Vårstädning bland skrivtjofräset del 2....Skrevs 2012 och har bara legat i träda sen dess.
Jag är ett mycket, mycket stort fan av taxar. Helst ska det vara den strävhåriga varianten, måhända är jag en smula jävig då det under hela min barndom fanns strävisar i min omgivning. Den mest charmiga hette Tampas, vi var födda samma år, uppväxta ihop och var di goaste vänner hela tiden. Om det nu inte var så att det slaktades rådjur eller älg, eller råkade finnas en bit torkad fisk i Tampa´s mun, då förvandlades han till ett monster i taxskepnad och morrade och högg vilt omkring sig, utom mot sin husse, dvs. min morbror.
Vi passade Tampas då och då, och det var aldrig några problem. Han gick lös i vår trädgård och skulle aldrig få för sig att gå på egna promenader.... utom en gång då det råkade gå förbi den i Tampa´s ögon vackraste av alla vackra små pudelflickor han nånsin sett..... Som i en dröm följde han den lilla pudeldonnan med blicken, han reste sig och smög försiktigt ner för utetrappen mot gatan. Han hade kommit drygt halvvägs, då min far kom på honom och med sin mest myndiga stämma sade "Tampas! Var ska du nånstans???"
Som om blixten slagit ner framför honom tvärstannade den lille hunden och stod helt stilla innan han tungt suckande vände sig om och gick tillbaka. Han kastade en längtansfull blick ut mot gatan där pudelflickan nyss befunnit sig, viftade lite generat med svansen och gick tillbaka till altanen och lade sig i en solstrimma.
Tampas vandrade vidare till markerna där kaninerna aldrig tar slut det året då vi båda fyllde sjutton. Andra taxar har följt hans spår, men ingen har kunnat slå Tampas!
Många, många år senare inträffade följande en mörk höstnatt....
Jag sov min djupaste sömn då jag kände att någon försiktigt men bestämt skakade mig i axeln. "Gudrun, Gudrun, snälla vakna, där är en grävling på altanen, jag vågar inte gå ut men du är ju så bra på att ta djur, snälla???"
Jag vände mig sömnigt mot honom och mumlade: "Vad får dig att tro att det är en grävling på altanen?"
"Det rör sig i plastsäcken med brännbart!" viskade maken.
Tanken var att vi dagen efter skulle till soptippen med allt som inte fått plats i soptunnorna, därför fick altanen vid händelsens inträffande tjäna som tillfälligt soprum.
Nu satte jag mig upp i sängen och tittade på honom, mannen som jag vid ett svagt ögonblick lovat älska i nöd och lust. Just då, när vi diskuterade grävlingar i sopsäckar klockan tre på natten kändes ögonblicket svagare än någonsin, och jag sade
"Alltså, tror du på allvar att en grävling för det första redar att ta sig upp på altanen, och för det andra känner en obetvinglig lust att rota igenom en säck med tomma mjölkpaket och leverpastejförpackningar? Fåntratt!"
Nåja. Jag insåg att det inte skulle bli nån mer sömn förrän grävlingen var utsläppt från sopsäcken, och lämnade motvilligt sänghalmen och drog på mig en badrock. Sen var jag faktiskt lite nyfiken, det ska jag villigt erkänna. Vad var det egentligen han hade i säcken, mannen i mitt liv?
Jag traskade ner för trappen och gick bort till altandörren och kikade närsynt ut i mörkret. Och si! Säcken med gamla tomma korvpaket rörde sig faktiskt, samtidigt som jag hörde ett lätt grymtande där inifrån. "Höddedu, har grävlingar såna svansar?" frågade jag maken, som skräckslagen stod jämte mig och glodde på säcken. "Vet inte" sade han, medan vi båda nu såg hur djuret nu långsamt backade ut ur säcken, samtidigt som svansen viftade och ett litet glatt "Voff!" hördes. Höddedu, sade jag, nu med rösten drypande av ironi,"inte har du hört en grävling låta på det viset?"
"Voff voff!" sade nu taxen igen, som nu stod framför oss helt utan förklädnad i form av en svart sopsäck. Jag öppnade altandörren och sade "Hejsan Pelle! Så trevligt att du kommer hit och hälsar på då!" Taxen skuttade lyckligt runt oss och skällde glatt, medan han menande tittade in i köket. "En sån trevlig liten restaurang ni har här då, jag skulle kunna tänka mig att ära den med ett litet besök, nu genast faktiskt" menade han, och försökte smita in mellan makens ben.
i köket stod ett annat hinder, som verkligen inte tänkte flytta sig för en fånig strävhårig liten tax om det så gällde livet. Hobbe. Hobbe poliskonstapel, lagens långa arm i form av vår skogskatt. Hellre skulle han stupa på sin post än att ge upp sitt hemman för en i hans ögon helt värdelös taxhund. Han bara satt där. Med den mest kyliga blick en katt kan ha, satt han och stirrade ut den stackars hunden, som nu fått syn på den håriga dörrvakten.
"Hmmm. Jag tror förresten att ni kan få servera den där lilla nattamaten här ute istället", menade Pelle och backade undan en meter.
"Håll ställningarna så ska jag hitta nån sorts koppel" sade jag till maken, som osäkert tittade på mig. Han har aldrig varit nån hundmänniska av rang, min lagvigde, och han gillade verkligen inte tanken på att bli kvarlämnad med grävlings-taxen medan jag gick in. "Sluta jamsa", sade jag irriterat, "det är ju bara att kolla så han inte sticker!"
Jag kollade i kökslådan där jag har mina bra-att-ha-saker, och hittade ett sånt där vävt bomullsband där det stod "God Jul" med jämna mellanrum. "Jajaja", sade jag för mig själv, "Han kan ju inte läsa så skit samma!" Jag gick ut till hundvakten som nu börjat nysa kraftigt och stod och gned sig i ögonen. "Men Herregud", sade jag obarmhärtigt, " Nu får du ge dej. Bara för du är lite allergisk så ska du väl för jösse namn kunna hålla en taxajäver i nackskinnet fem minuter!" Jag gjorde nån sorts halsbandsögla och trädde över huvet på Pelle, som glatt slickade mig på handen. "Nu ska vi gå hem förstår du, sade jag till taxen som glatt snodde runt mina ben helt överlycklig över att få gå ut på promenad mitt i natten.
Då vi stod på gatan slog det mig plötsligt att min klädsel skulle kunna missuppfattas å det grövsta om någon mer än hunden såg mig. Hunden som nu var helt inställd på en faktiskt rätt så lång nattpromenad och då gärna i skogen, tittade förhoppningsfullt på mig samtidgt som jag sa "Anä. Glöm det hjärtat. Hem till mor och far och raka vägen i i hundgården. Så långt kan jag sträcka mig men inte en meter längre!" Jag svepte den fula gamla badrocken runt mig och knöt skärpet hårt i midjan och började att gå. Pelle gick artigt vid sidan om mig, säkert bara för att han trodde att ett Gott Uppförande Betingade En Längre Promenad.
"Nu måste vi va tysta, inte skälla och bara smyga", väste jag till Pelle när vi närmade oss hans hemman. Pelle tittade glatt på mig och voffade lite tyst för att visa att han mycket väl begrep vad jag menade. Det gjorde däremot inte Pelles kompanjon, som väluppfostrat stannat kvar i hundgården trots att grinden var öppen. Rätt korkat enligt mig, har man möjlighet att dra en repa på byn när ingen vet och man råkar vara hund så bör man ta chansen. Istället valde nu kompanjonen att skälla ut både Pelle och mig efter noter. Jag slet av stackars Pelle hans granna God-Jul-halsbandskoppel och drog fortare än en avlöning ut från hundgården och uppför gatan med badrocken flaxande kring benen innan nån skulle få för sig att öppna dörren och kolla varför det var ett sånt jäkla liv där ute. Jag sprang in på tomten och in i huset samtidgt som jag flämtande sa:
"Jag ska banne mej anmäla dig till en kurs i lär-känna-djuren-i-naturen! Nästa gång får du själv ta hand om grävlingarna!"
Jag svepte ett stort glas vatten och gick upp och lade mig i sängen, tände lampan och ryckte åt mig en bok. Det råkade vara en bok vid namn "Djuren på gården", en helt underbar barnbok som våra pojkar på denna tiden detta drama utspelade sig, älskade.
"Här har du en bok du kan läsa innan jag skriver in dig på naturkursen"sade jag och kastade bryskt boken på maken. "Själv tar jag den här." Det var en av mina favoritkokböcker, och jag slog planlöst upp den och började läsa. Det sista jag hörde innan ögonlocken tungt föll ihop, var ett sorgesamt ylande från Pelle, där han stod i sin hungård, hundra meter längre ner på gatan. "Käraste lille taxen," mumlade jag innan jag somnade.
