Slemproppar

Det är inte många saker jag tycker är direkt vedervärdigt, men det jag direkt ogillar mer än mycket annat är sniglar. Inte små med hus på ryggen, de kan jag avfärda med en fnysning och med en snärtig handled låta segla in till grannen - men de andra! Fy tusan, de är så vidriga att jag inte tar i dem med tång ens! I fjor, då vi hade ett helt växthus som det gick att använda som just växthus, var vi självförsörjande på gurka, tomater, physalis och säkert ännu mer. Tanken var att vi skulle få egen paprika med, men det satte odjuren stopp för, trots snigelmedel i dörrhålet....
Sniglarna i trädgården är stora, feta och röda. Mördarsniglar är det inte, det har vi kollat noga, däremot nån säkert klonad variant av skogssnigel. Varför dom tvunget måste va hos oss och inte hos grannen, har jag undrat ända sen jag upptäckte den första.
Min aversion mot sniglar kom för några år sedan, en sommardag i stugan. Vi satt på altanen, min mamma var där och allt var alldeles väldans puttrigt. När det var dags att börja fixa mat, gick jag till jordkällaren för att hämta lite viktigheter som potatis, lök, en pilsner.... Jag gick in i köket för att göra en sallad. Potatisarna var utlokaliserad till nån av altansittarna för skrubbning.
Jag körde ner handen i den bruna papperspåsen fylld med lök och tog tag i en. Klämde lite på¨den, konstaterade att den var väldans mjuk för att vara en färsk lök, klämde lite mer och tyckte att den var skum på skalet och drog slutligen upp handen ur påsen. Skriket jag utstötte lär ha ekat över hela Lursjön, och jag stirrade stint på den svarta snigeln i min hand. Snigeln å sin sida önskade säkert att den hade haft ett skyddande skal att krypa in i, till skydd mot fruntimmret som först hade kramat och nu stod och gapade över hela socknen...
Vid detta laget hade altansittarna förstått att hemska saker skedde i köket och alla kom de galopperandes, med min lilla mamma i spetsen. "Hemska saker" tolkades uppenbarligen helt olika av modern och mej, för henne handlade säkert"hemska saker" i det läget om eventuella avhuggna tummar, i min värld var snigelkramadet alldeles jättehemskt!
-Va står du och gapar om? undrade modern "milt", samtidigt som hon tittade i min hand.
-Sånt trams, slog hon fast,samtidigt som hon lät snigeln få sitt livs flygtur ut genom dörren...
Då maken och jag var och plockade jordgubbar häromdagen blev jag oinbjuden åhörare till ett samtal mellan en tant i blommig tröja och en manlig bekant till henne. Enda chansen att inte höra vad de diskuterade, hade varit att vigt skutta iväg typ tio jordgubbsrader bort, och då detta inte var aktuellt låg jag kvar och plockade, och - tyvärr - lyssnade.
Först pratades det om tantens man, han var hemma och tog det lugnt, tydligen. Sen fick gubben prata lite med tantens barnbarn, som ochså var med.
- Har du smakat på jordgubbarna då, frågade den imbecille karlen, det tro fasen att barnet ifråga hade testat gubbarna!
Sen gick tanten igång med en historia om hur det varit när hon som barn åt jordgubbar - och nu kände jag hur håren på armarne reste sig.... Jag tittade på maken som vred sig av skratt där han låg i sin rad, tittande på mig där jag til slut stod med fingrarna i bägge örona för att slippa höra hur...... seeeeg en av tantens barndomsjordgubbar varit. Tror att jag blundade med, för säkerhets skull. Ni kan ju själva räkna ut med era små lilltår vad hon tuggade på, kan ni inte det är det ju trist för er!
Däremot kan jag berätta att jag snabbt fick dra ut fingrarna när jag öppnat ögona och upptäckte hur en annan tant intresserat tittade på mej och maken, jag log ett ursäktande leende mot henne, kastade en mordisk blick mot min fortfarande fnissande lagvigde samt böjde mig ner för att fortsätta plocka. Efter att ha hört vad hon tuggat på, nagelfor jag varenda jordgubbe innan den hamnade i kartongen, och hade jag kunnat så
hade jag skurat gubbarna med rotfruktsborste vid sköljningen här hemma! Jag vill nog påstå att jag är tämligen härdad och skapligt lugn,men kommer nån med en snigel.... då är det kört!!!!
Kom på en vidrig sak med små sniglar med hus.... När vår till storleken minsta men till pälsen mest långhåriga katt Nala vill gosa på kvällarna, och man känner en rälig slempropp i pälsen..... Huuääärkkk. Ut åker snigeln, och eventuellt även katten. Dock får hon komma in igen, då matte stillat sina snigel-svaga nerver.....

Ko-skräck

Var sommar så länge jag minns har vi tillbringat i stugan. Stugan ligger i en by som heter Lur, två mil från Hässleholm ungefär. Hela byn ser ut på samma vis som alla små byar gör, fullt med kohagar och gårdar. Till Lur hör även Lursjön som kan stoltsera med att vara en av Sverigens renaste sjöar!
När jag var liten brukade jag stå och sjunga för korna i hagen bakom huset, de ägdes av två gamla systrar uppe i byn. Var kväll kom de gående genom skogen till hagen för att se om sina djur, klädda på gammeldags vis med huckle och förkläde över klänningarna....
Min känsla för kor var helt okay på den tiden, jag har umgåtts en hel del med dessa kreatur genom åren utan några som helst problem, bland annat hade jag en tjurkalv som vän en period. Han kom springade när jag kallade och slängde sig ner med huvet i mitt knä när jag satte mig i hagen!
Numer lider jag delvis av koskräck. Jag har fruktansvärt svårt att gå igenom en hage där jag vet det finns kor, nåt som jag för några år sedan tog som självklart att man gjorde....
Det var en sommarkväll för ungefär.....15 år sedan som händelsen inträffade som gjorde att jag ändrade åsikt om kor. Min äldsta son, då runt tre år och jag skulle gå iväg för att leta efter kantareller, vilket är något som jag tycker är väldans trevligt.Vi gick längs med sjön, hans lilla hand i min och pratade om ditt och datt, jag pekade på fiskljuseboet på ön mitt i sjön, solen gassade och allt var bara jättehärligt.
Snart var vi framme i kobadet, som den lilla badplatsen kallas, och det var dags att ta sig in i själva kohagen. För att göra det måste man gå ut i vattnet en bit eftersom taggtråden går ut i sjön, allt för att freda oskyldiga badare från vilda kors framfart!
Det var ungefär där som min hjärna gick på semester, eller åtminstone kopplade om på halvfart. Jag hade helt kallt räknat med att korna skulle vara uppe vid gården och inte som nu, gå och beta nere vid sjön! Jajajaja, tänkte jag, de stannar säkert där. Dom struntar i att vi kommer.
Nu är det ju så att kor är väldigt nyfikna till sin natur, och detta faktum gick helt stick i stäv mot vad jag räknade med!
Vi gick ut i vattnet, rundade taggtråden och var inne i kohagen. Korna stod lugnt och betade längre bort, och vi spanade ner i marken efter kantareller. Plötsligt hördes ett muller. Jag tittade upp - och fick se runt tjugo kor komma farande i sken rakt mot oss! Om du som läser detta nu tänker att - men det går väl inte så fort för en skock med kor att springa, så kan jag raskt dementera genom att säga - Jo det går fruktansvärt fort! I synnerhet om du själv står med en liten parvel i handen som är lika stel av skräck som du själv är....
När jag äntligen kom till handling tog jag gossen under båda armarna och hivade ut honom i vattnet. Pågen skrek, jag vrålade, korna kom närmare. Jag kastade mig efter sonen och landade bredvid honom just som hela skocken tvärvände exakt där vi nyss stått. De försvann med ett dån och ett råm rakt upp genom skogen mot gården, genom hagar. stockar och stenar.
På darrande ben lyfte jag upp gossebarnet och gick in mot stranden igen, plockade upp svampkorgen och gick hem. Länge efter detta pratade sonen om detta, stackars unge, sicket trauma hans mor utsatte honom för!
Fortfarande har jag som sagt aversioner mot kor och kohagar, jag har när jag varit tvungen gått förbi hagen vid vägen mot stugan och när tjuren där innanför stängslet börjar frusta och sparka i marken - gissa om jag springer för livet!?
Jag har faktiskt bestämt mig att med egenterapi förska övervinna koskräcken eftersom jag känner att den hindrar mig från att gå där jag vill.
Får väl se om jag lyckas....