BORTTAPPAT!

Det är som så, att jag har fyllt år. Jämt. Jag har fyllt femti. SÅ. Nu är det sagt, skrivet, nerpräntat och för evigt ute i cyberrymden. Födelsedagen skulle gå av stapeln i London, råkade maken avslöja när vi var och handlade en kväll, och jag pratade om nåt som gjorde att han typ tappade fattningen och försa sig lite. Nu ska jag inte tjata ihjäl Er om hur hoppsigt det var att packa, eller åka tåg till Kastrup och öppna en liten flaska champagne och så småningom komma till flygplatsen (nä - det är inte ofta vi är utanför kommunens gränser!) utan jag ska alldeles strax komma till vad överskriften handlar om.

Vi landade på Heathrow, vi blev insläppta (med tveksamhet, jag fick gå i en speciell kö.Troligen för jag såg lite glad ut på kortet i passet, fast den stränga polistanten bistert sagt till mig att sluta flina där jag stod och var lycklig över att äntligen få ett nytt) och vi hittade på Paddington Station, vi hittade en taxi som i sin tur hade en chaufför som hittade till värstinghotellet maken bokat.
Under hela resan hade vi full koll på alla väskor. Jag hade hela tiden min handväska över axeln. I väskan fanns..... tja.... väldigt mycket engelska pund, mitt pass, kontokorten, biljetterna.... plus en miljon andra prylar. Taxichauffören var en snälling som pekade och berättade och körde vänstertrafik som sig bör. Jag blundade och lyssnade. Väl framme på hotellet, betalade jag, vi lastade ur väskorna och gick in i hisshallen på hotellet.
Maken ställde sig i incheckningskön, och jag slog mig belåtet ner i en gigantisk länsstol, vaktade väskorna och vippade med fötterna. "Gudrun, jag måste ha ditt pass!" Maken tjoade lite diskret och jag böjde mig ner för att ta opp min handväska... tänkte jag göra, alltså. Nu var det bara ett litet problem - handväskan var inte där. Den fanns inte. Puts väck. Jag såg mig misstänksamt omkring, blängde på den lilla tanten som satt i stolen bredvid min, glodde argt på en en farbror i kostym och var nästan på väg att börja fräsa på två svenska ynglingar när det slog mig..... Väskan Var Borta På Redigt. Helvete!!!!
Maken hojtade igen, och jag vinkade irriterat på honom. "Väskan! Den är väck!" Jag tittade på maken, han tittade på mig, och det blev alldeles tyst runt oss. "Du skojar???" Min lagvigde tittade misstroget på mig där jag stod, bitandes på en tumnagel (helt unikt, biter aldrig på naglarna annars!) "Måste ha glömt den i taxin!" Nu såg jag hur vi i tre dagar skulle få sitta på svenska konsulatet, förhör, vattenåbröd, fotboja.....
"Den är i taxin. Jag tog av den för jag höll på att bli strypt av remmen, och sen var det ett jäkla meckande när vi skulle ut ur bilen med alla väskor, faaan - jag måste ringa taxibolaget!" Det bara slog mig hur den låg på sätet, ensam, bortglömd och alldeles full med pund, pass och piljetter och hur taxichauffören hittade den och kunde bjuda sin käraste på en fantastisk weekend till Stockholm. "Be om numret till taxibolaget!"
Jag röt en order till maken, allt medan övriga gäster intresserat följde dramat som utspelade sig framför dem. "Men fan så jobbigt tjejen," sa en av de svenska ynglingarna och jag log ljuvt mot honom innan jag kom till sans och svarade med ett mmmmm.
Maken pratade med flickan i receptionen, fixade ett nyckelkort och vi åkte opp till våning fyrahundranittiotre. Egentligen var det bara till våning fem, men den hissresan är banne mig den längsta i mitt liv, det kan jag garantera. Väl uppe, rusade jag genom den en mil långa korridoren, tryckte in kortet, slängde upp dörren och med tre långa kliv var jag framme vid telefonen. Jag tog ett djupt andetag och ringde numret som stod på lappen vi fått av flickan. "Bens coffeeshop" svarade en karl. Jag blev fullkomligt ställd. "Eeehh, sorry, wrong number!" jag ringde igen, han svarade. Tre gånger höll vi på och till sist var han nog lite trött på trögot i andra luren som vägrade fatta att han inte jobbade på nån taxifirma.

Jag rusade upp. "Måste ner, han står där nere!" Maken stirrade på mig, som hela tiden bara satt tyst och snällt på sängkanten och iakttog sin fru som mycket rådigt tagit tag i hela den faktiskt rätt kritiska situationen. "Varför måste du ner, hur vet du att han är där?" "Tyyyst!" jag röt samtidigt som jag rusade ut, tog trapporna ner, höll på att flyga med skallen rakt in i en jätteurna med blommor och tog till sist ett skutt ut på trottoaren.... och si! Vem stod där tror ni? Han var just på väg att kliva ur taxin, hjälte nummer ett på vår Londontripp, han såg mig och jag flög rakt in i - nä inte i hans famn, nån måtta får det ju faktiskt vara, det är väl ingen Harlequinroman heller???? Rakt in i taxin flög jag, ryckte åt mig min väska och tryckte tjugo pund i näven på karlen som uppenbarligen begrep att han gjort nåt jättebra, det syntes på hans leende. Det var taxikunderna efter oss som såg väskan och var så genomärliga så de valde att tala om för gullechauffören att den låg där, han körde tillbaka och var på väg att lämna den i receptionen när jag kom farande.

När jag nu läser igenom vad jag skrivit ser jag att jag ger ett intryck av att vara fruktansvärt stimmig. Kan säga att det mest stimmiga jag gjorde under den halvtimman dramat tog innan den lyckliga upplösningen, var när jag tuggade på tumnageln. Som maken sa "Så otroligt kall och fokuserad är du bara när det krisar!" Och nä - jag såg inte taxin genom fönstret. Det var ren intuition som sade att den skulle stå på gatan när jag kom ner.
Sååå.... Resten av semestern var lysande, förutom att själva födelsedagen faktiskt var fruktansvärt jobbig. Nu har jag vant mig, det ÄR helt okay att ha fyllt det där som jag redogjorde för i första stycket, och om man sen betänker motsatsen så är det ju rentav förträffligt...
Sen får vi se om det blir nån fest. Somliga fester gör sig kanske bäst i huvudet...????

När tunnan är full kryper grävlingen ner i säcken

Vårstädning bland skrivtjofräset del 2....Skrevs 2012 och har bara legat i träda sen dess.




Jag är ett mycket, mycket stort fan av taxar. Helst ska det vara den strävhåriga varianten, måhända är jag en smula jävig då det under hela min barndom fanns strävisar i min omgivning. Den mest charmiga hette Tampas, vi var födda samma år, uppväxta ihop och var di goaste vänner hela tiden. Om det nu inte var så att det slaktades rådjur eller älg, eller råkade finnas en bit torkad fisk i Tampa´s mun, då förvandlades han till ett monster i taxskepnad och morrade och högg vilt omkring sig, utom mot sin husse, dvs. min morbror.
Vi passade Tampas då och då, och det var aldrig några problem. Han gick lös i vår trädgård och skulle aldrig få för sig att gå på egna promenader.... utom en gång då det råkade gå förbi den i Tampa´s ögon vackraste av alla vackra små pudelflickor han nånsin sett..... Som i en dröm följde han den lilla pudeldonnan med blicken, han reste sig och smög försiktigt ner för utetrappen mot gatan. Han hade kommit drygt halvvägs, då min far kom på honom och med sin mest myndiga stämma sade "Tampas! Var ska du nånstans???"
Som om blixten slagit ner framför honom tvärstannade den lille hunden och stod helt stilla innan han tungt suckande vände sig om och gick tillbaka. Han kastade en längtansfull blick ut mot gatan där pudelflickan nyss befunnit sig, viftade lite generat med svansen och gick tillbaka till altanen och lade sig i en solstrimma.

Tampas vandrade vidare till markerna där kaninerna aldrig tar slut det året då vi båda fyllde sjutton. Andra taxar har följt hans spår, men ingen har kunnat slå Tampas!

Många, många år senare inträffade följande en mörk höstnatt....

Jag sov min djupaste sömn då jag kände att någon försiktigt men bestämt skakade mig i axeln. "Gudrun, Gudrun, snälla vakna, där är en grävling på altanen, jag vågar inte gå ut men du är ju så bra på att ta djur, snälla???"
Jag vände mig sömnigt mot honom och mumlade: "Vad får dig att tro att det är en grävling på altanen?"
"Det rör sig i plastsäcken med brännbart!" viskade maken.
Tanken var att vi dagen efter skulle till soptippen med allt som inte fått plats i soptunnorna, därför fick altanen vid händelsens inträffande tjäna som tillfälligt soprum.
Nu satte jag mig upp i sängen och tittade på honom, mannen som jag vid ett svagt ögonblick lovat älska i nöd och lust. Just då, när vi diskuterade grävlingar i sopsäckar klockan tre på natten kändes ögonblicket svagare än någonsin, och jag sade
"Alltså, tror du på allvar att en grävling för det första redar att ta sig upp på altanen, och för det andra känner en obetvinglig lust att rota igenom en säck med tomma mjölkpaket och leverpastejförpackningar? Fåntratt!"

Nåja. Jag insåg att det inte skulle bli nån mer sömn förrän grävlingen var utsläppt från sopsäcken, och lämnade motvilligt sänghalmen och drog på mig en badrock. Sen var jag faktiskt lite nyfiken, det ska jag villigt erkänna. Vad var det egentligen han hade i säcken, mannen i mitt liv?
Jag traskade ner för trappen och gick bort till altandörren och kikade närsynt ut i mörkret. Och si! Säcken med gamla tomma korvpaket rörde sig faktiskt, samtidigt som jag hörde ett lätt grymtande där inifrån. "Höddedu, har grävlingar såna svansar?" frågade jag maken, som skräckslagen stod jämte mig och glodde på säcken. "Vet inte" sade han, medan vi båda nu såg hur djuret nu långsamt backade ut ur säcken, samtidigt som svansen viftade och ett litet glatt "Voff!" hördes. Höddedu, sade jag, nu med rösten drypande av ironi,"inte har du hört en grävling låta på det viset?"

"Voff voff!" sade nu taxen igen, som nu stod framför oss helt utan förklädnad i form av en svart sopsäck. Jag öppnade altandörren och sade "Hejsan Pelle! Så trevligt att du kommer hit och hälsar på då!" Taxen skuttade lyckligt runt oss och skällde glatt, medan han menande tittade in i köket. "En sån trevlig liten restaurang ni har här då, jag skulle kunna tänka mig att ära den med ett litet besök, nu genast faktiskt" menade han, och försökte smita in mellan makens ben.
i köket stod ett annat hinder, som verkligen inte tänkte flytta sig för en fånig strävhårig liten tax om det så gällde livet. Hobbe. Hobbe poliskonstapel, lagens långa arm i form av vår skogskatt. Hellre skulle han stupa på sin post än att ge upp sitt hemman för en i hans ögon helt värdelös taxhund. Han bara satt där. Med den mest kyliga blick en katt kan ha, satt han och stirrade ut den stackars hunden, som nu fått syn på den håriga dörrvakten.
"Hmmm. Jag tror förresten att ni kan få servera den där lilla nattamaten här ute istället", menade Pelle och backade undan en meter.

"Håll ställningarna så ska jag hitta nån sorts koppel" sade jag till maken, som osäkert tittade på mig. Han har aldrig varit nån hundmänniska av rang, min lagvigde, och han gillade verkligen inte tanken på att bli kvarlämnad med grävlings-taxen medan jag gick in. "Sluta jamsa", sade jag irriterat, "det är ju bara att kolla så han inte sticker!"
Jag kollade i kökslådan där jag har mina bra-att-ha-saker, och hittade ett sånt där vävt bomullsband där det stod "God Jul" med jämna mellanrum. "Jajaja", sade jag för mig själv, "Han kan ju inte läsa så skit samma!" Jag gick ut till hundvakten som nu börjat nysa kraftigt och stod och gned sig i ögonen. "Men Herregud", sade jag obarmhärtigt, " Nu får du ge dej. Bara för du är lite allergisk så ska du väl för jösse namn kunna hålla en taxajäver i nackskinnet fem minuter!" Jag gjorde nån sorts halsbandsögla och trädde över huvet på Pelle, som glatt slickade mig på handen. "Nu ska vi gå hem förstår du, sade jag till taxen som glatt snodde runt mina ben helt överlycklig över att få gå ut på promenad mitt i natten.
Då vi stod på gatan slog det mig plötsligt att min klädsel skulle kunna missuppfattas å det grövsta om någon mer än hunden såg mig. Hunden som nu var helt inställd på en faktiskt rätt så lång nattpromenad och då gärna i skogen, tittade förhoppningsfullt på mig samtidgt som jag sa "Anä. Glöm det hjärtat. Hem till mor och far och raka vägen i i hundgården. Så långt kan jag sträcka mig men inte en meter längre!" Jag svepte den fula gamla badrocken runt mig och knöt skärpet hårt i midjan och började att gå. Pelle gick artigt vid sidan om mig, säkert bara för att han trodde att ett Gott Uppförande Betingade En Längre Promenad.
"Nu måste vi va tysta, inte skälla och bara smyga", väste jag till Pelle när vi närmade oss hans hemman. Pelle tittade glatt på mig och voffade lite tyst för att visa att han mycket väl begrep vad jag menade. Det gjorde däremot inte Pelles kompanjon, som väluppfostrat stannat kvar i hundgården trots att grinden var öppen. Rätt korkat enligt mig, har man möjlighet att dra en repa på byn när ingen vet och man råkar vara hund så bör man ta chansen. Istället valde nu kompanjonen att skälla ut både Pelle och mig efter noter. Jag slet av stackars Pelle hans granna God-Jul-halsbandskoppel och drog fortare än en avlöning ut från hundgården och uppför gatan med badrocken flaxande kring benen innan nån skulle få för sig att öppna dörren och kolla varför det var ett sånt jäkla liv där ute. Jag sprang in på tomten och in i huset samtidgt som jag flämtande sa:
"Jag ska banne mej anmäla dig till en kurs i lär-känna-djuren-i-naturen! Nästa gång får du själv ta hand om grävlingarna!"
Jag svepte ett stort glas vatten och gick upp och lade mig i sängen, tände lampan och ryckte åt mig en bok. Det råkade vara en bok vid namn "Djuren på gården", en helt underbar barnbok som våra pojkar på denna tiden detta drama utspelade sig, älskade.

"Här har du en bok du kan läsa innan jag skriver in dig på naturkursen"sade jag och kastade bryskt boken på maken. "Själv tar jag den här." Det var en av mina favoritkokböcker, och jag slog planlöst upp den och började läsa. Det sista jag hörde innan ögonlocken tungt föll ihop, var ett sorgesamt ylande från Pelle, där han stod i sin hungård, hundra meter längre ner på gatan. "Käraste lille taxen," mumlade jag innan jag somnade.

En liten berättelse om huru livet kan te sig klockan fyra på morgonen. Inte fullt så lustfyllt som man kanske vill tro!

I morse när jag vaknade hördes det minsann ett blandat kackel och tjatter utanför fönstret. Inget fintjatter och tutande som näktergalar hålls med, utan mer som nån sorts liten föraning om att somliga iklädda fjäderdräkt kommit på att det snart är dags att hitta en partner och bygga sig i ett bo och ruva på ett litet ägg eller två. Kom plötsligt ihåg vad som hände en morgon för några år sedan, och låg sen och funderade över om jag inte plitat ner det, och det hade jag minsann!
Så här kan det gå till hos oss.....


Det finns olika sätt att vakna på. Vissa ställer likt en mjölkbonde klockan på halv fem varje morgon, oavsett om det vankas ledighet eller inte. Andra behöver ingen klocka utan vaknar halv fem av sig själva, en del säkert lyckliga över detta, andra tycker det är mindre skojigt.
Sen finns det dom som verkligen behöver en klocka för att komma opp vare sig det är helg eller vardag. Dit hör tonårssläktet. Sen behöver ju inte själva väckarklockslarmet betyda att man automatiskt stiger ur loppelådan, här i huset ljuder larmet varje sommarlovsmorgon klockan tio, och opp kommer.... absolut ingen.
Själv vaknar jag i regel alltid av ljud. Nu pratar jag inte väckarklockeljud, utan andra ljud, typ djurljud. I morse var det som att bo mitt inne i Skånes Djurpark, när klockan var fyra ansåg först gässen att det var läge att flaxa över huset och berätta att de var där, sen började korna råma nånstans, sen kom ett gäng tranor och trumpetetade ut sin närvaro. Sen fyllde resten på, skatan i äppleträdet, den där lille fågeln som tutar på både in- och utandning, en tocke nånstans och mitt i allt detta vår lille Main Coon som kan höras värst av allihopa. Det är då jag ger opp och börjar läsa istället.

Härförleden, typ för två mornar sen, var jag lååångt bort i drömmarnas land när jag nånstans blev medveten om ett tappande, trippande ljud. Tapptapptapp, lät det, och det kom från fönstret. Kviddevitt hördes det plötsligt, och då gick det upp ett otroligt svagt, sömnigt litet ljus, det var en fågel som var på fönsterblecket såklart! Quintuskatten satt i fönsterkarmen, svansen hängde ner vid rullgardinen och rörde sig långsamt fram och tillbaka. Han var säkert upphov till den där retsamma typens tappande på blecket, men jag lade kudden över huvet och försökte somna om.
I sovrummets ena fönster sitter en ram med myggnät. Det har använts ett antal år, och var säkert inte av någon höjdarkvalitet från början så numera är det små hål lite här och där på det. Jajaja, myggorna har inte hitta dem, så skit samma, har vi resonerat, och det har ju fungerat ända till nu!

Plötsligt blev det ett jäkla liv bakom rullgardinen. Rafs, kviddevittpipipikviiiitt, trasseltrasseltrassel, typ, jag satte mig opp i sängen och slet opp rullgardinen. I hörnet av fönsterkarmen satt en liten, liten skiträdd fågelpryl, typ blåtalgoxmes. Vid sidan satt Quintus, helt fascinerad och mycket lycklig över pipdjuret han lycktas fiska in, tänk det var bara att göra det lilla hålet i kanten av myggnätet lite större! Mycket skojigt, och tänk att pipdjuret rörde sig själv uten att man behövde kasta den i luften! Skitfräckt alltså!
Själv skrek jag "Neeej, faaan, Coonnnyyyy, han har tatt en fåååågel!" Maken satte sig yrvaket opp han hade sovit sig genom hela dramat från det första tapptapptappet till det bistra 112-nuläget. Fegt slängde jag mig rakt över sängarna med fingrarna i örona och stönade "Jag pallar inte mer, ta ut den innan han har ihjäl den, snälla" Nu utbröt Den Stora Fågeljakten i fönsterkarmen. Quintus gjorde allt för att hjälpa till, han gjorde som han brukar göra när han fångar flugor typ. Maken tog bort myggnätet och försökte få ut blåtalgoxmesprylen, samtidigt som han försökte hindra katten att trassla efter. Det var inte helt enkelt, det höde jag fast fingrarna kilats fast i trumhinnan, och jag lättade försiktigt på trycket i ena örat för att höra bättre vad som hände.
Till sist var pipdjuret ute, den flög lyckligt iväg och kommer förhoppnngsvis aldrig nånsin mer att reta katter bak myggnät genom att tappelitappa på fönsterblecket. Quintus verka tycka att han med skulle ta en flygtur, och i sista sekunden lyckades jag fånga in honom. Sen skulle vi ju då försöka somna om. Det gick sådär bra.... Quintus var alldeles hoppsig över allt som hänt, och för absolut första gången i världshistorien stängde vi faktiskt sovrumsdörren mitt framför nosen på honom. en våldsam gråt startade, vilken föregicks av en mycket häpen tystnad. "Himmel, vad gör dom, stänger ute mej, en liten ensam katt??? Är jag nu då en sommarkatt?????" Det slutade med att vi släppte in honom till äldste sonen, efter att ha torkat de mentala tårarna på den lille kattgåssen. Sonen, som är tonåring och därmed tillbringar större delen av lovet i sängen, sov de oskyldigas sömn och hade inte en anning om dramat inne hos mor och far.
Det tog dock inte många minuter förrän han kom in i vårt sovrum med katten hängande över armen och ställde frågan "Varför?"
eftermiddagen ägnades åt att peta väck stiften till det gamla nätet och att sätta dit ett nytt, mera hållbart nät. UTAN små hål!

Istället för Mount Everest

Av alla udda yrken på jorden, måste sotarjobbet var ett av de mest märkliga. Jag menar.... Vilken person som tänker på sin yrkesbana i vardande tänker att "Sotare! det är min framtid. Yes! Vad kul att titta ner i alla skorstenar, och upp i folks kaminrör! Wow alltså! Och att klättra upp på livsfarliga tak utan fasta steg att gå på... shit vilken grej"! Eller ser dessa människor det som en sport, att klättra på hala tak på en skraltig stege? "Jag kom aldrig upp på Mount Everests topp, men det här taket med lösa takpannor går lika bra"!

Som hämnd för att det blev tak istället för Mount Everest, har sotarna en förkärlek att komma extremt tidigt på morgonen. Helst redan halv sju. Det kan också vara för att hämnas på på oss som slarvat med takstegen, för att inte tala om de som inte röjt undan så det går att glo upp i kaminrören, köksfläkten och de andra viktiga ställena. Att se stressade typer kasta väck stekpannor, kryddburkar och små poslinshundar i bara morgonrocken med skärpet hafsigt knutet runt midjan, gör säkert livet lite lättare för de arma stackare som missade tåget till Höga Berget...

Jag är lite rädd för dem, sotarna. Vill helst inte vara ensam hemma när de kommer, tänk om de ska säga att "Höddedu lilla stumpan, den här spiseln får du minsann eldningsförbud i till du murat en ny skorsten"! Eller "Nu har vi bett er sätta upp fasta taksteg till oss i tio år. Nu får du minsann sota själv"!

På grund av mina små tvångstankar runt sotarna, denna verkligen berömvärda lilla tappra skara, är det maken som får ta hand om dem när de anmäler sin ankomst. Jag passar på att jobba lite extra de dagarna som de vill komma, tycker det känns bäst så. Förra gången de kände att behovet att glo i vår skorsten blev påträngande, skulle maken med jobba lite extra, så han fick ringa och fjäska till sig en eftermiddagstid. Jag begriper än idag inte hur han gjorde, jag har fått för mig att det är lite som i sången "Vad har de för sig på banken efter tre"? Dvs. sotarna måste ju existera även då, men vad de sysslar med är det ingen människa mer än de själva som vet.

I allafall, sotaren skulle komma senare på eftermiddagen bestämdes det, maken skulle då vara hemma och släppa in honom.
Jag släppte tankarna på soteriet och fokuserade istället på mitt jobb. Så småningom blev det dax att bege sig hem, men då jag skulle parkera utanför vårt hus sket det sig. Om man vill vara lite vitsig (med tanke på sotarna alltså) kan man säga att det såg mörkt ut. Parkeringen var fullbelamrad med skåpbilar, dessutom kom det ännu en, tutade och trängde sig in mellan de andra, medan jag stod på gatan, livrädd för vad som hände i vårt lilla hus. Vad hade de hittat? Hade de rivit ut hela köket i jakt på hemliga rökgångar, som vi använde i när ingen visste? Jag svalde hårt, torkade mina nervositetssvettiga händer på jeansen, drog ett djupt andetag och hoppade ur bilen, som fick stå på vägen då som sagt parkeringen var fullbelamrad med sotarbilar.
Jag gick med bestämda steg upp på trappan och öppnade ytterdörren.

Bullrande skratt hördes, svarta steg av sotiga skor i strl 47 gick rakt in i köket och då jag försiktigt kikade in i dörrhålet såg jag bara svartklädda karlar överallt. Jag sa försiktigt "ursäkta, om jag kanske kunde bara få komma in lite grann"? Ingen hörde mig, alla de svartklädda bara pratade med varandra, och långt in i köket såg jag maken sitta, nerklämd på en köksstol bak den ansenliga ryggtavlan på en av sotarna. Han vinkade lite åt mig och jag försökte om igen komma fram. Denna gången lyckades jag putta mig fram till honom och jag klämde ner mig på stolen bredvid min lagvigde. "Varför är alla sotarna här"? hojtade jag för att göra mig hörd i sotarmyllret. "Vet inte" sa maken, "plötsligt bara var de här"! "Har du bjudit dem på fika"? frågade jag, man är ju en artig flicka som vet hur man för sig.... "Nä" sa maken, "Tror att det kommer att locka hit ännu fler". Det var verkligen märkligt. Där satt vi i vårt alldeles egna nyrenoverade kök, invaderat av svartklädda karlar där inte en enda verkade bekymra sig om oss. Vi var helt osynliga för omvärlden, och jag började fundera på om de tänkte stanna till kvällsvard, och vad skulle de vilja ha? Sotare kanske?( En sorts stekt sill)

Plötsligt började det hända saker, och jag hoppade förskräckt till då han med ryggtavlan började prata med oss. "Jahaja," bullrade han, "Det var ju ett grannt kök ni har fått till här". " Rökkanalerna ser ju bra ut och skorst"..... sen hörde jag inte mer för de andra sotarna tjattrade så till den milda grad. Jag tittade på maken som log vänligt mot sotaren, vilken redan vänt sig om för att fortsätta konferensen med sina arbetskamrater. De tittade sig nyfiket runt i köket, petade lite på de än så länge obefintliga listerna över bröstpanelen och började kasta blickar mot kaffebryggaren.

Då plösligt var det som om en visselpipa ljöd över Mala by! Alla sotarna började dra sig mot ytterdörren, någon av dem tittade förvånat på oss som om vi plösligt fått tryne och svans, och plötsligt var det tomt. Tyst, tomt och alldeles sotarfritt. Vi såg på varandra, och jag frågade "alltså, varför så många"? "Vet inte sa maken, de kanske har oss som avskräckande exempel på hur en värstingskorsten ser ut"? "Eller undrade de hur vi byggt in den gamla rökgången, de var där och petade och tittade allvarligt på varandra innan?" "De kanske alltid träffas allihopa hos den värsta av alla kunderna de haft under dagen?"

Ja, hörni, kontentan av denna lilla alldeles sanna historia får bli att ibland uppenbarar de sig flockvis. De tjattrar oavbrutet med varandra, och mögar gärna ner i boet de tillfälligtvis besöker. De är experter på att ignorera boets rättmätiga ägare, och petar gärna på inredningen. Liksom de flesta andra arter är det lättast att handskas med dem om de är ensamma. De är lätt pipiga, vare sig de är ensamma eller i flock, och deras huvudsakliga pip rör sig om stegar. Så... har ni inte fasta taksteg på ert tak, så skaffa det. Det blir genast en tevligare ton i pipan och plötsligt kan ni fått en ny vän. En sotarvän.

När man minst anar det det står en liten fobi ivägen.......

Vissa saker gör att jag får nåt feberaktigt i blicken och känner att världen runt mig försvinner. Jag tar ett kliv in i mitt egna parallella universum där bara somliga initierade äger tillträde, och med somliga menar jag i detta fallet bara de som delar mitt intresse och förstår mig, då jag med Tojtåtan kan köra hur långt som helst och på vilka så kallade vägar som helst för att komma dit jag vill. (sen finns det väldans goa vänner som menar att jag allt som oftast råkar trilla in i mitt egna lilla parallella liv. Kan inte begripa vad dom menar alls, faktiskt)

Jag har kört fast mitt i skogen och tvingats backa mer än femhundra meter på den jävligaste av alla kostigar med vår Golf, som inte har mer än en decimeter mellan underredet och marken den kör på, på grund av mitt begär, jag har stått öga mot öga med en förbannad vildsvinsgalt för att försvara mitt revir och jag har gått rakt in i den värsta julgransodlingen och kommit ut som en vandrande nåldyna med barr in i bh´n och håret som en katastrofal rishög för att komma åt det som för mig är så viktigt..... Svamp.

Att plocka svamp ihop med mig är inget för veklingar. Glöm fikakorgen och picnicfilten, ska du tvunget ha med nåt att äta så får det va ett litet paket tuggummi du kan ha i bakfickan. Här har vi korgarna till annat än kaffetermosar och mackor! Dricka? Jajajaja, en flaska vatten då. En väldans liten flaska, som inte tar nån plats, vill säga. Om det tar lång tid innan vi når civilisationen igen? Ja. det gör det garanterat.

Mitt intresse börja redan då jag som barn såg hur min mamma liksom smög i dikena, längs med stigarna och skogsvägarna i trakterna runt vår sommarstuga. Jag har ärvt beteéndet, jag smyger mig helst på svampen under tystnad, åtminstone då jag är ensam. Jag inser att ´det kan verkar lätt sinnesrubbat för dem som inte vuxit upp med en kantarellmamma, och då jag inte vill verka farligare än vad jag egentligen är, försöker jag undvika smygandet då jag samplockar med någon annan.

Jag har två personer i min omedelbara närhet som verkligen förstår mig. Den ena är en tant som är helt sanslöst duktig på svamp, och som varit mycket generös både med sin kunskap och sina svampställen. Den andra är en mycket mycket kär kollega vid namn Karin. Förutom att vi delar på ansvaret för vår fritidsavdelning, umgås vi gärna utanför jobbet, vare sig det rör sig om att dricka vin i badtunnan eller att ranta runt i skogarna efter svamp. Karin ser helst att jag kör när vi ska iväg ut i grönskan, möjligen för att hon är lite mer rädd om sin bil än vad jag är om min....

Karin och jag har av en ren slump och efter fruktansvärt mycket rantande, klättrande, hoppande, klivande och av mig i hemlighet smygande, hittat ett alldeles utmärkt ställe för svamp. Utmärkt är det endast och enbart för att inte en enda normalt funtad person skulle få för sig att försöka ta sig in i rishögen som vår svampskog ser ut som. Det gör att vi garanterat får ha den ifred för kreti och pleti, som är ute i samma ärende.

Då vi först upptäckte vårt ärligt talat helt fantastiska ställe, var det som sagt av en ren slump. Jag vek av från vägen vi råkat hamna på, för att jag skulle visa en apelsinsopp, tog några steg längre in i skogen och.... Tja. FInns bara en som verkligen förstår och det är Karin! Vi plockade, plockade och plockade, för vart ställe tjoade vi till varandra som signal, att kom hit nu genast, här är massor! Trattkantareller stod på tillväxt, soppar stod som små knubbiga soldater på vakt, och överallt hittade vi gigantiska gula kantareller. Vi plockade,klättrade, skuttade, pratade, svettades, skrattade lyckligt,och bara njöt av tillvaron.

Jag tror inte att vi var längre än trettio meter från varandra under eftermiddagen, därför hördes illskriket som plötsligt ekade genom skogen väldigt nära mig. - Herregud vad hände? Hade Karin brutit sig, blivit ormbiten, jagad av jordgetingar, eller helt enkelt brutit ihop av lycka och nu grät för korgen var så tung? Nu känner jag Karinflickan såpass väl, att jag vet att sista alternativet inte var möjligt. Däremot kunde det eventuellt vara så, att hon blivit brutalt hotad av en ekorre. Eller en uggla. Eller en...... groda????? "Karin, Karin jag kommer", tjoade jag, medan jag trasslade mig runt granar, stockar, stenar och grenar som plötsligt envisades att va ivägen överallt där jag försökte komma fram. Trettio meter är rysligt långt när man ska rädda en vän i nöd!

Nu såg jag Karin, hon stod stel som en pinne mellan några granar och bara flämtade. "Men snälla, söta vad har hänt"? frågade jag, medan jag brottades med en stor ruska för att nå fram till henne. Hon pekade med ett mycket skakigt finger ner på marken mot...... Ja. Två av de största gula kantareller jag sett under mina svampplockarår paraderade stolt, och mellan dem befann sig.....ja sannerligen om det inte var självaste Grodkungen som satt på pass mellan gigantkantarellerna! "Såja hjärtat sade jag tröstande, gå du och sätt dej på stenen där så ska vi lösa detta ska du se"!

Nu är det ju så, att även en Grodkung kan bli lite lätt skräckslagen när det plötsligt står ett fruntimmer och illskriker ovanför honom. Blir en Grodkung rädd, då blir han..... stel. Jag försökte undvika att fnissa så Karin inte skulle se det samtidigt som jag försiktigt försökte fösa bort den stora grodan som bara satt där, med stirrande blick och säkert chockad å det gruvligaste. Det var inte helt enkelt, men att lämna svampen åt sitt öde fanns inte på kartan. No way! Jag slängde ett öga mot stenen där Karin satt, skakande och svettig, samtidigt som jag övervägde att lite diskret lyfta bort Grodkungen och sätta honom på ett mindre befolkat ställe. Samtidigt insåg jag det olämpliga i detta, Karin skulle se vad jag gjorde och inte låta mig peta på en svamp mer på hela eftermiddagen, det visste jag.

Resolut ställde jag mig så inte Karin såg vad jag gjorde, tog ett stadigt tag om grodan - och han var tung, det var han - lyfte iväg honom från svampen till en mosstuva och slet upp kantarellerna. Jag vände mig till Karin och sa glatt "Sådärja. Titta här, så fina kantareller. Karin stirrade framför sig, blek i ansiktet. "Jag vill inte va här mer", sade hon med svag röst. Jag klappade på henne och sa "Jodå. En chans på miljonen att vi hittar en sån till här, kom nu så går vi". Jag fick upp min käraste kollega och vän, och på darrande ben gick hon efter mig mot nästa högvinstplats.

Nu tror kanske folk att jag raljerar över Karins lilla grodfobi? Icke. Skulle aldrig nånsin göra nåt så gement. Hade det råkat vara en..... snigel... Huööööörk..... hade det varit hon som fått rädda mig, var så säker!

Gårdsbutiker och arga tanter, en märkliga kombination!

Det finns få saker som jag gillar så mycket som gårdsbutiker, vad gäller att handla, alltså. Annars kan jag räkna upp väldans mycket annat som mycket väl kan mäta sig med slika affärer, hästar, köra bilen väldigt olagligt jättefort, potatismos.....

Jag kan köra långt för att få komma till en gårdsbutik som i min egen värld är optimal. I andras värld skulle det troligen inte ens få ha epitetet "butik" utan kanske snarare "litet muggigt mörkt rum med kylaggregat" Eller "maskinhall fylld med tomlådor och tomater". För mej är det himmelriket! Eller varför inte "sadelkammare med kylskåp till äggen"?

Betalningen sker alltd med rediga pengar, kort göre sig inte besvär. Helst bör man dessutom ha jämna sekiner med sig, vissa är misstänksamma av sig (de har garanterat fog för det) och har liksom en kyrkebössa där man ska peta ner sina små slantar när man ska betala. Sen finns det de som är lika blåögda som jag och tror alla om gott. De har en tomlåda där man ska lägga ner pengarna.

Att få dra iväg på gårdsbutiksinköparrunda är en lisa för kropp och själ. Att snacka lite med tomatmannen medan påsarna fylls av fantastiska tomater, att diskutera vitsen med att försöka leva ekologiskt med den fantastiska kvinnan med äggen, gör att det blir betydligt mänskligare att handla. Att se personen i fråga som faktiskt odlar den fantastiska sparrisen, gör att den du kan köpa på Maxi som är importerad från Chile bleknar i jämförelse.

Oftast är jag ensam kund i maskinhallstomataffären och i det lite muggiga kylrummet, men ibland händer det faktiskt att det dundrar till och fler kunder anländer. Det kan vara en ensam farbror på cykel, en Quinna med stort Q, Barbourjacka och en stor Rhodesian Ridgebackhund som backar opp sin stora jeep bredvid min mer modesta bil, det kan vara små tanter i sällskap med små farbröder eller karlar i blåställ. Den mest udda kunden hittills är utan tvekan han som efter att ha lagt cykeln i en snubblingsfarlig hög, småsprang in i maskintomathallen, iförd biodlingsmundering, med nätluva och allt. Jag är tacksam för att näthatten hängde på ryggen, annars hade han kunnat trilla och slå sig. Hade blivit jobbigt att sätta plåster på knäna under overallen.

För ett tag sedan var jag i full färd att shoppa loss i det muggiga lilla rummet med kylaggregat. Färsk sparris stod stolt i en plastbalja, knubbig potatis av alla de slag låg i mörka jordiga bingar, och likt rubiner i mängd låg jordgubbarna i sina lådor. Plötsligt rasslade det till i dörren och in kom en liten tant med krullhår. Jag brukar rätt snabbt kunna känna av om det är vänligt sinnade personer som närmar sig, och detta var inte en tant som var ute efter att småprata virkmönster, det märktes. Hon gav mig en nedlåtande blick genom sina krulltants-glasögon och fräste sedan otrevligt: "Är det till att expediera här"? Häpet tittade jag på henne,varpå hon fick ur sig ett: "Nå"?

Nu är det som så, att jag som så många andra andra inte riktigt fixar att fräsas åt. Om jag av någon anledning gjort nåt som någon anser är så korkat att jag faktiskt utan närmare eftertanke förtjänar ett fräs, så får jag naturligtvis ta det även om jag tycker det är fruktansvärt, men detta var liksom helt oförtjänt.

Åter till krullhårstanten. Där stod vi i halvmörkret och tittade på varandra, hon ilsket och jag förvånat. :"Nä, vet du, det gör jag faktiskt inte", fick jag till slut ur mej. "Inte det? Nähä, men var lägger man pengarna då, vet du åtminstone det?" hasplade hon surt ur sig. Jag visade henne kassalådan som vilken gravt synskadad person som helst kunde hittat utan hjälp. Jag hade plockat ut de sparrisknippen jag ville ha och lagt bredvid kassalådan tillsammans med min pengabörs, och då hon började fingra på sparrisarna jag paxat, sade jag " det finns mer sparris i lådan där" fnös hon, öppnade dörren som sedan stängdes med en smäll då hon surt och irriterat rantat ut. Jag sod ensam i halvmörkret och funderade. Var hon alltid lika bedrövlig i sitt humör, den lilla krullhåriga, eller var det för hon i sin lilla värld ansåg att jag inte var värd att behandlas bättre, biträde i muggig affärslokal som hon nu trodde att jag var? Eller påminde jag henne om pigan som snodde hennes kavaljer på midsommardansen då, för sexti år sen?

Jag shoppade klart, betalade mina fynd och körde vidare. Jag skulle till en handelsträdgård och leta rosmarin på stam (har fortfarande inte hittat nån), och eventuellt lite annat. Väl framme gick jag in i växthuset, fortfarande med tankarna på den arga tanten. Jag vandrade runt bland tomatplantor, rosor på stam, begonior och squashplantor i en salig röra, då jag plötsligt hörde en farbror säga till sin tant: " men där är en som jobbar, fråga henne"! Då jag tittade upp såg jag att han pekade på mej, och samtidigt som jag gav honom en blick som borde fått honom att med röda kinder skamset krypa ut till sin lille bil igen, sade han "nä förresten, det finns nog nån annan att fråga".

Jag ska strax köra en sväng för att förnya beståndet av nypotatis och jordgubbar, men innan jag drar ska jag stanna till och betrakta mig själv i spegeln. Utejobbebyxor, linne samt keps ska åka av, och istället ska jag ikläda mig blommig kjol, knytblus samt sandaletter med hög klack. Kanske jag kan få shoppa ifred då, utan att bli fräst och påhoppad????

Jag - en knivklant

Plötsligt så händer det..... Jag ligger på köksmattan i en liten svettig hög och bara hyperventilerar. Samtidigt lyckas jag utstöta såpass höga ljud att övriga familjen förstår att Nu Är Det Dax Igen. Nu tror mamma att hon ska avlida, dö och försvinna från denna jorden för evigt, eller i allafall svimma. Nu måste vi skynda oss med bandage, gips och nål och tråd. Eller åtmistone en rekorderlig rulle med plåster. Alla familjemedlemmar står runt mig och tittar medlidsamt på mig där jag ligger och flämtar, med blodet droppande från min knivskadade hand. -Okay, säger maken, vad har du gjort denna gången? Likt en liten hund med skadad tass, räcker jag fram min hand mot honom och stönar:- Aaajjj. Kniven. Potatisen. Det blir lite indianspråk över det hela, men alla förstår alltid vad jag menar, de är förmodligen rätt luttrade vid det här laget....

Vid detta tillfället var det alltså lillfingret som råkade komma mellan skärbrädan och kniven, då jag skulle skära bort en ful bit på en potatis. Precis i vanlig ordning stod jag och tänkte på något helt annat, då det plötsligt sved till och blodet började rinna. Jag har alltså inte svimmat en enda gång i mitt liv, men är lika övertygad att jag ska göra det var gång jag gör mig illa så det blöder. Det susar i örona och jag blir helt dimmig medan jag i förebyggande syfte kravlar ner på golvet i liggande ställning. Andras blod rör mig inte i ryggen - men mitt eget..... Hua!

Nåväl... maken tog försiktigt min hand och tittade varpå han med eftertryck sade:- Fy fan! Nu är det akuten! Han tog rullen med papper som hölls fram av assisterande son nr. ett, och rullade in handen i fem meter papper, och tog sedan tejpen från assisterande son nr. två, och tejpade ihop ett rejält paket som snabbt färgades rött av blodet som forsade fram. Han släpade ut den nu vilt protesterande frun till bilen och körde raskt mot stan och akutmottagingen, där vi möttes av medlidsamma blickar samt en sköterska som raskt visade oss till ett rum. Strax kom hon tillbaka, med en doktor i släptåg. Doktorn tog handen, tittade på fingret och hummade. -Hmhmhmmm, tejpa eller sy, tejpa eller sy, tejpa eller sy jamsade han under tiden som jag med tankens hjälp försökte få han att bestämma sig för tejp. -Hmhmhmmmm, måste bedöva lite tror jag, sade doktorn och fick sköterskan att raskt hämta nödvändiga attiraljer lämpade för ändamålet. Vid detta laget var jag lika blek som när jag låg på köksgolvet, och då jag tittade lite snabbt på maken log han mot mej. - Det går bra det här sa han, själv vit i ansiktet.

Nu skulle bedövningen sprutas in i mitt lilla, lilla lillfinger..... Jag vrålade högt och vilt när han satte första sprutan, vrålade högt men inte fullt så vilt när andra sprutan gick in, och påå resterande tre höll jag tyst. Sen syddes det och broderades en stund och sen var det klart. Trodde jag. - Sådärja, sa doktorn, då var det bara sprutan kvar. Jag vacklade till, lutade mig mot maken och sade svagt- Va???? - ja, sade doktorn, stelkrampssprutan. -Jordbakterier är inte att leka med förstår du.

Och nu...... nu gjorde jag nåt helt absurt fegt när man ska föreställa vuxen.... Jag försökte faktiskt rymma från stelkrampssprutan. Jag tog maken under armen och gick raskt mot det håll som jag trodde ytterdörren var. Enormt töntigt, jag vet, och väldigt dumt med tanke på att jag garanterat saknade stelkrampsskydd och borde vara tacksam för att jag nu skulle få det. Det tyckte troligen sköterskan med, som tittade ut genom en dörr bakom oss och ropade: - Hohoooo? Du skulle ha en liten spruuuta! Jag stelnade till, tittade på maken som sa: -Sorry, men vi måste nog gå tillbaka. Jag vände mig om, tittade på sköterskan och log mitt vänaste leende samtidigt som jag kände svetten rinna i pannan. Så sade jag: - Hoppsan. Glömde visst lite? -Ja, hoppsan, sa sköterskan, och tog mig under andra armen, troligen som en ren säkerhetsåtgärd för att förhindra ytterligare rymningsförsök. Jag kände mig som nåt som halvt bars fram mellan Kling och Klang där jag gick med maken på ena sidan och den faktiskt väldans snälla sköterskan på andra sidan, och leddes in i ett rum och blev placerad på en stol.

Som vore jag ett väldans litet barn, förklarade hon vitsen med stelkrampsvaccin, allt medan hon drog upp mojset i sprutan och tvättade armen. Hon stack snabbt in sprutspetsen, tryckte in alltihop, så var det klart. Under tiden jag sedan skulle vänta på att få svimma, typ pep hon iväg för att "hämta något" som hon så hemlighetsfullt uttryckte det, och kom sedan tillbaks med diplom, samt en liten leksaksödla. - Du var så himla duktig och har stått ut med så mycket här ikväll, så jag tyckte du skulle få det, sa hon och gav mig en kram innan hon hastade vidare.....