Jag har i flera års tid retat mig på att aldrig JAG kan få se några vilda djur i naturen, tycker att man jämt hör om folk som i det närmaste snubblar över älgar, rådjur och även nu så aktuella vargar.... Om jag vill se nåt vilt som inte är överkörda igelkottar och kaniner får jag bege mej till Skånes Djurpark, och det känns liksom inte på redigt och dessutom en smula fuskigt.
Eftersom jag är en ivrig svampplockare har jag varit uppriktigt förvånad över att aldrig få se in reality vem det är som envisas med att käka opp hattarna på vad jag räknar som MINA trattkantareller, och den eller eventuellt de som härjar runt och trampar och rufsar bland mina björksoppar har jag aldrig sett röken av heller.
Nu föll det sej dock så, att för drygt en månad sedan tog jag en tur till skogen efter jobbet. Jag var inte på världens bästa humör denna sena eftermiddag, och då jag vet att en ensam stund i skogen är ett perfekt sätt för mej att återfå sans och lugn tänkte jag att det enbart skulle vara av godo. Jag körde den lilla skogsvägen fram i den hastighet som kan anses vara lämplig för just sådana här små skogsvägar, och spanade samtidigt i vägkanterna efter nåt trevligt svamplikt att ta med hem.
Plötsligt såg jag i ögonvrån hur det rörde sej rejält i skogen vid sidan av bilen - och plötsligt hände det som jag tyckte mej ha saknat i livet: En älgtjur störtade ut ur skogen, rusade rakt framför bilen och in i skogen på andra sidan vägen. Under tiden han sprang förbi bilen hann han slänga ett getöga på mej som sade ungefär: Jadu, passa på att titta ordentligt nu, för jag har då rakt inte tid att att stanna så länge, vet du!
Skakad stannade jag bilen och hoppade ut. Allt var så stilla och tyst så jag undrade om jag egentligen hade sett i syne, då tjugo sekunder tidigare... Det enda som hördes var bruset från stora vägen, där jag nyss själv kört.Jjag tog en papperspåse från bilen och begav mej till den lilla kullen där jag vet att det finns gott om trattisar, skogen var helt stilla och jag fick känslan av att nån stod bakom mej och kikade över axeln, Till slut var jag så nojjig över att älgen skulle sticka fram huvudet bakom en gran och ungefär skrika -BUUUHHH! Jag lade in påsen med några ynkliga trattisar skramlande på bottnen och körde hem.
Väl hemma berättade jag för mannen i mitt liv om älgen, och han tittade förfärat på mej. -Herregud, den kunde ju ha attackerat dej! sa han uppbragt. -Då får väl du följa med som livvakt, sade jag ljuvt. Maken anser sällan att han har "tid" att följa med på mina små svamprundor, de har en tendens att dra iväg både i tid och rum nämligen...
En rysligt tidig måndagmorgon några veckor senare skulle jag köra storepågen till hans gymnasieskola i Svalöv. Det var inte bara tidigt, det var dessutom ett kvalificerat skitväder med spöregn, vilket gjore det extra vidrigt att ut och köra femton mil tur och retur. Jag kisade närsynt ut genom vindrutan där jag satt bakom ratten, och storepågen ömsom halvsov och ömsom tuggade i sig bananer när det var dags att köra den värsta biten, den genom skogen från infarten till Ljungbyhed och fram till Svalöv. Det var som att köra huvudet in i en svart sopsäck, och regnet gjorde inte saken bättre.
Plötsligt såg jag något stort, mörkt torna upp sej på min sida av bilen, i höjd med kofångaren. -Helv...... skrek jag. -En älg!!! var är den andra nånstans?? -Där, i diket! vrålade sonen tillbaka. Mycket riktigt, jämte bilens högra sida traskade älg nummer två, tydligt funderandes på om han skulle hänga på älgpolare nummer ett nu eller senare. Som tur var valde han alternativ två, eventuellt beroende på att han inte ville gå förbi den där lille vite bilen med det rytande fruntimret i, och jag lade i det jag anade var en lämplig växel och körde långsamt framåt. -Varför rycker det så i bilen?frågade sonen misstänksamt. -Det är mina knän som skakar, fick jag fram mellan mina skallrande tänder. Vi såg på varandra och brast ut i ett samfällt hysteriskt asgarv. Vi fortsatte till Svalöv utan missöden, och när jag skulle köra därifrån kramade min goa påg mej och sade -mamma, lova nu att köra jätteförsiktigt och ring mej när du är framme!
När jag körde förbi älgastället höll jag cirka trettio kilometer i timmen, samtidigt som jag log för mej själv... det var ungefär som om jag trodde att de bägge vilddjuren akulle stå i buskarna och vänta på att det skulle komma en liten vit Golf, och då säga till varandra : -Nu kommer hon, vi räknar till tre, sen springer vi fort över vägen, hon va så skojig när hon satt där i bilen och gapade!
Resten av färden hemåt förflöt helt djurfritt, vilket jag var ytterst tacksam för...
Dom ÄR stora dom däringa djuren. Utom när man ska dela upp dem i jaktlaget. :-) Finns rätt gott om varan i skogarna på Värmdö, men dom är verkar vara räddare för mig än jag är för dom.
SvaraRadera