Istället för Mount Everest

Av alla udda yrken på jorden, måste sotarjobbet var ett av de mest märkliga. Jag menar.... Vilken person som tänker på sin yrkesbana i vardande tänker att "Sotare! det är min framtid. Yes! Vad kul att titta ner i alla skorstenar, och upp i folks kaminrör! Wow alltså! Och att klättra upp på livsfarliga tak utan fasta steg att gå på... shit vilken grej"! Eller ser dessa människor det som en sport, att klättra på hala tak på en skraltig stege? "Jag kom aldrig upp på Mount Everests topp, men det här taket med lösa takpannor går lika bra"!

Som hämnd för att det blev tak istället för Mount Everest, har sotarna en förkärlek att komma extremt tidigt på morgonen. Helst redan halv sju. Det kan också vara för att hämnas på på oss som slarvat med takstegen, för att inte tala om de som inte röjt undan så det går att glo upp i kaminrören, köksfläkten och de andra viktiga ställena. Att se stressade typer kasta väck stekpannor, kryddburkar och små poslinshundar i bara morgonrocken med skärpet hafsigt knutet runt midjan, gör säkert livet lite lättare för de arma stackare som missade tåget till Höga Berget...

Jag är lite rädd för dem, sotarna. Vill helst inte vara ensam hemma när de kommer, tänk om de ska säga att "Höddedu lilla stumpan, den här spiseln får du minsann eldningsförbud i till du murat en ny skorsten"! Eller "Nu har vi bett er sätta upp fasta taksteg till oss i tio år. Nu får du minsann sota själv"!

På grund av mina små tvångstankar runt sotarna, denna verkligen berömvärda lilla tappra skara, är det maken som får ta hand om dem när de anmäler sin ankomst. Jag passar på att jobba lite extra de dagarna som de vill komma, tycker det känns bäst så. Förra gången de kände att behovet att glo i vår skorsten blev påträngande, skulle maken med jobba lite extra, så han fick ringa och fjäska till sig en eftermiddagstid. Jag begriper än idag inte hur han gjorde, jag har fått för mig att det är lite som i sången "Vad har de för sig på banken efter tre"? Dvs. sotarna måste ju existera även då, men vad de sysslar med är det ingen människa mer än de själva som vet.

I allafall, sotaren skulle komma senare på eftermiddagen bestämdes det, maken skulle då vara hemma och släppa in honom.
Jag släppte tankarna på soteriet och fokuserade istället på mitt jobb. Så småningom blev det dax att bege sig hem, men då jag skulle parkera utanför vårt hus sket det sig. Om man vill vara lite vitsig (med tanke på sotarna alltså) kan man säga att det såg mörkt ut. Parkeringen var fullbelamrad med skåpbilar, dessutom kom det ännu en, tutade och trängde sig in mellan de andra, medan jag stod på gatan, livrädd för vad som hände i vårt lilla hus. Vad hade de hittat? Hade de rivit ut hela köket i jakt på hemliga rökgångar, som vi använde i när ingen visste? Jag svalde hårt, torkade mina nervositetssvettiga händer på jeansen, drog ett djupt andetag och hoppade ur bilen, som fick stå på vägen då som sagt parkeringen var fullbelamrad med sotarbilar.
Jag gick med bestämda steg upp på trappan och öppnade ytterdörren.

Bullrande skratt hördes, svarta steg av sotiga skor i strl 47 gick rakt in i köket och då jag försiktigt kikade in i dörrhålet såg jag bara svartklädda karlar överallt. Jag sa försiktigt "ursäkta, om jag kanske kunde bara få komma in lite grann"? Ingen hörde mig, alla de svartklädda bara pratade med varandra, och långt in i köket såg jag maken sitta, nerklämd på en köksstol bak den ansenliga ryggtavlan på en av sotarna. Han vinkade lite åt mig och jag försökte om igen komma fram. Denna gången lyckades jag putta mig fram till honom och jag klämde ner mig på stolen bredvid min lagvigde. "Varför är alla sotarna här"? hojtade jag för att göra mig hörd i sotarmyllret. "Vet inte" sa maken, "plötsligt bara var de här"! "Har du bjudit dem på fika"? frågade jag, man är ju en artig flicka som vet hur man för sig.... "Nä" sa maken, "Tror att det kommer att locka hit ännu fler". Det var verkligen märkligt. Där satt vi i vårt alldeles egna nyrenoverade kök, invaderat av svartklädda karlar där inte en enda verkade bekymra sig om oss. Vi var helt osynliga för omvärlden, och jag började fundera på om de tänkte stanna till kvällsvard, och vad skulle de vilja ha? Sotare kanske?( En sorts stekt sill)

Plötsligt började det hända saker, och jag hoppade förskräckt till då han med ryggtavlan började prata med oss. "Jahaja," bullrade han, "Det var ju ett grannt kök ni har fått till här". " Rökkanalerna ser ju bra ut och skorst"..... sen hörde jag inte mer för de andra sotarna tjattrade så till den milda grad. Jag tittade på maken som log vänligt mot sotaren, vilken redan vänt sig om för att fortsätta konferensen med sina arbetskamrater. De tittade sig nyfiket runt i köket, petade lite på de än så länge obefintliga listerna över bröstpanelen och började kasta blickar mot kaffebryggaren.

Då plösligt var det som om en visselpipa ljöd över Mala by! Alla sotarna började dra sig mot ytterdörren, någon av dem tittade förvånat på oss som om vi plösligt fått tryne och svans, och plötsligt var det tomt. Tyst, tomt och alldeles sotarfritt. Vi såg på varandra, och jag frågade "alltså, varför så många"? "Vet inte sa maken, de kanske har oss som avskräckande exempel på hur en värstingskorsten ser ut"? "Eller undrade de hur vi byggt in den gamla rökgången, de var där och petade och tittade allvarligt på varandra innan?" "De kanske alltid träffas allihopa hos den värsta av alla kunderna de haft under dagen?"

Ja, hörni, kontentan av denna lilla alldeles sanna historia får bli att ibland uppenbarar de sig flockvis. De tjattrar oavbrutet med varandra, och mögar gärna ner i boet de tillfälligtvis besöker. De är experter på att ignorera boets rättmätiga ägare, och petar gärna på inredningen. Liksom de flesta andra arter är det lättast att handskas med dem om de är ensamma. De är lätt pipiga, vare sig de är ensamma eller i flock, och deras huvudsakliga pip rör sig om stegar. Så... har ni inte fasta taksteg på ert tak, så skaffa det. Det blir genast en tevligare ton i pipan och plötsligt kan ni fått en ny vän. En sotarvän.

När man minst anar det det står en liten fobi ivägen.......

Vissa saker gör att jag får nåt feberaktigt i blicken och känner att världen runt mig försvinner. Jag tar ett kliv in i mitt egna parallella universum där bara somliga initierade äger tillträde, och med somliga menar jag i detta fallet bara de som delar mitt intresse och förstår mig, då jag med Tojtåtan kan köra hur långt som helst och på vilka så kallade vägar som helst för att komma dit jag vill. (sen finns det väldans goa vänner som menar att jag allt som oftast råkar trilla in i mitt egna lilla parallella liv. Kan inte begripa vad dom menar alls, faktiskt)

Jag har kört fast mitt i skogen och tvingats backa mer än femhundra meter på den jävligaste av alla kostigar med vår Golf, som inte har mer än en decimeter mellan underredet och marken den kör på, på grund av mitt begär, jag har stått öga mot öga med en förbannad vildsvinsgalt för att försvara mitt revir och jag har gått rakt in i den värsta julgransodlingen och kommit ut som en vandrande nåldyna med barr in i bh´n och håret som en katastrofal rishög för att komma åt det som för mig är så viktigt..... Svamp.

Att plocka svamp ihop med mig är inget för veklingar. Glöm fikakorgen och picnicfilten, ska du tvunget ha med nåt att äta så får det va ett litet paket tuggummi du kan ha i bakfickan. Här har vi korgarna till annat än kaffetermosar och mackor! Dricka? Jajajaja, en flaska vatten då. En väldans liten flaska, som inte tar nån plats, vill säga. Om det tar lång tid innan vi når civilisationen igen? Ja. det gör det garanterat.

Mitt intresse börja redan då jag som barn såg hur min mamma liksom smög i dikena, längs med stigarna och skogsvägarna i trakterna runt vår sommarstuga. Jag har ärvt beteéndet, jag smyger mig helst på svampen under tystnad, åtminstone då jag är ensam. Jag inser att ´det kan verkar lätt sinnesrubbat för dem som inte vuxit upp med en kantarellmamma, och då jag inte vill verka farligare än vad jag egentligen är, försöker jag undvika smygandet då jag samplockar med någon annan.

Jag har två personer i min omedelbara närhet som verkligen förstår mig. Den ena är en tant som är helt sanslöst duktig på svamp, och som varit mycket generös både med sin kunskap och sina svampställen. Den andra är en mycket mycket kär kollega vid namn Karin. Förutom att vi delar på ansvaret för vår fritidsavdelning, umgås vi gärna utanför jobbet, vare sig det rör sig om att dricka vin i badtunnan eller att ranta runt i skogarna efter svamp. Karin ser helst att jag kör när vi ska iväg ut i grönskan, möjligen för att hon är lite mer rädd om sin bil än vad jag är om min....

Karin och jag har av en ren slump och efter fruktansvärt mycket rantande, klättrande, hoppande, klivande och av mig i hemlighet smygande, hittat ett alldeles utmärkt ställe för svamp. Utmärkt är det endast och enbart för att inte en enda normalt funtad person skulle få för sig att försöka ta sig in i rishögen som vår svampskog ser ut som. Det gör att vi garanterat får ha den ifred för kreti och pleti, som är ute i samma ärende.

Då vi först upptäckte vårt ärligt talat helt fantastiska ställe, var det som sagt av en ren slump. Jag vek av från vägen vi råkat hamna på, för att jag skulle visa en apelsinsopp, tog några steg längre in i skogen och.... Tja. FInns bara en som verkligen förstår och det är Karin! Vi plockade, plockade och plockade, för vart ställe tjoade vi till varandra som signal, att kom hit nu genast, här är massor! Trattkantareller stod på tillväxt, soppar stod som små knubbiga soldater på vakt, och överallt hittade vi gigantiska gula kantareller. Vi plockade,klättrade, skuttade, pratade, svettades, skrattade lyckligt,och bara njöt av tillvaron.

Jag tror inte att vi var längre än trettio meter från varandra under eftermiddagen, därför hördes illskriket som plötsligt ekade genom skogen väldigt nära mig. - Herregud vad hände? Hade Karin brutit sig, blivit ormbiten, jagad av jordgetingar, eller helt enkelt brutit ihop av lycka och nu grät för korgen var så tung? Nu känner jag Karinflickan såpass väl, att jag vet att sista alternativet inte var möjligt. Däremot kunde det eventuellt vara så, att hon blivit brutalt hotad av en ekorre. Eller en uggla. Eller en...... groda????? "Karin, Karin jag kommer", tjoade jag, medan jag trasslade mig runt granar, stockar, stenar och grenar som plötsligt envisades att va ivägen överallt där jag försökte komma fram. Trettio meter är rysligt långt när man ska rädda en vän i nöd!

Nu såg jag Karin, hon stod stel som en pinne mellan några granar och bara flämtade. "Men snälla, söta vad har hänt"? frågade jag, medan jag brottades med en stor ruska för att nå fram till henne. Hon pekade med ett mycket skakigt finger ner på marken mot...... Ja. Två av de största gula kantareller jag sett under mina svampplockarår paraderade stolt, och mellan dem befann sig.....ja sannerligen om det inte var självaste Grodkungen som satt på pass mellan gigantkantarellerna! "Såja hjärtat sade jag tröstande, gå du och sätt dej på stenen där så ska vi lösa detta ska du se"!

Nu är det ju så, att även en Grodkung kan bli lite lätt skräckslagen när det plötsligt står ett fruntimmer och illskriker ovanför honom. Blir en Grodkung rädd, då blir han..... stel. Jag försökte undvika att fnissa så Karin inte skulle se det samtidigt som jag försiktigt försökte fösa bort den stora grodan som bara satt där, med stirrande blick och säkert chockad å det gruvligaste. Det var inte helt enkelt, men att lämna svampen åt sitt öde fanns inte på kartan. No way! Jag slängde ett öga mot stenen där Karin satt, skakande och svettig, samtidigt som jag övervägde att lite diskret lyfta bort Grodkungen och sätta honom på ett mindre befolkat ställe. Samtidigt insåg jag det olämpliga i detta, Karin skulle se vad jag gjorde och inte låta mig peta på en svamp mer på hela eftermiddagen, det visste jag.

Resolut ställde jag mig så inte Karin såg vad jag gjorde, tog ett stadigt tag om grodan - och han var tung, det var han - lyfte iväg honom från svampen till en mosstuva och slet upp kantarellerna. Jag vände mig till Karin och sa glatt "Sådärja. Titta här, så fina kantareller. Karin stirrade framför sig, blek i ansiktet. "Jag vill inte va här mer", sade hon med svag röst. Jag klappade på henne och sa "Jodå. En chans på miljonen att vi hittar en sån till här, kom nu så går vi". Jag fick upp min käraste kollega och vän, och på darrande ben gick hon efter mig mot nästa högvinstplats.

Nu tror kanske folk att jag raljerar över Karins lilla grodfobi? Icke. Skulle aldrig nånsin göra nåt så gement. Hade det råkat vara en..... snigel... Huööööörk..... hade det varit hon som fått rädda mig, var så säker!

Gårdsbutiker och arga tanter, en märkliga kombination!

Det finns få saker som jag gillar så mycket som gårdsbutiker, vad gäller att handla, alltså. Annars kan jag räkna upp väldans mycket annat som mycket väl kan mäta sig med slika affärer, hästar, köra bilen väldigt olagligt jättefort, potatismos.....

Jag kan köra långt för att få komma till en gårdsbutik som i min egen värld är optimal. I andras värld skulle det troligen inte ens få ha epitetet "butik" utan kanske snarare "litet muggigt mörkt rum med kylaggregat" Eller "maskinhall fylld med tomlådor och tomater". För mej är det himmelriket! Eller varför inte "sadelkammare med kylskåp till äggen"?

Betalningen sker alltd med rediga pengar, kort göre sig inte besvär. Helst bör man dessutom ha jämna sekiner med sig, vissa är misstänksamma av sig (de har garanterat fog för det) och har liksom en kyrkebössa där man ska peta ner sina små slantar när man ska betala. Sen finns det de som är lika blåögda som jag och tror alla om gott. De har en tomlåda där man ska lägga ner pengarna.

Att få dra iväg på gårdsbutiksinköparrunda är en lisa för kropp och själ. Att snacka lite med tomatmannen medan påsarna fylls av fantastiska tomater, att diskutera vitsen med att försöka leva ekologiskt med den fantastiska kvinnan med äggen, gör att det blir betydligt mänskligare att handla. Att se personen i fråga som faktiskt odlar den fantastiska sparrisen, gör att den du kan köpa på Maxi som är importerad från Chile bleknar i jämförelse.

Oftast är jag ensam kund i maskinhallstomataffären och i det lite muggiga kylrummet, men ibland händer det faktiskt att det dundrar till och fler kunder anländer. Det kan vara en ensam farbror på cykel, en Quinna med stort Q, Barbourjacka och en stor Rhodesian Ridgebackhund som backar opp sin stora jeep bredvid min mer modesta bil, det kan vara små tanter i sällskap med små farbröder eller karlar i blåställ. Den mest udda kunden hittills är utan tvekan han som efter att ha lagt cykeln i en snubblingsfarlig hög, småsprang in i maskintomathallen, iförd biodlingsmundering, med nätluva och allt. Jag är tacksam för att näthatten hängde på ryggen, annars hade han kunnat trilla och slå sig. Hade blivit jobbigt att sätta plåster på knäna under overallen.

För ett tag sedan var jag i full färd att shoppa loss i det muggiga lilla rummet med kylaggregat. Färsk sparris stod stolt i en plastbalja, knubbig potatis av alla de slag låg i mörka jordiga bingar, och likt rubiner i mängd låg jordgubbarna i sina lådor. Plötsligt rasslade det till i dörren och in kom en liten tant med krullhår. Jag brukar rätt snabbt kunna känna av om det är vänligt sinnade personer som närmar sig, och detta var inte en tant som var ute efter att småprata virkmönster, det märktes. Hon gav mig en nedlåtande blick genom sina krulltants-glasögon och fräste sedan otrevligt: "Är det till att expediera här"? Häpet tittade jag på henne,varpå hon fick ur sig ett: "Nå"?

Nu är det som så, att jag som så många andra andra inte riktigt fixar att fräsas åt. Om jag av någon anledning gjort nåt som någon anser är så korkat att jag faktiskt utan närmare eftertanke förtjänar ett fräs, så får jag naturligtvis ta det även om jag tycker det är fruktansvärt, men detta var liksom helt oförtjänt.

Åter till krullhårstanten. Där stod vi i halvmörkret och tittade på varandra, hon ilsket och jag förvånat. :"Nä, vet du, det gör jag faktiskt inte", fick jag till slut ur mej. "Inte det? Nähä, men var lägger man pengarna då, vet du åtminstone det?" hasplade hon surt ur sig. Jag visade henne kassalådan som vilken gravt synskadad person som helst kunde hittat utan hjälp. Jag hade plockat ut de sparrisknippen jag ville ha och lagt bredvid kassalådan tillsammans med min pengabörs, och då hon började fingra på sparrisarna jag paxat, sade jag " det finns mer sparris i lådan där" fnös hon, öppnade dörren som sedan stängdes med en smäll då hon surt och irriterat rantat ut. Jag sod ensam i halvmörkret och funderade. Var hon alltid lika bedrövlig i sitt humör, den lilla krullhåriga, eller var det för hon i sin lilla värld ansåg att jag inte var värd att behandlas bättre, biträde i muggig affärslokal som hon nu trodde att jag var? Eller påminde jag henne om pigan som snodde hennes kavaljer på midsommardansen då, för sexti år sen?

Jag shoppade klart, betalade mina fynd och körde vidare. Jag skulle till en handelsträdgård och leta rosmarin på stam (har fortfarande inte hittat nån), och eventuellt lite annat. Väl framme gick jag in i växthuset, fortfarande med tankarna på den arga tanten. Jag vandrade runt bland tomatplantor, rosor på stam, begonior och squashplantor i en salig röra, då jag plötsligt hörde en farbror säga till sin tant: " men där är en som jobbar, fråga henne"! Då jag tittade upp såg jag att han pekade på mej, och samtidigt som jag gav honom en blick som borde fått honom att med röda kinder skamset krypa ut till sin lille bil igen, sade han "nä förresten, det finns nog nån annan att fråga".

Jag ska strax köra en sväng för att förnya beståndet av nypotatis och jordgubbar, men innan jag drar ska jag stanna till och betrakta mig själv i spegeln. Utejobbebyxor, linne samt keps ska åka av, och istället ska jag ikläda mig blommig kjol, knytblus samt sandaletter med hög klack. Kanske jag kan få shoppa ifred då, utan att bli fräst och påhoppad????