Julgottis

Nyskapande innovationer är alltid trevligt!

Efter att ha gjort en omgång av Annelie´s bananfudge, började jag städa i skafferiskåpet. Längst in hittade jag tre små bruna papperspåsar som jag vid första anblicken inte kände igen alls, men då jag funderat några sekunder mindes jag: Fudgen! Fudgen från medeltidsveckan på Gotland i somras, inhandlad av en ljuv flicka i vackra kläder på medeltidsmarknaden... Då maken kan få för sig att man måste spara vissa saker för att ha som "fint" (makens ord, definitivt INTE mina) hade de hamnat där jag nu hittade dom.

Jag öppnade en påse och skakade ut innehållet i en skål. Det rasslade som av småsten när jag öste ut dom, och att bita i en var inte att tänka på... Har verkligen INTE tid att hasta iväg till nån tandläkare fyra dagar före jul!

En idé började ta form i huvudet, och strax gjorde jag allvar av den.... Därför, kära vänner, följer här ett recept på Hittepågodis från Mala!

Hitta en liten påse i skafferiskåpet som legat bortglömd alldeles för länge för att innehållet - förslagsvis fudge med whiskey - ska kunna avnjutas på vanligt vis. Kör de stenhårda fudgebitarna i mixern - till detta rekommenderar jag innerligt hörsekkåpor - det väsnas nämligen nåt djävulskt....

Smält för liten mängd felköpt choklad - i detta fallet mjölkchoklad från Anton Berg, köpt på Ullared i tron att innehållet på lådan där de låg skulle beskriva innehållet i den - i mikrovågsugnen, och häll sedan i fudgen som nu förhoppningsvis förvandlats till ett fint pulver.

Rör om, och konstatera att det behövs någon form av vätska för att geggan ska bli hanterbar. Få en idé om att sprit vore ypperligt. Kom sedan på att den enda spriten som för tillfället finns i huset råkar vara 80% ig Strohrom. Häll i så pass mycket att det hela blir hanterbar nog för att det ska gå att rulla kulor av det. Rulla lagom stora kulor och ställ det hela kallt en stund.

Vänta till närmaste affär har öppnat , och kör iväg och inhandla mörk choklad, som du sedan smälter och doppar de i mystiska bollarna i. Göm bollarna på ett absolut barnsäkert ställe, och smyg dit och peta i dej allt efter behov, lust och humör... Ska du tvunget bjuda på dem, så tänk om och plocka fram lite hederlig knäck, eller varför inte bananfudgen - , eller se för all del till att personen ifråga inte har för avsikt att köra bil de närmaste timmarna!

Lycka till, och en rackarns God Jul!

När ska jag lära mej...

... att ALLTID dubbelkolla i almackan????????? Om jag hade gjort det i går kväll, hade jag sluppit traska opp i svinottan för att köra till jobbet kvart i sex. Då hade jag nämligen sett att det är först nästa tisdag som kollegan ska vara kompledig, och jag ska öppna.
Jag hade dessutom fått sova betydligt bättre än vad jag nu gjorde inatt, är alltid livrädd att försova mej när jag öppnar nämligen...

Vilda djur i vår natur del två

För ungefär en månad sen var jag i skogen, det var sen eftermiddag, och jag skulle rafsa fram lite trattkantareller bland löven och i mossan, där jag under alla år vi bott där vi bor har hittat massor med dylika. Jag traskade fram längs med skogsvägen samtidigt som hade mobilen tryckt mot örat och pratade med vännen L. Vi har känt varann i snart nog fyrtio år, och känner varann utan och innan vid detta laget. Jag vek av in i skogen och stannade till där jag vet att det alltid finns mängder av den trivsamma svampen alltmedan L var kvar i luren. Till sist fick vi lägga på, det var knepigt att få händerna att räcka till.
Jag plockade vad jag tyckte var lämpligt och började sedan dra mig mot bilen, då jag fick ett infall att gå längre in i skogen till en liten kulle där det alltid finns gott om svamp. Jag gick, skymnningen föll och det började bli lite småskumt omkring mig. Väl framme satte jag mig på huk och började raskt plocka, då jag plötsligt fick känslan av att inte vara ensam..... Jag reste mig och började närsynt kisa omkring då jag plötsligt fick syn på nån sorts.... tja... brunaktig klump som rörde sig längre bort. Med en känsla av skräck blandad med nyfikenhet smög jag mig närmare klumpen som plötsligt höjde huvet och sa -Oink? Betarna glittrade ondskefullt och de pyttesmå grisögonen blängde ilsket på mig samtidigt som han tuggade i sig det sista av trattkantarellerna han hittat. Det sista jag såg av vildsvinsgalten innan jag med ett vrål svängde runt och sprang mitt snabbaste i-vilda-terrängen-lopp någonsin, var hur han skumpade iväg djupare in i skogen.
Jag rusade till bilen, fortfarande skrikande, över stock och sten, kastade mig in i den och ringde darrande upp L igen. L gav opp ett gapskratt medan jag indignerat förklarade hur det kändes att vara -nåja- jagad av en vildsvinsgalt på kvällskvisten mitt i mörka skogen. Sen körde jag hem, hela tiden med en blick över axeln, lätt stirrig och lidande av förföljelsemani... Lämpligt nog hade jag gjort en vildsvinsgryta till middag. Gissa om jag njöt av den!

det blir inte alltid som man tänkt sej (2008)

Så. Då var det tisdag kväll, yngsta sonen har geografiprov imorgon på mystiska saker som plattorna i jordens inre, seismografer och vulkanutbrott. Allt förhört och klart. Tänk vad de lär sej mycket nu för tiden, jag kan INTE påminna mej att jag läste sånt i sjuan!
Däremot sitter dom tyska orden på vad som styr ackusativ och dativ som en smäck!!! Plus att jag är en jäkel på korsstygn, efter att ha blivit tvingad att sy en JÄTTESTOR bonad med blommor, blad och fjärilar i typ femtio olika färger i sjuan. Jag ville egentligen faktiskt bara tråckla till en av fjärilarna, men då syfröken inte hörde(???) när jag sa det blev jag tvingad att sy hela, för hon hade faktiskt redan klippt till en jättestor bit väv. Så det så. Jag tror inte den blev riktigt färdig, har en svag aning om att den slängdes då mina föräldrar skulle sälja huset där jag är uppvuxen och jag kan säga att jag grät inte precis när min mamma lite försynt berättade det.

Grät gjorde inte heller sönerna då de fick se vad deras lilla mamma lagat till kvällsmat. Men de var klart skeptiska.

I söndags hade vi stek, bräserad i rodvin, viltkrydda, svart vinbärssaft och en annan massa mumsiga saker. Eftersom jag är en potatismosälskare av stora mått bestämde jag enväldigt att vi skulle ha det till. Och eftersom jag alltid gör så himla mycket mat - maken kallar mej för storhushållsgudrun - blev det väldans mycket mat över. Så även potatismos.

Efter att ha legat i nån sorts halvdvala i soffan en kvart efter jag kommit från jobbet masade jag mej ut i köket. Tog fram moset för tredje dagen i följd och bestämde mej raskt för att tilverka en potatismosgratäng. Med bacon. Bacon är även det nåt av det bästa jag vet. Och slår man då ihop potatismos + bacon, ja då måste det bara bli jättegott, tänkte jag övermodigt, samtidigt som hjärnan gick ner på sparlåga, med tanke på vad jag sedan sysslade med den närmaste halvtimman...
Det hade säkert kunnat bli en skaplig kvällsmat om jag antingen gjort vanliga hederliga potatisbullar som jag i normala fall brukar, eller nöjt mej med att värma moset som en vanligt tänkande mänska gör. Men nej. I med en rejäl hög nyriven ost, steka finskuren purjolök tillsammans med en gigantisk riven morot samt ösa på gurkmeja (o sicken fin färg det blir, tänkte jag glatt) en mystisk cafe de Pariskrydda som har stått i skåpet alldeles för länge, samt vitlök. Sen blandade jag alltihop så det blev som en gegga och plaskade ut det i en ugnsform. In i ugnen medan jag stekte två paket bacon.

Tio minuter senare ropade jag hurtigt till sönerna att Nu är det mat!!! De satte sej vid köksbordet och stirrade misstroget på ugnsformen. För säkerhets skull hade jag lagt baconet över potatismosgrunkan för att kamouflera den... Jag tog raskt femtonåringens tallrik och hävde på ett lass. STOPP!!! tjoade han efter ungefär inte alls mycket. Sen samma sak med trettonåringens. DET RÄCKER!!!! tjoade han efter inte heller så värst mycket. Och ärligt talat, jag tog faktiskt inte heller mer än vad som precis behövdes för att överleva till i morgon... Då alla ätit opp var där en hel del kvar. Så bra, då har vi till imorgon med, sa jag sadistiskt.... Åh neeej, stönade ätteläggarna. Okay, sa jag. Då får pappa det när han kommer hem från jobbet. Tänk så gla han blir. Där är hela tre skivor bacon kvar.

Imorgon ska vi ha makaroner och falukorv. Utan inblandning av gurkmeja och mystiska kryddblandningar som stått alldeles för länge i skåpet, och jag ska laga till käket INNAN hjärnan lägger sig till ro för natten...

en hejdundrande påskafton

För ett antal veckor sedan var jag tvungen att köra till Stora Affären i stan på kvällen för att köpa "tyst frukt" (joråsåatt...) till storepojken som skulle ha nationella prov dagen efter. Med andra ord - inga knastriga äpplen, inga plommon eller melonbitar att sörpla saft från...

Väl i affären träffade jag på några goda vänner som vi för övrigt brukar ha kräftskiva ihop med. I januari... I år har kräftskivan uteblivit av skilda anledningar, och detta är ju lite trist. Plötsligt då vi står och diskuterar detta kommer M på att jag nyss fyllt jämt. - Anä, det har ja då rakt inte alls gjort sa jag raskt, dels för att jag inte tycker om att påminnas om att åren liksom bara går framåt vare sej jag vill det eller ej, plus att jag definitivt inte tycker att en födelsedag är jämn när den slutar på siffran fem.

Plösligt hör jag mej själv stå och säga att vi självklart ska ha fest hemma hos oss på påskafton. Dock inte för att fira nåns födelsedag utan bara för att.... ja... ha fest helt enkelt.

Inte för mycke mat! var det sista M och O sa innan vi flängde vidare på varsitt håll. Nu är det bara så att varenda gång vi har nån form av tillställning hos oss får jag för mej att ingen har ätit nåt över huvudtaget på väldans länge... Det plus det faktum att jag kan gå och fundera länge länge länge innan på vad vi ska ha och att jag ogärna förkastar ideer som i mina ögon är helt förträffliga, gör att vi alltid får mängder med mat över.

Nåväl, tiden gick och plötsligt var det veckan före påskafton. På grund av en del händelser här hemma kände jag mej inte jätteupplagd för att överhuvudtaget göra nånting, utan gick och hoppades på att alla skulle ha glömt samtalet i affären... Men icke. På onsdagen ringde telefonen på kvällen och en pigg röst frågar hur dags det var? Vi enades om klockan fyra. Jag hade en stönande diskussion med maken, och som den kloka mänska han är tyckte han det skulle va bra att ha nåt annat att tänka på än bara en massa jobbigheter, ett litet tag åtminstone. Jajajajaja... muttrade jag, kan vi ha köpepizza då eller? - Nä, men vi hjälps åt med maten, du och jag, sa han i all välmening. Jag gav däremot upp ett frustande skratt. Maken är bra på en sak. Plättar. Jag ville verkligen INTE ha plättar på påskafton. Däremot fick jag ett embryo till ide då han pratade om att hjälpas åt. Vi skulle naturligtvis laga all mat TILLSAMMANS på påskaftonen!

Alla vuxna fick order om att ha förkläden med sej då de kom, och grannen A invigdes i planerna. Han är en av våra mest matlagnngsglada vänner, och vi står ofta och trampar i varandras dörrhål då senapen, lingonen, smöret eller nåt annar livsnödvändigt tagit slut., samt byter recept över staketet med ett glas vin i handen... Andreas blev eld och lågor och tyckte det var en kanonide. Jag hade redan klart för mej vad vi skulle laga, allt från indirekt grillad lammstek på nya grillen, till små trevliga laxrullar med go fyllning.

Med förnyad energi efter kollektivmatlagningstanken, beställdes pilsner av Tysklandskompisen, systemet besöktes och lådviner inhandlades och den redigt stora affären besöktes och plockades ren på lax, lammstekar räkor och ägg i massor av inte bara mej utan av typ sjutusen andra, samtidigt. Det var känslan i alla fall...

Påskafton kom och vi racerstädade huset. Klockan fyra stod vi i köket nykammade och granna, lammstekarna låg i kylen och gottade sej i sin marinad sen dagen före och nya grillen var uppmonterad av maken och grannen gemensamt. Plötsligt hörs sång från gatan. Ja må hon leva, ja må hon leeeva.... skrålades det, och in i trädgården kom åtta påskkäringar på kvastar, allt från små, mittemellanstora och fullvuxna. Jag skrattade så tårarna rann. Alla hade de hemgjorda kvastar av björkris, och alla hade de förkläden på sej... Och presenter. MEN - protesterade jag, men blev totalt nersjungen och beordrad att öppna paket. Ett innehöll en batteridriven potatisskalare, som matlagningsgrannen inte kunnat motstå...

Under fördrinken på altanen berättade jag vad som fanns i kylen, och alla blev genast eld och lågor över iden att laga mat ihop. - Jag tänker göra en liten räksoppa på räkskalen, sa A lyckligt. - Jag ska då göra skagenröra på räkorna, sa M lika lyckligt. - Jag grillar lammstekarna, trumpetade vännen O, under tiden som min hjärna vilt arbetade för att hitta en annan inte fullt så allvarlig syssla för honom. Jag hjälper O, sa maken, som läst mina tankar. Ånej ånej!!!! tänkte jag ännu vildare, under tiden som jag beordrade dem att definitivt använda stektermometern. Jag hade tänkt att de kunde skala ägg eller nåt annat lättvindigt ihop, men mina tankar grusades rejält...

Det hela slutade med att alla vuxna kokade, stekte, bakade bröd, fixade och trixade under ett par timmar tillsammans. Till och med det största barnet som är våran femtonåring, och det minsta som är grannens lilla sjuåring stod och joxade tillsammans, nån potatis-och-sill-grunka. Han har nån märklig dragningskraft på små barn och djur, våran storepåg...

Och lammstekarna?? Efter att maken och O råkat glömma bort att de låg på grillen, visade termometern plösligt 115 grader. Ojsan, sa de båda grillmästarna förläget. Ja, ojsan, sa jag vinfryntligt och lyfte raskt bort bägge stekarna - som sedan visade sej vara så perfekta att inte någon kunde klaga. Inte ens jag själv...

Sammanlagt var vi sex vuxna och lika många barn som åt. VI hade mat kvar ända till i söndags, då jag tog fram lammstek nummer två från kylen och skar i tärningar och hade i världens goaste pytt i panna i ugnen, med massor med rotfrukter.

Jag kan lova en sak - vi kommer garanterat att göra om detta!!!! VI har aldrig haft så roligt ihop, och då inkluderar detta två bröllopsfester och en massa annat kul...

Vissa saker gör jag av princip INTE!!! (2008)

Blev tidigare ikväll påmind om tankandets vedermödor. Kände med den drabbade tanten såpass, att detta får bli en liten hyllning till henne. En repris visserligen, men....
Vissa saker är rysligt svåra att komma över om det väl har strulat till sej vid typ första försöket. För min del handlar det om att tanka bilen... Detta är något som maken definitivt får sköta om utan att jag bekymrar mej om det.

Den första bilen vi hade var en Mitsubishi modell 1991, och så småningom skaffade vi även en betydligt nyare Toyota, som vi fortfarande har och som går som en klocka. Den gamla bilen gick även den som en klocka, i alla fall nästan alltid. Eller kanske snarare ibland... När den väl funkade hade den ett jädrans tryck och for iväg som ett spjut, vilket passade (och fortfarande passar) mej perfekt! Jag älskar att köra fort, det kvillrar i magen och adrenalinet bubblar i kroppen! Jag körde gärna den gamla bilen, vilket maken nog i hemlighet tyckte var helt ok, med tanke på att jag är oerhört optimistisk när det gällde avstånd till lyktstolpar och såna små triviala saker.

Men, men . men... vare sej man nu vill köra fort eller långsamt, så behöver lilla bilen ibland ha påfyllning av bensin. Så råkade det vara denna kväll då storepojken och hans mamma varit på Maxilandet och handlat mat. Jag körde bort till Hydros pumpar jämte affären med en magkänsla som sade att detta inte skulle gå fullt så smärtfritt som jag önskade,. men det fanns inget val om vi ville komma hem, och det ville vi ju. Till min lättnad fanns ingen annan bil vid pumparna just då, men det ändrades snabbt då en en skruttbil fullsmetad med dekaler typ "jag kör hellre Harley Davidsson" stannade på andra sidan pumpen. Kruxet var att jag hade stannat alldeles för långt från "min" pump, så jag fick backa och trixa för att komma närmare. Tyvärr blev det lite väl nära. Det låter fruktansvärt illa när man drar fälgen mot en asfaltkant kan jag berätta...
Jag tittade försiktigt ut mot pumparna för att se om skruttbilsägaren hade reagerat, och får se en liten guldhårig gosse komma utfarande från passagerarsätet med ögon som tefat och hakan vid knäna. Ut kom även den lille gossens pappa, även han med stora ögon om än något mer diskreta. Dessutom syntes det att han stod för det som dekalerna sa. Rött flätat skägg hängde ner över t-shirten med Harleyreklam på, Med andra ord var han En Man Som Vet Hur Man Tankar Bilar.

Nu hade jag en snabb överläggning med mej själv. Sitta kvar i bilen och låtsas vara upptagen med något tills det att skruttbilsägaren och det lilla gossebarnet åkt vidare? Eller rakryggat kliva ut ur bilen och börja tanka och inte låtsas om den sönderskrapade fälgen? jag valde att gå ut. Jag ägnade inte åskådarna en blick, förrän gossen öppnar sin mun och i full beundran för min bravad och på klingande dalmål utbrister: WOW!!! Ja trodde hela bilen skulle sprängas!!! Jag tittade milt på honom och med sammetslen röst svarade jag: Så pass? Trodde du det?? varpå jag tryckte in betalkortet och tog slangen och placerade i tanken. Sen... Hände...Ingenting. Jag tryckte in handtaget på pumpen medan den lille gossen intresserat tittade på. Hans pappa tankade skruttbilen och tittade även han intresserat på. Själv lät jag min blick försvinna långt, långt bort allt medan jag låtsades att detta var en helt normal tankning,medan min son i bilen vid detta laget skämdes så fruktansvärt för sin mamma att han krupit ner på golvet mellan sätena.

Plötsligt hör jag en vänlig röst (dalmål) säga: Du. det går nog bättre om du trycker in knappen. Jag sneglar lite över axeln och låter blicken glida mot handen som pekar mot en liten knapp vid sidan av pumpen. Handen tillhör pappa Dalmas som uppmuntrande log mot mej när han pekade. Jag minns inte vad jag svarade honom, men jag förmodar att jag muttrade nåt . Däremot vet jag att denna händelse ännu gör att jag faktiskt inte tankar. Hur många vänner som roat sig med att fälla lustiga kommentarer över min aversion mot detta vet jag inte, men däremot vet jag att jag så hjärtans gärna bjuder på det...

krysset i rutan (2008)

Gammal berättelse lär snart bli som ny. Det finns nämligen nya fartkameror på väg till jobbet. Jag har för vana att varje morgon prata i telefon med min äldsta vän, det är en skön start på dagen och vi hinner avhandla många viktiga detaljer om livet den där stunden det tar att köra. Den senaste tiden har jag dock avbrutit konversationen med ett högt F*****N när jag upptäcker fartkameran tio meter längre fram. Än så länge har det inte blixtrat, men om ni vill kan ni redan nu börja samla in pengar till den framtida lilla nätta summan till myndigheterna.
Vassegoa!


För ett antal veckor sedan var jag på väg hem från stan, det var lite småstruligt med en son fast i Höör på grund av att tågen inte kunde köra, regnet öste ner och jag visste inte riktigt om jag skulle sticka iväg och hämta honom eller ej. När jag satt och körde med dessa tankar malande i skallen ringde mobilen. Jag gjorde som man inte ska men i regel alltid gör när det ringer under bilkörning, (i alla fall jag) nämligen svarade. I andra ändan av tråden hör jag minsta sonen: Mamma, jag har inga nycklar och du lovade att fixa så att ja kom in! Nu är jag hos Svempa(grannen) och ringer och var är du och när kommer du hem då???

Detta samtal kom just när det slutar vara 90 - sträcka och istället övergå till 70 - sträcka. Detta vet jag MYCKET väl om eftersom jag kör där både avigt och rätt varenda vecka, men nu blev det bara helt vitt i skallen. Jag körde på i 90 kilometer samtidigt som jag försökte lugna ner den uppretade sonen i luren, samtidigt som jag fortfarande funderade på om jag skulle köra ner till Höör eller inte för att hämta det andra gossebarnet. samtidigt som jag försökte klura ut nån sorts kvällsmat.

Då hände det...en blixt skar rakt i ansiktet och jag blundade samtidigt som jag svor ve och förbannelse över min egen förvirrade hjärna i allmänhet, och fartkameror i synnerhet. Ringde raskt upp maken och berättade upphetsat vad som hänt. Då han är en väldans lugn och tålmodig person - typ skalman i Bamse - sade han bara helt stillsamt att, jaha... Det drar vi från dina fonder. - Ånej ånej pep jag, det kan vi inte, så illa som dom står!

Nåväl, tiden efter denna händelse har gått och inget brev från Rikspolisstyrelsen har dykt upp. Tankarna på indraget körkort blandat med funderingar på om maten på Hinseberg är god och hur länge jag skulle få sitta där, har tunnats ut med tankar på att det faktiskt inte alls var kameran som blixtrade utan ett flygplan kanske? Eller en långtradare kanske? eller kanske rent utav en alldeles RIKTIG blixt? Eller var det kanske så att det inte blev nån bild som dög som bevis på att en förvirrad själ glömt av att lätta på gasen? Med tanke på att det faktiskt ösregnade den kvällen, bestämde jag mej för att så var det så klart.

Men men... En kväll förra veckan då jag äntligen fått glida ner i fåtöljen med ännu en halvstickad halsduk i händerna efter att ha deltagit i en julfest knölfull med små barn å jobbets vägnar, kommer maken stillsamt framglidande mot mej med ett papper i handen. - Det här kom förresten idag. Det är till dej. Han räckte mej pappret och log som bara han kan innan han sade - Jag går upp till datorn och kollar dina fonder. Jag ryckte åt mej pappret och vrålstirrade på det innan jag föll ihop med ett kvidande skratt. Fattar ni hur man ser ut på ett foto taget av en fartkamera??? Detta kort kommer garanterat vandra runt på rikspolisstyrelsens julfest som årets fånigaste. Säpo och FBI kommer att få kopior på det. - Akta er för denna kvinna, vi garanterar ingens säkerhet när hon är i närheten!!!

På kortet stirrar jag mycket bistert ut i regnet med telefonen klämd under dubbelhakan och med köra-bil-glasögonen läckert bruntonade hängande på näsan. Under detta fantastiska fotografi finns ännu ett litet underverk, nämligen mitt passfoto, taget en stressig kväll för flera år sedan innan vi skulle till Fuerteventura. Det var på den tiden man tvunget skulle visa ena örat på passet för att bli insläppt i andra länder, Jag kommer ihåg när vi tog fotona, alla i familjen behövde pass och killarna var inte jättestora, så cirkusen var ett faktum innan alla slutligen var fotograferade och den stackars fotografen fick stänga dörren bakom oss och torka sin svettiga panna. Slutligen finns även en bild på registreringsplåten.

Alltså med andra ord inte lätt att neka. Maken har på sitt diskreta sätt påminnt mej hela veckan om att jag måste skicka in pappret. I morse lade han det framför mej ovanpå tidningen och sade: Nu MÅSTE du skriva på och skicka in den. Du vet vad som händer annars. - Jajajajaja, muttrade jag tjurig som en liten unge och tog lappen.Jag gjorde ett pyttelitet kryss i rutan för erkännande. - Lite större och tydligare måste det nog vara. Då slipper du vandra upp i tingsrätten, sa maken uppmuntrande. - Men om jag skriver förlåt så jättemycket och jag ska aldrig nånsin mer göra om det??? sa jag förhoppningsfullt. Dom tror nog inte så mycket på dej, sa maken glatt. Dessutom har du inte tid att sitta i domstolen så här innan jul och det blir ännu mindre kvar på dina fonder om vi ska betala en advokat till dej.
- Men....???? sade jag och tittade på maken med stora hundögon. - Skriv nu!!! sade han. Muttrande fyllde jag i mitt kryss i erkänna-rutan och krafsade ner min fulaste och mest oläsliga namnteckning och dagens datum. Tog med pappret när jag var och handlade, köpte kuvert och frimärke och la det FAKTISKT i brevlådan utanför Maxi.

Hur mycket böter det blev??? Jo, jag kan berätta att det kostar 2000 kronor att köra i 82 kilomter där man bara får köra i 70. Och lita aldrig på rykten om att fartkameror inte fungerar, för det gör dom.
(Denna text skrevs för snart ett år sedan, vi har med andra ord inga julfester för barnen i början av november...)

Den vilda jakten på steken eller Liten kattfröken med mycket vilja (2008)

Då vi tycker väldigt mycket om katter i vår familj ingår fyra stycken av blandat ursprung i hushållet. Det sista tillskottet är en liten fröken som nu är drygt fem månader och en riktig skata, på många sätt. Hon roar sig på många olika vis, och ett av hennes bästa är att brottas med vår stora gamla skogskatt som nog tycker att hon har en viss charm, i allafall ibland. Hon tycker väldigt mycket om mat. I synnerhet mat som inte kommer från kattmatsförrådet. Absolut mest gillar hon kött. Rått kött som hon skamlöst tigger till sej av sin blöthjärtade matte då det är dags att fixa middag till familjen.. Hennes kamrat Morris som även han bor i vårt hus kan göra vad som helst för att få lite bacon när han känner doften av det, men lilla Chilli som hon heter föredrar då rått kött.
Alltså, det sista jag gjorde igår kväll innan sängen kallade var att gå ut i stallet, där vi har en stor frysbox där allt kött får bo tills det är dags för grytan. Jag gjorde en djupdykning och fick tag på en påse med beteckningen "Fint kött. Stek??" Efter att ha brottat upp den från bottnen av frysen där den sakta men säkert halkat ner , hamnade den på diskbänken i en form för att tina under natten. Nån stans i bakhuvudet satt en liten tanke och försökte göra sig hörd ...Jag valde att förtränga den. Visserligen har Chilli varit på diskbänken och snott saker - därav benämningen skatan - men det har varit mer lätthanterliga saker typ disktrasor (inte kul att trampa på när man vacklar upp i mörkret klockan sex på morgonen). Inte tusan skulle hon orka släpa iväg en köttbit på över två kilo??? Det var vad jag valde att tänka. Det var däremot INTE vad lilla hjärtenosen Chilli valde att göra.
Då jag kom ner till köket i morse för att först av allt få på kaffebryggaren, slängde jag ett öga på formen där jag lagt köttet. Den var ...tom. Bara lite blod i botten på den vittnade om att där hade legat en stek på över två kilo. Jag hojtade lite småirriterat på maken och frågade om han lagt in den i kylskåpet. Han förnekade ivrigt denna anklagelse, och vid närmare eftertanke från mej kunde jag inte finna en enda vettig anledning till att han skulle gjort detta.
Nu började den vilda jakten på steken. Under köksbordet? Nej. Bakom soffan? Nej. I hallen? Ja. Mitt bland alla stövlar och gympaskor låg den, fortfarande med den största delen av sig i plastpåsen, bara bottnen på påsen var lite trasig. Kan tänka mej att det var mer jobbigt än gott att gnaga i sig djupfryst kött.
Nåja, köttet hamnade på diskbänken igen varpå jag klippte upp påsen för att undersöka nämare. Helt utan en enda tillstymmelse till tanke på att man kanske skulle gå och sätta sej i en hörna och skämmas satt den lilla bedårande kattfröknen vid mina fötter och följde alla mina rörelser med stora ögon. Jag skar av det som varit utan plastpåse under tiden i hallen och stoppade bistert undan resten i kylen, och skar sedan upp den lilla biten som varit i närkontakt med sönernas gympaskor i strl. 46, lade slamsorna i en skål och satt ner till kissarna. Det tog inte två minuter förrän skålen var tömd. Av Chilli. De andra hade inte en chans...

Vilda djur i vår natur del ett

Jag har i flera års tid retat mig på att aldrig JAG kan få se några vilda djur i naturen, tycker att man jämt hör om folk som i det närmaste snubblar över älgar, rådjur och även nu så aktuella vargar.... Om jag vill se nåt vilt som inte är överkörda igelkottar och kaniner får jag bege mej till Skånes Djurpark, och det känns liksom inte på redigt och dessutom en smula fuskigt.

Eftersom jag är en ivrig svampplockare har jag varit uppriktigt förvånad över att aldrig få se in reality vem det är som envisas med att käka opp hattarna på vad jag räknar som MINA trattkantareller, och den eller eventuellt de som härjar runt och trampar och rufsar bland mina björksoppar har jag aldrig sett röken av heller.

Nu föll det sej dock så, att för drygt en månad sedan tog jag en tur till skogen efter jobbet. Jag var inte på världens bästa humör denna sena eftermiddag, och då jag vet att en ensam stund i skogen är ett perfekt sätt för mej att återfå sans och lugn tänkte jag att det enbart skulle vara av godo. Jag körde den lilla skogsvägen fram i den hastighet som kan anses vara lämplig för just sådana här små skogsvägar, och spanade samtidigt i vägkanterna efter nåt trevligt svamplikt att ta med hem.
Plötsligt såg jag i ögonvrån hur det rörde sej rejält i skogen vid sidan av bilen - och plötsligt hände det som jag tyckte mej ha saknat i livet: En älgtjur störtade ut ur skogen, rusade rakt framför bilen och in i skogen på andra sidan vägen. Under tiden han sprang förbi bilen hann han slänga ett getöga på mej som sade ungefär: Jadu, passa på att titta ordentligt nu, för jag har då rakt inte tid att att stanna så länge, vet du!
Skakad stannade jag bilen och hoppade ut. Allt var så stilla och tyst så jag undrade om jag egentligen hade sett i syne, då tjugo sekunder tidigare... Det enda som hördes var bruset från stora vägen, där jag nyss själv kört.Jjag tog en papperspåse från bilen och begav mej till den lilla kullen där jag vet att det finns gott om trattisar, skogen var helt stilla och jag fick känslan av att nån stod bakom mej och kikade över axeln, Till slut var jag så nojjig över att älgen skulle sticka fram huvudet bakom en gran och ungefär skrika -BUUUHHH! Jag lade in påsen med några ynkliga trattisar skramlande på bottnen och körde hem.
Väl hemma berättade jag för mannen i mitt liv om älgen, och han tittade förfärat på mej. -Herregud, den kunde ju ha attackerat dej! sa han uppbragt. -Då får väl du följa med som livvakt, sade jag ljuvt. Maken anser sällan att han har "tid" att följa med på mina små svamprundor, de har en tendens att dra iväg både i tid och rum nämligen...

En rysligt tidig måndagmorgon några veckor senare skulle jag köra storepågen till hans gymnasieskola i Svalöv. Det var inte bara tidigt, det var dessutom ett kvalificerat skitväder med spöregn, vilket gjore det extra vidrigt att ut och köra femton mil tur och retur. Jag kisade närsynt ut genom vindrutan där jag satt bakom ratten, och storepågen ömsom halvsov och ömsom tuggade i sig bananer när det var dags att köra den värsta biten, den genom skogen från infarten till Ljungbyhed och fram till Svalöv. Det var som att köra huvudet in i en svart sopsäck, och regnet gjorde inte saken bättre.
Plötsligt såg jag något stort, mörkt torna upp sej på min sida av bilen, i höjd med kofångaren. -Helv...... skrek jag. -En älg!!! var är den andra nånstans?? -Där, i diket! vrålade sonen tillbaka. Mycket riktigt, jämte bilens högra sida traskade älg nummer två, tydligt funderandes på om han skulle hänga på älgpolare nummer ett nu eller senare. Som tur var valde han alternativ två, eventuellt beroende på att han inte ville gå förbi den där lille vite bilen med det rytande fruntimret i, och jag lade i det jag anade var en lämplig växel och körde långsamt framåt. -Varför rycker det så i bilen?frågade sonen misstänksamt. -Det är mina knän som skakar, fick jag fram mellan mina skallrande tänder. Vi såg på varandra och brast ut i ett samfällt hysteriskt asgarv. Vi fortsatte till Svalöv utan missöden, och när jag skulle köra därifrån kramade min goa påg mej och sade -mamma, lova nu att köra jätteförsiktigt och ring mej när du är framme!
När jag körde förbi älgastället höll jag cirka trettio kilometer i timmen, samtidigt som jag log för mej själv... det var ungefär som om jag trodde att de bägge vilddjuren akulle stå i buskarna och vänta på att det skulle komma en liten vit Golf, och då säga till varandra : -Nu kommer hon, vi räknar till tre, sen springer vi fort över vägen, hon va så skojig när hon satt där i bilen och gapade!
Resten av färden hemåt förflöt helt djurfritt, vilket jag var ytterst tacksam för...

Fyrbenade familjemedlemmar

I vårt hus bor fyra katter. Naturligtvis är det de som bor här mest, vi med två ben är mer.... inneboende, i alla fall enligt katterna. De är katterna som innehar alla rättigheter och bestämmer om vad som eventuellt ska göras.

Hobbe, som är skogskatt och även äldst är överkatt, han innehar även tjänsten som fjärdingsman här på gatan, samt alla andra höga befattningar som över huvudtaget existerar. Ingen kan få en sådan rynka mellan ögonbrynen som Hobbe, och ingen kan ryta eller klampa omkring som han kan då något enligt honom är helt åt pipsvängen fel. Vad gäller maten är Hobbe lite kinkig, han har haft problem med sina njurar vid ett antal tillfällen och det gör att han nu för tiden får specialkost. Denna specialkost får för övrigt de andra fyrbeningarna med, det är lite komplicerat att ha mat stående framme som bara en får äta, nämligen.
För övrigt är Hobbe snyggast, ståtligast och faktiskt helt enkelt bäst av alla katter i kommunen, åtminstone enligt honom själv. Han vill ogärna tala om sin bakgrund, och vilken sorglig vändning hans liv kunde ha fått, om inte min vän hade ringt mej en sen kväll för nio år sedan och frågat om jag egentligen inte alltid velat ha en skogskatt vid namn Hobbe? Men självklart, svarade jag utan att överlägga med någon annan i hushållet.
Hobbe tillbringade sedan första veckan i sitt nya boende med att ligga och sura på en säng, sedan påbörjade han raskt arbetet med att få alla att begripa att han nu var den som bestämde, och den som inte begrep det fick skylla sig själv. Han bet vår andra katt i ena bakbenet så vi fick ge honom penicillinsprutor i tio dagar, och så har det sedan fortsatt... Inte så att han ränner runt och tuggar på folk och fä, det behövs inte, han äger ändå, som mina söner skulle uttryckt sej!

Om man ska rangordna efter ålder - vilket troligen är det enda sättet att överhuvudtaget göra en rangordnig på katterna, vilken annan rangordning som helst lär ju bli felaktig åtminstone i deras egna ögon - kommer efter Hobbe lilla Nala, en liten prinsessa med lång svart och vit päls, små små förtjusande tassar och en svepande svans med en krok på. Kroken på Nalas svans är mycket pinsam enligt henne själv, det går att jämföra med spenat mellan framtänderna eller en missprydande vårta på hakan på oss med två ben. Kroken är med sedan födslen, vilket skedde i en byrålåda en höstdag för fyra år sedan. Dessutom är kroken hennes brors fel, han var och är fortfarande en rejäl bit som hämmade Nalas hela tid i deras mors mage enligt henne.
Nala tycker att alla andra katter i huset utom Hobbe är helt onödiga, hennes bror kan reta gallfeber på henne bara genom att titta på henne, eller genom att gå fram och peta till henne lite diskret med en tass. Han får alltid den reaktionen han önskar, Nala blir putt och Morris springer fort iväg, glatt purrande om att han lyckats reta syrran, igen...
För övrigt är Nala fullt medveten om att hon är jättesöt, och dessvärre vet även alla andra raggarkatter i vår lilla by det med. Tur både för Nala och för oss som har förmånen att få dela bostad med henne, att hon fick genomgå en viss operation av de inre organen då tiden var mogen - annars hade vår lilla by varit översvämmad av små ättlingar till henne!

Efter Nala kommer då hennes lillebror, namnet är som sagt Morris och han är definitivt inte den mest smidiga katt som världen skådat... Morris är liksom sin storasyster svart och vit, och där upphör då likheten. Där lilla Nala tar sig fram likt en liten fjärilsaktig ballerina klampar hennes bror glatt fram och i hans spår ligger blomkrukor, vinglas, och högar med ren tvätt utströdda... Med ett litet ursäktande purr drar han glatt vidare i världen, allt medan man hör diverse brakande då han råkar välta ner nåt nytt.
Dock är han lika älskad som sina kollegor, då han har en enormt charmig uppsyn i alla sin rundnätthet...en smal, vit mustasch likt Rudolph Valentinos löper i den annars svarta pälsen just under nosen på honom och det bästa han vet är att få ligga på rygg i någons famn och få bli kliad på magen.

Yngst av katterna är Chilli. Chilli kom till oss för drygt ett år sedan, och sedan dess är ingenting mer sig likt i huset. Chilli föddes in i en familj med många djur, och hennes tidiga fostran styrdes mest av familjens två hundar som skötte allt- utom möjligtvis amningen -av Chillan och hennes fyra syskon. Chilli gör allt som ingen annan katt här i huset skulle få för sig att göra, och hon gick ut hårt redan från första dagen när hon lade sig i en av kattlådorna för att sova middag. De andra tre cirkulerade runt lådan där hon låg, alla djupt förundrade över det märkliga lilla djuret som uppenbarligen skulle bo i deras hus och redan intagit en position som ingen katt med normal självaktning skulle drömma om...
Hon gick direkt fram till matskålarna, åt ur den som verkade innehålla mest och smakligast mat, tog raskt hand om den i hennes ögon skojigaste plingbollen och klättrade högst upp på klöspelaren och satte sej till rätta för att tvätta sig. Hon uppförde sig med andra ord lite som Guldlock, i all sin framfusighet.
Om någon av de övriga katterna närmade sig med ett irriterat uttryck i ansiktet, tittade hon bara förvånat på dem och jamade fram ett: Och???
Först att komma över på hennes sida var Hobbe, han intog en farbroderlig position till henne rätt snart efter hennes ankomst. Då Hobbe mer än någon annan anser att renlighet är en dygd som bör utföras faktiskt mest hela tiden, hjälpte han gärna lilla Chilli med detta, vilket hon tyckte var helt okay. I födelsehemmet var det hundarna som mest skötte denna syssla, så att Hobbe nu ansåg att det var hans plikt som äldre erfaren katt att hjälpa det lilla oskyldiga barnet till rätta, störde henne inte det minsta...
Dock slutade det ofta med tassgemäng mellan de båda, ofta på grund av missuppfattningar vad gällde tiden för tvättningen. Hobbe anser att tiden för en kattvätt är gränslös, vilket hans adept definitivt inte alls håller med om.
Nu för tiden är Chilli en ung dam på ett och ett halvt år, relativt nyopererad liksom hennes kvinnliga kollega och då kunde man tycka att hon borde ha mognat på sej så pass att hennes påhitt och ideér skulle börjat sina. Så är nu inte fallet, och hon har mycket bestämda åsikter om vad man ska använda garnnystan, tvättkorgar och disktrasor till. De sistnämnda är till för att hämtas och läggas ut på strategiska platser under dygnets mörka timmar. Hennes strategi är att placera dem där man går för att komma till toaletten, och jag kan berätta att trampa på en fuktig disklase mitt i natten då du behöver gå på toa inte är en särskilt mysig upplevelse...
Det ska bli intressant och se hur den lilla damen tänker tackla julgranen i år, i fjor hann vi knappeligen få på julgransfoten innan det rasslade till och hon satt i toppen på den. Dessutom tordes vi inte ha någon belysning i den, då hon utvecklat en faiblesse för sladdar och kablar - jag misstänker att Morris har en tass med i detta då han har en enorm talang inom området att Hitta Tuuna Sladdar Och Tugga Sönder, Gärna Till Barnens Dataspel...
Detta var då en presentation av de i vårt hushåll som innehar den högsta rangen, vilket gjorde valet självklart för mig då jag skulle välja ämne att skriva om. Katterna lär återkomma i fler texter, då materialet runt dem aldrig sinar!

Välkommen!

Sisådär, ja!
Då var jag här, vilket känns lite läskigt, spännade och skitkul, i nämnd ordning... Tanken är att jag i mån av tid ska kunna använda bloggen då jag känner att klådan i fingrarna tar överhanden och jag måste få skriva av mej - det kan vara tankar i allmänhet eller händelser i synnerhet, beroende av vad som spökar i hjärnan mest för stunden....
Min förhoppning är att någon i denna värld ska hitta hit, och att jag med hjälp av mina texter ska kunna göra tillvaron lite ljusare för dig som läser, eller skapa nån sorts reaktion - positiv eller negativ!
Sååå - välkommen in i min värld!