Fyrbenade familjemedlemmar

I vårt hus bor fyra katter. Naturligtvis är det de som bor här mest, vi med två ben är mer.... inneboende, i alla fall enligt katterna. De är katterna som innehar alla rättigheter och bestämmer om vad som eventuellt ska göras.

Hobbe, som är skogskatt och även äldst är överkatt, han innehar även tjänsten som fjärdingsman här på gatan, samt alla andra höga befattningar som över huvudtaget existerar. Ingen kan få en sådan rynka mellan ögonbrynen som Hobbe, och ingen kan ryta eller klampa omkring som han kan då något enligt honom är helt åt pipsvängen fel. Vad gäller maten är Hobbe lite kinkig, han har haft problem med sina njurar vid ett antal tillfällen och det gör att han nu för tiden får specialkost. Denna specialkost får för övrigt de andra fyrbeningarna med, det är lite komplicerat att ha mat stående framme som bara en får äta, nämligen.
För övrigt är Hobbe snyggast, ståtligast och faktiskt helt enkelt bäst av alla katter i kommunen, åtminstone enligt honom själv. Han vill ogärna tala om sin bakgrund, och vilken sorglig vändning hans liv kunde ha fått, om inte min vän hade ringt mej en sen kväll för nio år sedan och frågat om jag egentligen inte alltid velat ha en skogskatt vid namn Hobbe? Men självklart, svarade jag utan att överlägga med någon annan i hushållet.
Hobbe tillbringade sedan första veckan i sitt nya boende med att ligga och sura på en säng, sedan påbörjade han raskt arbetet med att få alla att begripa att han nu var den som bestämde, och den som inte begrep det fick skylla sig själv. Han bet vår andra katt i ena bakbenet så vi fick ge honom penicillinsprutor i tio dagar, och så har det sedan fortsatt... Inte så att han ränner runt och tuggar på folk och fä, det behövs inte, han äger ändå, som mina söner skulle uttryckt sej!

Om man ska rangordna efter ålder - vilket troligen är det enda sättet att överhuvudtaget göra en rangordnig på katterna, vilken annan rangordning som helst lär ju bli felaktig åtminstone i deras egna ögon - kommer efter Hobbe lilla Nala, en liten prinsessa med lång svart och vit päls, små små förtjusande tassar och en svepande svans med en krok på. Kroken på Nalas svans är mycket pinsam enligt henne själv, det går att jämföra med spenat mellan framtänderna eller en missprydande vårta på hakan på oss med två ben. Kroken är med sedan födslen, vilket skedde i en byrålåda en höstdag för fyra år sedan. Dessutom är kroken hennes brors fel, han var och är fortfarande en rejäl bit som hämmade Nalas hela tid i deras mors mage enligt henne.
Nala tycker att alla andra katter i huset utom Hobbe är helt onödiga, hennes bror kan reta gallfeber på henne bara genom att titta på henne, eller genom att gå fram och peta till henne lite diskret med en tass. Han får alltid den reaktionen han önskar, Nala blir putt och Morris springer fort iväg, glatt purrande om att han lyckats reta syrran, igen...
För övrigt är Nala fullt medveten om att hon är jättesöt, och dessvärre vet även alla andra raggarkatter i vår lilla by det med. Tur både för Nala och för oss som har förmånen att få dela bostad med henne, att hon fick genomgå en viss operation av de inre organen då tiden var mogen - annars hade vår lilla by varit översvämmad av små ättlingar till henne!

Efter Nala kommer då hennes lillebror, namnet är som sagt Morris och han är definitivt inte den mest smidiga katt som världen skådat... Morris är liksom sin storasyster svart och vit, och där upphör då likheten. Där lilla Nala tar sig fram likt en liten fjärilsaktig ballerina klampar hennes bror glatt fram och i hans spår ligger blomkrukor, vinglas, och högar med ren tvätt utströdda... Med ett litet ursäktande purr drar han glatt vidare i världen, allt medan man hör diverse brakande då han råkar välta ner nåt nytt.
Dock är han lika älskad som sina kollegor, då han har en enormt charmig uppsyn i alla sin rundnätthet...en smal, vit mustasch likt Rudolph Valentinos löper i den annars svarta pälsen just under nosen på honom och det bästa han vet är att få ligga på rygg i någons famn och få bli kliad på magen.

Yngst av katterna är Chilli. Chilli kom till oss för drygt ett år sedan, och sedan dess är ingenting mer sig likt i huset. Chilli föddes in i en familj med många djur, och hennes tidiga fostran styrdes mest av familjens två hundar som skötte allt- utom möjligtvis amningen -av Chillan och hennes fyra syskon. Chilli gör allt som ingen annan katt här i huset skulle få för sig att göra, och hon gick ut hårt redan från första dagen när hon lade sig i en av kattlådorna för att sova middag. De andra tre cirkulerade runt lådan där hon låg, alla djupt förundrade över det märkliga lilla djuret som uppenbarligen skulle bo i deras hus och redan intagit en position som ingen katt med normal självaktning skulle drömma om...
Hon gick direkt fram till matskålarna, åt ur den som verkade innehålla mest och smakligast mat, tog raskt hand om den i hennes ögon skojigaste plingbollen och klättrade högst upp på klöspelaren och satte sej till rätta för att tvätta sig. Hon uppförde sig med andra ord lite som Guldlock, i all sin framfusighet.
Om någon av de övriga katterna närmade sig med ett irriterat uttryck i ansiktet, tittade hon bara förvånat på dem och jamade fram ett: Och???
Först att komma över på hennes sida var Hobbe, han intog en farbroderlig position till henne rätt snart efter hennes ankomst. Då Hobbe mer än någon annan anser att renlighet är en dygd som bör utföras faktiskt mest hela tiden, hjälpte han gärna lilla Chilli med detta, vilket hon tyckte var helt okay. I födelsehemmet var det hundarna som mest skötte denna syssla, så att Hobbe nu ansåg att det var hans plikt som äldre erfaren katt att hjälpa det lilla oskyldiga barnet till rätta, störde henne inte det minsta...
Dock slutade det ofta med tassgemäng mellan de båda, ofta på grund av missuppfattningar vad gällde tiden för tvättningen. Hobbe anser att tiden för en kattvätt är gränslös, vilket hans adept definitivt inte alls håller med om.
Nu för tiden är Chilli en ung dam på ett och ett halvt år, relativt nyopererad liksom hennes kvinnliga kollega och då kunde man tycka att hon borde ha mognat på sej så pass att hennes påhitt och ideér skulle börjat sina. Så är nu inte fallet, och hon har mycket bestämda åsikter om vad man ska använda garnnystan, tvättkorgar och disktrasor till. De sistnämnda är till för att hämtas och läggas ut på strategiska platser under dygnets mörka timmar. Hennes strategi är att placera dem där man går för att komma till toaletten, och jag kan berätta att trampa på en fuktig disklase mitt i natten då du behöver gå på toa inte är en särskilt mysig upplevelse...
Det ska bli intressant och se hur den lilla damen tänker tackla julgranen i år, i fjor hann vi knappeligen få på julgransfoten innan det rasslade till och hon satt i toppen på den. Dessutom tordes vi inte ha någon belysning i den, då hon utvecklat en faiblesse för sladdar och kablar - jag misstänker att Morris har en tass med i detta då han har en enorm talang inom området att Hitta Tuuna Sladdar Och Tugga Sönder, Gärna Till Barnens Dataspel...
Detta var då en presentation av de i vårt hushåll som innehar den högsta rangen, vilket gjorde valet självklart för mig då jag skulle välja ämne att skriva om. Katterna lär återkomma i fler texter, då materialet runt dem aldrig sinar!