krysset i rutan (2008)

Gammal berättelse lär snart bli som ny. Det finns nämligen nya fartkameror på väg till jobbet. Jag har för vana att varje morgon prata i telefon med min äldsta vän, det är en skön start på dagen och vi hinner avhandla många viktiga detaljer om livet den där stunden det tar att köra. Den senaste tiden har jag dock avbrutit konversationen med ett högt F*****N när jag upptäcker fartkameran tio meter längre fram. Än så länge har det inte blixtrat, men om ni vill kan ni redan nu börja samla in pengar till den framtida lilla nätta summan till myndigheterna.
Vassegoa!


För ett antal veckor sedan var jag på väg hem från stan, det var lite småstruligt med en son fast i Höör på grund av att tågen inte kunde köra, regnet öste ner och jag visste inte riktigt om jag skulle sticka iväg och hämta honom eller ej. När jag satt och körde med dessa tankar malande i skallen ringde mobilen. Jag gjorde som man inte ska men i regel alltid gör när det ringer under bilkörning, (i alla fall jag) nämligen svarade. I andra ändan av tråden hör jag minsta sonen: Mamma, jag har inga nycklar och du lovade att fixa så att ja kom in! Nu är jag hos Svempa(grannen) och ringer och var är du och när kommer du hem då???

Detta samtal kom just när det slutar vara 90 - sträcka och istället övergå till 70 - sträcka. Detta vet jag MYCKET väl om eftersom jag kör där både avigt och rätt varenda vecka, men nu blev det bara helt vitt i skallen. Jag körde på i 90 kilometer samtidigt som jag försökte lugna ner den uppretade sonen i luren, samtidigt som jag fortfarande funderade på om jag skulle köra ner till Höör eller inte för att hämta det andra gossebarnet. samtidigt som jag försökte klura ut nån sorts kvällsmat.

Då hände det...en blixt skar rakt i ansiktet och jag blundade samtidigt som jag svor ve och förbannelse över min egen förvirrade hjärna i allmänhet, och fartkameror i synnerhet. Ringde raskt upp maken och berättade upphetsat vad som hänt. Då han är en väldans lugn och tålmodig person - typ skalman i Bamse - sade han bara helt stillsamt att, jaha... Det drar vi från dina fonder. - Ånej ånej pep jag, det kan vi inte, så illa som dom står!

Nåväl, tiden efter denna händelse har gått och inget brev från Rikspolisstyrelsen har dykt upp. Tankarna på indraget körkort blandat med funderingar på om maten på Hinseberg är god och hur länge jag skulle få sitta där, har tunnats ut med tankar på att det faktiskt inte alls var kameran som blixtrade utan ett flygplan kanske? Eller en långtradare kanske? eller kanske rent utav en alldeles RIKTIG blixt? Eller var det kanske så att det inte blev nån bild som dög som bevis på att en förvirrad själ glömt av att lätta på gasen? Med tanke på att det faktiskt ösregnade den kvällen, bestämde jag mej för att så var det så klart.

Men men... En kväll förra veckan då jag äntligen fått glida ner i fåtöljen med ännu en halvstickad halsduk i händerna efter att ha deltagit i en julfest knölfull med små barn å jobbets vägnar, kommer maken stillsamt framglidande mot mej med ett papper i handen. - Det här kom förresten idag. Det är till dej. Han räckte mej pappret och log som bara han kan innan han sade - Jag går upp till datorn och kollar dina fonder. Jag ryckte åt mej pappret och vrålstirrade på det innan jag föll ihop med ett kvidande skratt. Fattar ni hur man ser ut på ett foto taget av en fartkamera??? Detta kort kommer garanterat vandra runt på rikspolisstyrelsens julfest som årets fånigaste. Säpo och FBI kommer att få kopior på det. - Akta er för denna kvinna, vi garanterar ingens säkerhet när hon är i närheten!!!

På kortet stirrar jag mycket bistert ut i regnet med telefonen klämd under dubbelhakan och med köra-bil-glasögonen läckert bruntonade hängande på näsan. Under detta fantastiska fotografi finns ännu ett litet underverk, nämligen mitt passfoto, taget en stressig kväll för flera år sedan innan vi skulle till Fuerteventura. Det var på den tiden man tvunget skulle visa ena örat på passet för att bli insläppt i andra länder, Jag kommer ihåg när vi tog fotona, alla i familjen behövde pass och killarna var inte jättestora, så cirkusen var ett faktum innan alla slutligen var fotograferade och den stackars fotografen fick stänga dörren bakom oss och torka sin svettiga panna. Slutligen finns även en bild på registreringsplåten.

Alltså med andra ord inte lätt att neka. Maken har på sitt diskreta sätt påminnt mej hela veckan om att jag måste skicka in pappret. I morse lade han det framför mej ovanpå tidningen och sade: Nu MÅSTE du skriva på och skicka in den. Du vet vad som händer annars. - Jajajajaja, muttrade jag tjurig som en liten unge och tog lappen.Jag gjorde ett pyttelitet kryss i rutan för erkännande. - Lite större och tydligare måste det nog vara. Då slipper du vandra upp i tingsrätten, sa maken uppmuntrande. - Men om jag skriver förlåt så jättemycket och jag ska aldrig nånsin mer göra om det??? sa jag förhoppningsfullt. Dom tror nog inte så mycket på dej, sa maken glatt. Dessutom har du inte tid att sitta i domstolen så här innan jul och det blir ännu mindre kvar på dina fonder om vi ska betala en advokat till dej.
- Men....???? sade jag och tittade på maken med stora hundögon. - Skriv nu!!! sade han. Muttrande fyllde jag i mitt kryss i erkänna-rutan och krafsade ner min fulaste och mest oläsliga namnteckning och dagens datum. Tog med pappret när jag var och handlade, köpte kuvert och frimärke och la det FAKTISKT i brevlådan utanför Maxi.

Hur mycket böter det blev??? Jo, jag kan berätta att det kostar 2000 kronor att köra i 82 kilomter där man bara får köra i 70. Och lita aldrig på rykten om att fartkameror inte fungerar, för det gör dom.
(Denna text skrevs för snart ett år sedan, vi har med andra ord inga julfester för barnen i början av november...)