Det är inte många saker jag tycker är direkt vedervärdigt, men det jag direkt ogillar mer än mycket annat är sniglar. Inte små med hus på ryggen, de kan jag avfärda med en fnysning och med en snärtig handled låta segla in till grannen - men de andra! Fy tusan, de är så vidriga att jag inte tar i dem med tång ens! I fjor, då vi hade ett helt växthus som det gick att använda som just växthus, var vi självförsörjande på gurka, tomater, physalis och säkert ännu mer. Tanken var att vi skulle få egen paprika med, men det satte odjuren stopp för, trots snigelmedel i dörrhålet....
Sniglarna i trädgården är stora, feta och röda. Mördarsniglar är det inte, det har vi kollat noga, däremot nån säkert klonad variant av skogssnigel. Varför dom tvunget måste va hos oss och inte hos grannen, har jag undrat ända sen jag upptäckte den första.
Min aversion mot sniglar kom för några år sedan, en sommardag i stugan. Vi satt på altanen, min mamma var där och allt var alldeles väldans puttrigt. När det var dags att börja fixa mat, gick jag till jordkällaren för att hämta lite viktigheter som potatis, lök, en pilsner.... Jag gick in i köket för att göra en sallad. Potatisarna var utlokaliserad till nån av altansittarna för skrubbning.
Jag körde ner handen i den bruna papperspåsen fylld med lök och tog tag i en. Klämde lite på¨den, konstaterade att den var väldans mjuk för att vara en färsk lök, klämde lite mer och tyckte att den var skum på skalet och drog slutligen upp handen ur påsen. Skriket jag utstötte lär ha ekat över hela Lursjön, och jag stirrade stint på den svarta snigeln i min hand. Snigeln å sin sida önskade säkert att den hade haft ett skyddande skal att krypa in i, till skydd mot fruntimmret som först hade kramat och nu stod och gapade över hela socknen...
Vid detta laget hade altansittarna förstått att hemska saker skedde i köket och alla kom de galopperandes, med min lilla mamma i spetsen. "Hemska saker" tolkades uppenbarligen helt olika av modern och mej, för henne handlade säkert"hemska saker" i det läget om eventuella avhuggna tummar, i min värld var snigelkramadet alldeles jättehemskt!
-Va står du och gapar om? undrade modern "milt", samtidigt som hon tittade i min hand.
-Sånt trams, slog hon fast,samtidigt som hon lät snigeln få sitt livs flygtur ut genom dörren...
Då maken och jag var och plockade jordgubbar häromdagen blev jag oinbjuden åhörare till ett samtal mellan en tant i blommig tröja och en manlig bekant till henne. Enda chansen att inte höra vad de diskuterade, hade varit att vigt skutta iväg typ tio jordgubbsrader bort, och då detta inte var aktuellt låg jag kvar och plockade, och - tyvärr - lyssnade.
Först pratades det om tantens man, han var hemma och tog det lugnt, tydligen. Sen fick gubben prata lite med tantens barnbarn, som ochså var med.
- Har du smakat på jordgubbarna då, frågade den imbecille karlen, det tro fasen att barnet ifråga hade testat gubbarna!
Sen gick tanten igång med en historia om hur det varit när hon som barn åt jordgubbar - och nu kände jag hur håren på armarne reste sig.... Jag tittade på maken som vred sig av skratt där han låg i sin rad, tittande på mig där jag til slut stod med fingrarna i bägge örona för att slippa höra hur...... seeeeg en av tantens barndomsjordgubbar varit. Tror att jag blundade med, för säkerhets skull. Ni kan ju själva räkna ut med era små lilltår vad hon tuggade på, kan ni inte det är det ju trist för er!
Däremot kan jag berätta att jag snabbt fick dra ut fingrarna när jag öppnat ögona och upptäckte hur en annan tant intresserat tittade på mej och maken, jag log ett ursäktande leende mot henne, kastade en mordisk blick mot min fortfarande fnissande lagvigde samt böjde mig ner för att fortsätta plocka. Efter att ha hört vad hon tuggat på, nagelfor jag varenda jordgubbe innan den hamnade i kartongen, och hade jag kunnat så
hade jag skurat gubbarna med rotfruktsborste vid sköljningen här hemma! Jag vill nog påstå att jag är tämligen härdad och skapligt lugn,men kommer nån med en snigel.... då är det kört!!!!
Kom på en vidrig sak med små sniglar med hus.... När vår till storleken minsta men till pälsen mest långhåriga katt Nala vill gosa på kvällarna, och man känner en rälig slempropp i pälsen..... Huuääärkkk. Ut åker snigeln, och eventuellt även katten. Dock får hon komma in igen, då matte stillat sina snigel-svaga nerver.....
måndag 4 juli 2011
lördag 2 juli 2011
Ko-skräck
Var sommar så länge jag minns har vi tillbringat i stugan. Stugan ligger i en by som heter Lur, två mil från Hässleholm ungefär. Hela byn ser ut på samma vis som alla små byar gör, fullt med kohagar och gårdar. Till Lur hör även Lursjön som kan stoltsera med att vara en av Sverigens renaste sjöar!
När jag var liten brukade jag stå och sjunga för korna i hagen bakom huset, de ägdes av två gamla systrar uppe i byn. Var kväll kom de gående genom skogen till hagen för att se om sina djur, klädda på gammeldags vis med huckle och förkläde över klänningarna....
Min känsla för kor var helt okay på den tiden, jag har umgåtts en hel del med dessa kreatur genom åren utan några som helst problem, bland annat hade jag en tjurkalv som vän en period. Han kom springade när jag kallade och slängde sig ner med huvet i mitt knä när jag satte mig i hagen!
Numer lider jag delvis av koskräck. Jag har fruktansvärt svårt att gå igenom en hage där jag vet det finns kor, nåt som jag för några år sedan tog som självklart att man gjorde....
Det var en sommarkväll för ungefär.....15 år sedan som händelsen inträffade som gjorde att jag ändrade åsikt om kor. Min äldsta son, då runt tre år och jag skulle gå iväg för att leta efter kantareller, vilket är något som jag tycker är väldans trevligt.Vi gick längs med sjön, hans lilla hand i min och pratade om ditt och datt, jag pekade på fiskljuseboet på ön mitt i sjön, solen gassade och allt var bara jättehärligt.
Snart var vi framme i kobadet, som den lilla badplatsen kallas, och det var dags att ta sig in i själva kohagen. För att göra det måste man gå ut i vattnet en bit eftersom taggtråden går ut i sjön, allt för att freda oskyldiga badare från vilda kors framfart!
Det var ungefär där som min hjärna gick på semester, eller åtminstone kopplade om på halvfart. Jag hade helt kallt räknat med att korna skulle vara uppe vid gården och inte som nu, gå och beta nere vid sjön! Jajajaja, tänkte jag, de stannar säkert där. Dom struntar i att vi kommer.
Nu är det ju så att kor är väldigt nyfikna till sin natur, och detta faktum gick helt stick i stäv mot vad jag räknade med!
Vi gick ut i vattnet, rundade taggtråden och var inne i kohagen. Korna stod lugnt och betade längre bort, och vi spanade ner i marken efter kantareller. Plötsligt hördes ett muller. Jag tittade upp - och fick se runt tjugo kor komma farande i sken rakt mot oss! Om du som läser detta nu tänker att - men det går väl inte så fort för en skock med kor att springa, så kan jag raskt dementera genom att säga - Jo det går fruktansvärt fort! I synnerhet om du själv står med en liten parvel i handen som är lika stel av skräck som du själv är....
När jag äntligen kom till handling tog jag gossen under båda armarna och hivade ut honom i vattnet. Pågen skrek, jag vrålade, korna kom närmare. Jag kastade mig efter sonen och landade bredvid honom just som hela skocken tvärvände exakt där vi nyss stått. De försvann med ett dån och ett råm rakt upp genom skogen mot gården, genom hagar. stockar och stenar.
På darrande ben lyfte jag upp gossebarnet och gick in mot stranden igen, plockade upp svampkorgen och gick hem. Länge efter detta pratade sonen om detta, stackars unge, sicket trauma hans mor utsatte honom för!
Fortfarande har jag som sagt aversioner mot kor och kohagar, jag har när jag varit tvungen gått förbi hagen vid vägen mot stugan och när tjuren där innanför stängslet börjar frusta och sparka i marken - gissa om jag springer för livet!?
Jag har faktiskt bestämt mig att med egenterapi förska övervinna koskräcken eftersom jag känner att den hindrar mig från att gå där jag vill.
Får väl se om jag lyckas....
När jag var liten brukade jag stå och sjunga för korna i hagen bakom huset, de ägdes av två gamla systrar uppe i byn. Var kväll kom de gående genom skogen till hagen för att se om sina djur, klädda på gammeldags vis med huckle och förkläde över klänningarna....
Min känsla för kor var helt okay på den tiden, jag har umgåtts en hel del med dessa kreatur genom åren utan några som helst problem, bland annat hade jag en tjurkalv som vän en period. Han kom springade när jag kallade och slängde sig ner med huvet i mitt knä när jag satte mig i hagen!
Numer lider jag delvis av koskräck. Jag har fruktansvärt svårt att gå igenom en hage där jag vet det finns kor, nåt som jag för några år sedan tog som självklart att man gjorde....
Det var en sommarkväll för ungefär.....15 år sedan som händelsen inträffade som gjorde att jag ändrade åsikt om kor. Min äldsta son, då runt tre år och jag skulle gå iväg för att leta efter kantareller, vilket är något som jag tycker är väldans trevligt.Vi gick längs med sjön, hans lilla hand i min och pratade om ditt och datt, jag pekade på fiskljuseboet på ön mitt i sjön, solen gassade och allt var bara jättehärligt.
Snart var vi framme i kobadet, som den lilla badplatsen kallas, och det var dags att ta sig in i själva kohagen. För att göra det måste man gå ut i vattnet en bit eftersom taggtråden går ut i sjön, allt för att freda oskyldiga badare från vilda kors framfart!
Det var ungefär där som min hjärna gick på semester, eller åtminstone kopplade om på halvfart. Jag hade helt kallt räknat med att korna skulle vara uppe vid gården och inte som nu, gå och beta nere vid sjön! Jajajaja, tänkte jag, de stannar säkert där. Dom struntar i att vi kommer.
Nu är det ju så att kor är väldigt nyfikna till sin natur, och detta faktum gick helt stick i stäv mot vad jag räknade med!
Vi gick ut i vattnet, rundade taggtråden och var inne i kohagen. Korna stod lugnt och betade längre bort, och vi spanade ner i marken efter kantareller. Plötsligt hördes ett muller. Jag tittade upp - och fick se runt tjugo kor komma farande i sken rakt mot oss! Om du som läser detta nu tänker att - men det går väl inte så fort för en skock med kor att springa, så kan jag raskt dementera genom att säga - Jo det går fruktansvärt fort! I synnerhet om du själv står med en liten parvel i handen som är lika stel av skräck som du själv är....
När jag äntligen kom till handling tog jag gossen under båda armarna och hivade ut honom i vattnet. Pågen skrek, jag vrålade, korna kom närmare. Jag kastade mig efter sonen och landade bredvid honom just som hela skocken tvärvände exakt där vi nyss stått. De försvann med ett dån och ett råm rakt upp genom skogen mot gården, genom hagar. stockar och stenar.
På darrande ben lyfte jag upp gossebarnet och gick in mot stranden igen, plockade upp svampkorgen och gick hem. Länge efter detta pratade sonen om detta, stackars unge, sicket trauma hans mor utsatte honom för!
Fortfarande har jag som sagt aversioner mot kor och kohagar, jag har när jag varit tvungen gått förbi hagen vid vägen mot stugan och när tjuren där innanför stängslet börjar frusta och sparka i marken - gissa om jag springer för livet!?
Jag har faktiskt bestämt mig att med egenterapi förska övervinna koskräcken eftersom jag känner att den hindrar mig från att gå där jag vill.
Får väl se om jag lyckas....
onsdag 29 juni 2011
Potatisodling i skogen
Jag är en hängiven svampplockare, och då gärna i sällskap med B som är en fena på de där typerna som helst gömmer sig i mossan. Vi har åkt långt och traskat längre genom åren, och sett massor med skog. Ibland uppenbarar det sig saker i skogen som gör att man bromsar upp och tittar lite extra, samtidigt som funderingarna om vad man egentligen ser, kommer krypande.
Det kan vara en stövel som helt plötsligt bara står där på stigen, som om ägaren plötsligt drabbades av känslan av vämjelse, en akut gummistövelallergi eller kanske ett plösligt sko/stövelskav?
Det kan vara en veckotidning som ligger där, lite skrynklig och kanske småfuktig men fullt läsbar. Hur tänkte veckotidningsägaren?
- Hmmm, Jag tror jag ska gå ut i skogen och läsa en veckotidning. Jag sitter här på stubben och lutar mig mot granen. När jag läst klart kan jag låta den ligga kvar, kanske det kommer någon som är veckotidningsläsesugen? Eller nån som fryser och behöver göra upp en liten lägereld men saknar tändpapper? Eller kanske det kommer en älg som alltid längtat efter just denna sortens veckotidning?
Det märkliga är att oavsett hur långt från allfarvägarna jag befinner mig, och hur långt in i skogen jag anstränger mig för att gå, desto konstigare saker hittar jag. Ett badlakan på en skogsväg, säkert inte körd på och använd på flera år och dessutom miltals från närmaste badsjö.
Gamla delar till traktorer och där till hörande redskap hittas ofta i skogsbackar med mossa tjock som extremvarianten på vinterduntäcken. Hur tänker bonden när han lämnar skräpet? - Jag tycker det är snyggast att lägga harven just här, bokskogen är en så vacker bakgrund! - Jag lägger dom gamla plåtspannarna här vid tallarna. Då kan ekorrarna ha dem att samla kottar i.
Det absolut märkligaste jag hittat i skogen var när B och jag sakta körde på en skogsväg och plötsligt hade ett potatisland på vänster sida. Nu pratar vi inte potatisåker, utan helt enkelt en jordhög med potatisblast upstickande likt taggarna på en stor grön igelkotte, typ. Eftersom både B och jag är tämligen jornära och trygga i vår naturkunskap, slog vi snabbt fast att det verkligen var potatisblast, och eftersom vi dessutom kände oss säkra i kunskapen om att potatis inte växer vilt i Sverige, konstaterade vi att det uppenbarligen var någon som ansåg att en jordhög i skogen var en utmärkt plats för potatisodling. Varför personen ifråga inte kunde ha potatisodlingen hemma vet bara hon själv, men nyfikna var vi kan jag säga.
Några veckor senare kom vi tillbaks, inte för att kolla hur potatisarna i jordhögen skötte sig utan snarare för att kolla till trattkantarellerna. Döm om vår förvåning då vi ser en stor vit skylt mitt i åkern! - Ni som plockat upp all min potatis, ni borde skämmas! löd texten, och vi tittade häpet på varandra. Samtidigt kände jag hur en otäck känsla spred sig i kroppen. Herregud, hur mycket folk fanns det egentligen i skogen????? Och stod det någon nu, spanades på oss gömd bakom en gran? Kanske potatisbonden själv, skitförbannad med en grep i näven, beredd att hoppa ut, vilt skrikandes att -NU FICK JAG ER ALLT!!!!! Till slut var jag så nojjig och förföljelsemanisk att jag rusade bort till bilen och kastade mig in i den.
När jag lugnat ner mig och kunde tänka någorlunda rationellt igen, kände jag en enorm irritation över den dumma mänskan som tydligen inte kunnat låta bli potatisen. Om nu nån stackare snokat reda på en jordhög att odla potatis i mitt i skogen var det väl själve f-n om hon inte kunde få ha dem ifred?
Tyvärr är det så, att somliga har fruktansvärt svårt att skilja på vad som är ditt och vad som är mitt, och det spelar faktiskt ingen roll var i världen man befinner sig, om det är mitt i en skog i Skåne eller mitt i centrala Tokyo. De finns överallt, norparna. Tyvärr.
Det kan vara en stövel som helt plötsligt bara står där på stigen, som om ägaren plötsligt drabbades av känslan av vämjelse, en akut gummistövelallergi eller kanske ett plösligt sko/stövelskav?
Det kan vara en veckotidning som ligger där, lite skrynklig och kanske småfuktig men fullt läsbar. Hur tänkte veckotidningsägaren?
- Hmmm, Jag tror jag ska gå ut i skogen och läsa en veckotidning. Jag sitter här på stubben och lutar mig mot granen. När jag läst klart kan jag låta den ligga kvar, kanske det kommer någon som är veckotidningsläsesugen? Eller nån som fryser och behöver göra upp en liten lägereld men saknar tändpapper? Eller kanske det kommer en älg som alltid längtat efter just denna sortens veckotidning?
Det märkliga är att oavsett hur långt från allfarvägarna jag befinner mig, och hur långt in i skogen jag anstränger mig för att gå, desto konstigare saker hittar jag. Ett badlakan på en skogsväg, säkert inte körd på och använd på flera år och dessutom miltals från närmaste badsjö.
Gamla delar till traktorer och där till hörande redskap hittas ofta i skogsbackar med mossa tjock som extremvarianten på vinterduntäcken. Hur tänker bonden när han lämnar skräpet? - Jag tycker det är snyggast att lägga harven just här, bokskogen är en så vacker bakgrund! - Jag lägger dom gamla plåtspannarna här vid tallarna. Då kan ekorrarna ha dem att samla kottar i.
Det absolut märkligaste jag hittat i skogen var när B och jag sakta körde på en skogsväg och plötsligt hade ett potatisland på vänster sida. Nu pratar vi inte potatisåker, utan helt enkelt en jordhög med potatisblast upstickande likt taggarna på en stor grön igelkotte, typ. Eftersom både B och jag är tämligen jornära och trygga i vår naturkunskap, slog vi snabbt fast att det verkligen var potatisblast, och eftersom vi dessutom kände oss säkra i kunskapen om att potatis inte växer vilt i Sverige, konstaterade vi att det uppenbarligen var någon som ansåg att en jordhög i skogen var en utmärkt plats för potatisodling. Varför personen ifråga inte kunde ha potatisodlingen hemma vet bara hon själv, men nyfikna var vi kan jag säga.
Några veckor senare kom vi tillbaks, inte för att kolla hur potatisarna i jordhögen skötte sig utan snarare för att kolla till trattkantarellerna. Döm om vår förvåning då vi ser en stor vit skylt mitt i åkern! - Ni som plockat upp all min potatis, ni borde skämmas! löd texten, och vi tittade häpet på varandra. Samtidigt kände jag hur en otäck känsla spred sig i kroppen. Herregud, hur mycket folk fanns det egentligen i skogen????? Och stod det någon nu, spanades på oss gömd bakom en gran? Kanske potatisbonden själv, skitförbannad med en grep i näven, beredd att hoppa ut, vilt skrikandes att -NU FICK JAG ER ALLT!!!!! Till slut var jag så nojjig och förföljelsemanisk att jag rusade bort till bilen och kastade mig in i den.
När jag lugnat ner mig och kunde tänka någorlunda rationellt igen, kände jag en enorm irritation över den dumma mänskan som tydligen inte kunnat låta bli potatisen. Om nu nån stackare snokat reda på en jordhög att odla potatis i mitt i skogen var det väl själve f-n om hon inte kunde få ha dem ifred?
Tyvärr är det så, att somliga har fruktansvärt svårt att skilja på vad som är ditt och vad som är mitt, och det spelar faktiskt ingen roll var i världen man befinner sig, om det är mitt i en skog i Skåne eller mitt i centrala Tokyo. De finns överallt, norparna. Tyvärr.
söndag 19 juni 2011
Djuren och vi
I vår familj gillar vi djur. Om man ska rangordna vem som gillar flest djursorter uppifrån och ner, så innehar storepågen första platsen. Som den djurvårdarstuderande han nu är, träffar han på fler djursorter varje dag än de flesta - möjligen kan herr Wahlström på Skansen stoltsera med att ha övertaget. Gossen har ett favoritdjur framför andra, och det är.... Tada - Kungspytonormarna. Så fort han får en möjlighet gullas och nussas det med de slingrande varelserna. Han har blivit anfallen, attackerad och brutalt huggen i handen en gång, dock inte av de i sonens ögon genomtrevliga kungspytonormarna, utan av en mindre begåvad och fullständigt osocial rödfärgad typ av rasen majsorm. Jag har tittat på den - genom glas - samt givit den onda ögat ett antal gånger, vilket jag hoppas kan få den på bättre tankar.
På andra plats kommer undertecknad. Dock har jag svårt att rangordna mitt djurtyckande efter arter, att vi bara har katter i hushållet beror ju inte på mig, så att säga! Hade jag fått som jag velat hade hushållet bestått både av hundar och hästar, men nu råkar det ju finnas fler på två ben som anser sig ha rätt att tycka en massa - mest maken faktiskt.Jag får istället nöja mig med att "låna" en häst eller två då jag känner att behovet är som störst!
På tredje plats kommer maken. Katter ligger honom väldigt varmt om hjärtat, och till nöds står han ut med att umgås med andra djur också.
På fjärde plats kommer då yngste sonen. Han gillar nog katterna vi har, men är glad om de håller sig på motsatt sida om vägen, så att säga! Han är även en hyfsat duktig ryttare, vilket glädjer hans mor oerhört.....
Som jag nämnde, får jag inte ha några andra djur än katter för maken.
-Vi får se senare i livet, säger han när jag likt en tjatig unge förklarar att jag inte kan bli riktigt lycklig utan en strävhårig kanintax. Detta kan ha varit en omedveten men dock anledning till att jag under flera år strävat och längtat efter den för mig Ultimata Katten. Långhårig, röd, gigantisk samt av manligt kön har han kommit till mig i fantasin, jag har sett hur han med ett mmmjjjaaaauuuuoooo intagit hemmet med en självklar pondus..... dyrkad av alla, både med två och fyra ben.
Nu är han här. Quintus är namnet, rasen är Main Coon , färgen är röd. Vid nio månaders ålder tangerar han åttakilosstrecket på badrumsvågen, och det enda som saknas nu är pondusen. Jag hade ett samtal med goa vännen C häromdagen, och hon berättade att en gemensam bekant behövde en hankatt genast, till sin otroligt löpande hona. -Ooo, sade jag hon kan få låna Quintus! Vid närmar eftertanke vet jag faktiskt inte om min ide´ var så bra, när jag ser hur han glatt leker och fånar sig som en stor men dock kattbebis gör i största allmänhet. Jag vet inte om han förstått vad vi velat vid ett ett eventuellt möte med en eventuell fru, och risken är stor att han bara brottat ner henne.....
Brottas gör han ochså gärna med Hobbe, vår sextonåriga skogskatt som blir mindre och mindre för var dag som går.Han är som en gammal gubbe, skaffar sig ovanor som gör mig gråhårig och kan inte tänka sig annat än att han bestämmer, tvärtjurigt. Hobbe tar sig gärna en liten utflykt i bil då och då, som pensionärer ungefär. Vädret ska vara bra, man ska Köra Väldigt Långsamt, och verkligen inte för långt iväg. Man ska stanna till och titta på saker då och då ("sakerna" som är intressanta i Hobbes utflyktsvärld är nerfallen gran-och tallskog. Man sitter kvar i bilen och glor stint rakt ut samtidigt som det vrålspinns).
Hobbe tar sig gärna en slurk kaffe på altanen, helst ur en mugg när man tittar bort och inte låtsas se honom. När klockan är prick 21.30 är det läggdax - för alla i hela huset anser han, och går runt och trumpetar ut budskapet så ingen ska missa det. Om man är djärv nog att ignorera hans tutanden och istället sitter kvar vid tv´n, blir Hobbe putt. En skogis som är putt skojar man inte med, och om Quintus väljer att på tonåringars vis mopsa sig mot Hobbe i det läget, ja då har han sannerligen sig själv att skylla!
Djur är i min värld helt omöjliga att leva utan, de har en förmåga att ge så otroligt mycket både av sin kärlek och humor, om man väljer att se och känna det. Det finns folk som väljer att skaka på huvudet och himla med ögonen när jag berättar om våra djur, och jag tycker så synd om dem! Att inte kunna se till exempel katter som nåt än ett någonting som ska bo ute, leva på möss och vara glada om kontakten med människor består av en undanhfösning med en trätoffla då och då, är så beklämmande.
Mitt nyaste projekt i djuranskaffning är - trots makens tålmodiga nekande - faktiskt en häst. Inte en köpehäst, men väl en foderdito.... Vi får väl se hur det går! Maken är inte helt negativ så oddsen är nog skapliga - hoppas jag!
På andra plats kommer undertecknad. Dock har jag svårt att rangordna mitt djurtyckande efter arter, att vi bara har katter i hushållet beror ju inte på mig, så att säga! Hade jag fått som jag velat hade hushållet bestått både av hundar och hästar, men nu råkar det ju finnas fler på två ben som anser sig ha rätt att tycka en massa - mest maken faktiskt.Jag får istället nöja mig med att "låna" en häst eller två då jag känner att behovet är som störst!
På tredje plats kommer maken. Katter ligger honom väldigt varmt om hjärtat, och till nöds står han ut med att umgås med andra djur också.
På fjärde plats kommer då yngste sonen. Han gillar nog katterna vi har, men är glad om de håller sig på motsatt sida om vägen, så att säga! Han är även en hyfsat duktig ryttare, vilket glädjer hans mor oerhört.....
Som jag nämnde, får jag inte ha några andra djur än katter för maken.
-Vi får se senare i livet, säger han när jag likt en tjatig unge förklarar att jag inte kan bli riktigt lycklig utan en strävhårig kanintax. Detta kan ha varit en omedveten men dock anledning till att jag under flera år strävat och längtat efter den för mig Ultimata Katten. Långhårig, röd, gigantisk samt av manligt kön har han kommit till mig i fantasin, jag har sett hur han med ett mmmjjjaaaauuuuoooo intagit hemmet med en självklar pondus..... dyrkad av alla, både med två och fyra ben.
Nu är han här. Quintus är namnet, rasen är Main Coon , färgen är röd. Vid nio månaders ålder tangerar han åttakilosstrecket på badrumsvågen, och det enda som saknas nu är pondusen. Jag hade ett samtal med goa vännen C häromdagen, och hon berättade att en gemensam bekant behövde en hankatt genast, till sin otroligt löpande hona. -Ooo, sade jag hon kan få låna Quintus! Vid närmar eftertanke vet jag faktiskt inte om min ide´ var så bra, när jag ser hur han glatt leker och fånar sig som en stor men dock kattbebis gör i största allmänhet. Jag vet inte om han förstått vad vi velat vid ett ett eventuellt möte med en eventuell fru, och risken är stor att han bara brottat ner henne.....
Brottas gör han ochså gärna med Hobbe, vår sextonåriga skogskatt som blir mindre och mindre för var dag som går.Han är som en gammal gubbe, skaffar sig ovanor som gör mig gråhårig och kan inte tänka sig annat än att han bestämmer, tvärtjurigt. Hobbe tar sig gärna en liten utflykt i bil då och då, som pensionärer ungefär. Vädret ska vara bra, man ska Köra Väldigt Långsamt, och verkligen inte för långt iväg. Man ska stanna till och titta på saker då och då ("sakerna" som är intressanta i Hobbes utflyktsvärld är nerfallen gran-och tallskog. Man sitter kvar i bilen och glor stint rakt ut samtidigt som det vrålspinns).
Hobbe tar sig gärna en slurk kaffe på altanen, helst ur en mugg när man tittar bort och inte låtsas se honom. När klockan är prick 21.30 är det läggdax - för alla i hela huset anser han, och går runt och trumpetar ut budskapet så ingen ska missa det. Om man är djärv nog att ignorera hans tutanden och istället sitter kvar vid tv´n, blir Hobbe putt. En skogis som är putt skojar man inte med, och om Quintus väljer att på tonåringars vis mopsa sig mot Hobbe i det läget, ja då har han sannerligen sig själv att skylla!
Djur är i min värld helt omöjliga att leva utan, de har en förmåga att ge så otroligt mycket både av sin kärlek och humor, om man väljer att se och känna det. Det finns folk som väljer att skaka på huvudet och himla med ögonen när jag berättar om våra djur, och jag tycker så synd om dem! Att inte kunna se till exempel katter som nåt än ett någonting som ska bo ute, leva på möss och vara glada om kontakten med människor består av en undanhfösning med en trätoffla då och då, är så beklämmande.
Mitt nyaste projekt i djuranskaffning är - trots makens tålmodiga nekande - faktiskt en häst. Inte en köpehäst, men väl en foderdito.... Vi får väl se hur det går! Maken är inte helt negativ så oddsen är nog skapliga - hoppas jag!
Filmande tanter och sönderslaget porslin
Igår skulle S och jag på en liten utflykt. Egentligen skulle vi tillbringa helgen på Mossagårdsfestivalen utanför Lund, men eftersom det varnats om rejäla mängder vatten från skyn fick vi avstå. Dricka pilsner iförd regnställ med blåfrusna fingrar, samt försöka sova i tält som är på väg att flyta bort, är vi lite för vuxna för! Istället skulle vi ta en Österlentur. Österlen i juni är underbart, inte överfullt av folk utan helt framkomligt, och lika rasande trevligt som alltid!
Jag tog "partypinglan Cexet" (vår lilla Golf) och körde hem till S för att hämta henne. S var inte helt klar, så jag satte mig för at läsa tidningen, då jag hörde hur det stannade bilar på vägen utanför. Då S med familj bor väldigt lantligt reagerar man mer än om de bott i stan, så att säga.... De två familjejyckarna for ut som två skållade troll för att kolla läget då det knackade på dörren, och eftersom jag fått en normal upfostran gick jag och öppnade. Utanför stod en karl i övre medelåldern leende med hundarna stormskällande runt benen. Jag lyckades höra att han frågade efter vägen till Stolpberga, Och då jag samtidigt försökte få tyst på hundarna, tänkte jag förvirrat att - Stolpaberga? Det ligger ju på slätten 8 mil härifrån, stackars mänska, han måtte ha sämre lokalsinne än vad jag har!
-Nej, sade karlen, S-T-O-L-P-B-E-R-G-A!
Nu är det ju så att i Skåne läggs det väldigt ofta till ett -a efter ortnamn med mera, så jag valde att ignorera hans försök att övertydligt förklara vad han menade. Istället kallade jag på S, som - lyckligtvis - hade fått kläderna på sig,
kom ut på altanen och undrade vad som stod på? Hundarna hade tröttnat på karlen och fnattade bort till grinden istället, där det stod en hel samling med folk och log, hälsade och pratade. En tant frågade: -Säg, vet du var Stolpberga ligger? Jag försökte avhålla mig från att fnissa henne rakt i ansiktet, utan gav samma vägbeskrivning som S gett tantens karl. Samtidigt såg jag hur tant nr. 2 drog upp en videokamera ur väskan och började filma S och mig, där vi stod och försökte förklara, allt medan hundarna betedde sig som fullständiga idioter och bara stormskällde. En anledning till att de valde att bete sig som galna vakthundar satt i bilen, en dvärgschnauzer som anting var uppstoppad eller både döv och blind, för den reagerade inte över huvudtaget på i synnerhet Abbe´s härjande...
När jag förklarat för tant nr. 1 var Stolpaberga låg, tittade hon milt på mej och frågade: - Säg, vet du vägen till Stolpberga? I det läget höll jag på att fullständigt krevera, och gick för att hämta gottis för att muta in galenpannorna till hundar med. Behöver jag berätta att tant nr.2 hela tiden filmade? S hade nu kommit på att hon hade en karta, hon sprang in och hämtade den, samt fyllde i vägen till Stolpaberga till de förvirrade mänskorna, som hela tiden stod och filmade och berättade att vi minsann bodde i paradiset! Karl nr. 1 fick kartan, vilken han genast valde att hålla upp och ner. Jag böjde mig ner över Abbe för att inte skratta honom rakt i ansiktet, samtidigt som S tålmodigt vände kartan rätt åt honom. Hela tiden filmades vi.
Till sist körde de, allt efter en traktor med en gigantisk kreatursvagn full med kor fått trycka sig förbi folk och bilar på den pyttelilla vägen.....
Jag tittade på S och sade: De trodde garanterat att vi var ett par, säkert var de besvikna över att vi inte hade huckle och förkläde på oss, istället för de skapligt normala paltor vi valt.....
Resten av dagen var bara helt ljuvlig - förutom att jag råkade slå sönder två tallrikar samt fyra ugnsfasta formar på Stärkans outlet i Kivik. Vet ni hur tyst det kan bli på ett sånt ställe, trots att det är skapligt mycket folk där? Tro mig, jag vet. Femti par ögon tittade intresserat på mig och förödelsen samtidigt som jag, röd som en pion i ansiktet, bad om ursäkt hundra gånger, allt medan den underbara mänskan som fick sopa upp resterna förklarade att det var lugnt.
Sen körde vi till kapellet i Knäbäckshusen och funderade på livet. Det behövdes.
Jag tog "partypinglan Cexet" (vår lilla Golf) och körde hem till S för att hämta henne. S var inte helt klar, så jag satte mig för at läsa tidningen, då jag hörde hur det stannade bilar på vägen utanför. Då S med familj bor väldigt lantligt reagerar man mer än om de bott i stan, så att säga.... De två familjejyckarna for ut som två skållade troll för att kolla läget då det knackade på dörren, och eftersom jag fått en normal upfostran gick jag och öppnade. Utanför stod en karl i övre medelåldern leende med hundarna stormskällande runt benen. Jag lyckades höra att han frågade efter vägen till Stolpberga, Och då jag samtidigt försökte få tyst på hundarna, tänkte jag förvirrat att - Stolpaberga? Det ligger ju på slätten 8 mil härifrån, stackars mänska, han måtte ha sämre lokalsinne än vad jag har!
-Nej, sade karlen, S-T-O-L-P-B-E-R-G-A!
Nu är det ju så att i Skåne läggs det väldigt ofta till ett -a efter ortnamn med mera, så jag valde att ignorera hans försök att övertydligt förklara vad han menade. Istället kallade jag på S, som - lyckligtvis - hade fått kläderna på sig,
kom ut på altanen och undrade vad som stod på? Hundarna hade tröttnat på karlen och fnattade bort till grinden istället, där det stod en hel samling med folk och log, hälsade och pratade. En tant frågade: -Säg, vet du var Stolpberga ligger? Jag försökte avhålla mig från att fnissa henne rakt i ansiktet, utan gav samma vägbeskrivning som S gett tantens karl. Samtidigt såg jag hur tant nr. 2 drog upp en videokamera ur väskan och började filma S och mig, där vi stod och försökte förklara, allt medan hundarna betedde sig som fullständiga idioter och bara stormskällde. En anledning till att de valde att bete sig som galna vakthundar satt i bilen, en dvärgschnauzer som anting var uppstoppad eller både döv och blind, för den reagerade inte över huvudtaget på i synnerhet Abbe´s härjande...
När jag förklarat för tant nr. 1 var Stolpaberga låg, tittade hon milt på mej och frågade: - Säg, vet du vägen till Stolpberga? I det läget höll jag på att fullständigt krevera, och gick för att hämta gottis för att muta in galenpannorna till hundar med. Behöver jag berätta att tant nr.2 hela tiden filmade? S hade nu kommit på att hon hade en karta, hon sprang in och hämtade den, samt fyllde i vägen till Stolpaberga till de förvirrade mänskorna, som hela tiden stod och filmade och berättade att vi minsann bodde i paradiset! Karl nr. 1 fick kartan, vilken han genast valde att hålla upp och ner. Jag böjde mig ner över Abbe för att inte skratta honom rakt i ansiktet, samtidigt som S tålmodigt vände kartan rätt åt honom. Hela tiden filmades vi.
Till sist körde de, allt efter en traktor med en gigantisk kreatursvagn full med kor fått trycka sig förbi folk och bilar på den pyttelilla vägen.....
Jag tittade på S och sade: De trodde garanterat att vi var ett par, säkert var de besvikna över att vi inte hade huckle och förkläde på oss, istället för de skapligt normala paltor vi valt.....
Resten av dagen var bara helt ljuvlig - förutom att jag råkade slå sönder två tallrikar samt fyra ugnsfasta formar på Stärkans outlet i Kivik. Vet ni hur tyst det kan bli på ett sånt ställe, trots att det är skapligt mycket folk där? Tro mig, jag vet. Femti par ögon tittade intresserat på mig och förödelsen samtidigt som jag, röd som en pion i ansiktet, bad om ursäkt hundra gånger, allt medan den underbara mänskan som fick sopa upp resterna förklarade att det var lugnt.
Sen körde vi till kapellet i Knäbäckshusen och funderade på livet. Det behövdes.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)