvätta. Tre timmar senare rörde jag fortfarande runt i samma gryta, dimmig av trötthet och så irriterad på mig själv och min oförmåga att kunna tänka före jag handlade att jag kunnat sparka mej själv på smalbenen. Det är nämligen såhär, att om man ska gör vin måste man ha jäst. Jästen kan aldrig röras ut i varm vätska, utan den måste svalna innan man tillsätter jästen. Klockan tre på natten hade smörjan svalnat såpass att jag kunde släppa ner jästen i grytan, tvätta händerna och gå till sängs, där redan maken snarkade sen ett antal timmar tillbaka.

Nu har det gått ett antal år sedan vi genomförde vinprojektet. I vår lilla källare under köket står fortfarande två lådor flädervin, säkert lika promillefyllda som odrickbara, och varken maken eller jag orkar riktigt med tanken att släpa upp möget och ösa ut det. Med tanke på hur man mår dagarna efter man druckit det vederstyggliga eländet, vet jag inte heller hur ledningarna skulle må av att vi hällde ut det. Men...... vi behöver ju aldrig köpa ogräsmedel mer. Vi kan köra med flädervin istället. Back to nature!

Ett litet pakets vara eller inte vara....

I måndags eller möjligen tisdags kom en lapp från posten. Alltså inte post-posten, utan posten-på-Ica-posten. "Du har ett paket som väntar, för stort att lägga i brevlådan", löd texten på ett ungefär. På torsdagen körde maken iväg för att hämta ut det. "Nä, sades det, det har inte kommit än". "Men, sa den äkta hälften, det har det väl, om vi fått en sån här lapp?" "Nej. Kom tillbaka imorgon" sa damen bakom låtsas-post-disken. Jag mottog febermatt hans historia och tänkte att det va ju jäkligt märkligt...

På fredagen gjorde han ett nytt försök. "Näe, det har vi skickat tillbaks till avsändaren" sa kvinnan. "Men det hade ju inte ens kommit igår?" sa maken förvirrat, "ni kan väl inte skicka tillbaka nåt som inte ens har kommit?" Nu börjades ett febrilt letande efter paketet som inte anlänt och var tillbakaskickat. Och si ------ minsann om det ej anlända och tillbakaskickade paketet låg där, ensamt på en hylla i rummet bakom apotekshyllan!

Jag vet inte om det var gott om rodnande kinder vid kassaapparaten när det nu visade sig att det lilla rackarns paketet hela tiden legat på hyllan, men på mina kinder hade det synts en viss färgskiftning i allafall...... Nu kan man ju tro att allt va klart och att min äkta make kunde ta paketet och puttra hem, men ånejånej. Låtsasposten är fyllt av regelverk som ingen begriper, och nu, nu kom här nån och propsade på att hämta ett paket som fanns på utlämningsstället, fast var tillbakaskickat fast ändå inte....?

Det blev så komplicerat att det fick ringas ett telefonsamtal till en Mycket Viktig Person för att kunna lösa det hela. Skulle maken få med sig det stackars paketet hem eller inte???? Jodå, till sist fick han faktiskt det. Så undrar vi varför världen ser ut som den gör.....