Så. Då var det tisdag kväll, yngsta sonen har geografiprov imorgon på mystiska saker som plattorna i jordens inre, seismografer och vulkanutbrott. Allt förhört och klart. Tänk vad de lär sej mycket nu för tiden, jag kan INTE påminna mej att jag läste sånt i sjuan!
Däremot sitter dom tyska orden på vad som styr ackusativ och dativ som en smäck!!! Plus att jag är en jäkel på korsstygn, efter att ha blivit tvingad att sy en JÄTTESTOR bonad med blommor, blad och fjärilar i typ femtio olika färger i sjuan. Jag ville egentligen faktiskt bara tråckla till en av fjärilarna, men då syfröken inte hörde(???) när jag sa det blev jag tvingad att sy hela, för hon hade faktiskt redan klippt till en jättestor bit väv. Så det så. Jag tror inte den blev riktigt färdig, har en svag aning om att den slängdes då mina föräldrar skulle sälja huset där jag är uppvuxen och jag kan säga att jag grät inte precis när min mamma lite försynt berättade det.
Grät gjorde inte heller sönerna då de fick se vad deras lilla mamma lagat till kvällsmat. Men de var klart skeptiska.
I söndags hade vi stek, bräserad i rodvin, viltkrydda, svart vinbärssaft och en annan massa mumsiga saker. Eftersom jag är en potatismosälskare av stora mått bestämde jag enväldigt att vi skulle ha det till. Och eftersom jag alltid gör så himla mycket mat - maken kallar mej för storhushållsgudrun - blev det väldans mycket mat över. Så även potatismos.
Efter att ha legat i nån sorts halvdvala i soffan en kvart efter jag kommit från jobbet masade jag mej ut i köket. Tog fram moset för tredje dagen i följd och bestämde mej raskt för att tilverka en potatismosgratäng. Med bacon. Bacon är även det nåt av det bästa jag vet. Och slår man då ihop potatismos + bacon, ja då måste det bara bli jättegott, tänkte jag övermodigt, samtidigt som hjärnan gick ner på sparlåga, med tanke på vad jag sedan sysslade med den närmaste halvtimman...
Det hade säkert kunnat bli en skaplig kvällsmat om jag antingen gjort vanliga hederliga potatisbullar som jag i normala fall brukar, eller nöjt mej med att värma moset som en vanligt tänkande mänska gör. Men nej. I med en rejäl hög nyriven ost, steka finskuren purjolök tillsammans med en gigantisk riven morot samt ösa på gurkmeja (o sicken fin färg det blir, tänkte jag glatt) en mystisk cafe de Pariskrydda som har stått i skåpet alldeles för länge, samt vitlök. Sen blandade jag alltihop så det blev som en gegga och plaskade ut det i en ugnsform. In i ugnen medan jag stekte två paket bacon.
Tio minuter senare ropade jag hurtigt till sönerna att Nu är det mat!!! De satte sej vid köksbordet och stirrade misstroget på ugnsformen. För säkerhets skull hade jag lagt baconet över potatismosgrunkan för att kamouflera den... Jag tog raskt femtonåringens tallrik och hävde på ett lass. STOPP!!! tjoade han efter ungefär inte alls mycket. Sen samma sak med trettonåringens. DET RÄCKER!!!! tjoade han efter inte heller så värst mycket. Och ärligt talat, jag tog faktiskt inte heller mer än vad som precis behövdes för att överleva till i morgon... Då alla ätit opp var där en hel del kvar. Så bra, då har vi till imorgon med, sa jag sadistiskt.... Åh neeej, stönade ätteläggarna. Okay, sa jag. Då får pappa det när han kommer hem från jobbet. Tänk så gla han blir. Där är hela tre skivor bacon kvar.
Imorgon ska vi ha makaroner och falukorv. Utan inblandning av gurkmeja och mystiska kryddblandningar som stått alldeles för länge i skåpet, och jag ska laga till käket INNAN hjärnan lägger sig till ro för natten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar