Då vi tycker väldigt mycket om katter i vår familj ingår fyra stycken av blandat ursprung i hushållet. Det sista tillskottet är en liten fröken som nu är drygt fem månader och en riktig skata, på många sätt. Hon roar sig på många olika vis, och ett av hennes bästa är att brottas med vår stora gamla skogskatt som nog tycker att hon har en viss charm, i allafall ibland. Hon tycker väldigt mycket om mat. I synnerhet mat som inte kommer från kattmatsförrådet. Absolut mest gillar hon kött. Rått kött som hon skamlöst tigger till sej av sin blöthjärtade matte då det är dags att fixa middag till familjen.. Hennes kamrat Morris som även han bor i vårt hus kan göra vad som helst för att få lite bacon när han känner doften av det, men lilla Chilli som hon heter föredrar då rått kött.
Alltså, det sista jag gjorde igår kväll innan sängen kallade var att gå ut i stallet, där vi har en stor frysbox där allt kött får bo tills det är dags för grytan. Jag gjorde en djupdykning och fick tag på en påse med beteckningen "Fint kött. Stek??" Efter att ha brottat upp den från bottnen av frysen där den sakta men säkert halkat ner , hamnade den på diskbänken i en form för att tina under natten. Nån stans i bakhuvudet satt en liten tanke och försökte göra sig hörd ...Jag valde att förtränga den. Visserligen har Chilli varit på diskbänken och snott saker - därav benämningen skatan - men det har varit mer lätthanterliga saker typ disktrasor (inte kul att trampa på när man vacklar upp i mörkret klockan sex på morgonen). Inte tusan skulle hon orka släpa iväg en köttbit på över två kilo??? Det var vad jag valde att tänka. Det var däremot INTE vad lilla hjärtenosen Chilli valde att göra.
Då jag kom ner till köket i morse för att först av allt få på kaffebryggaren, slängde jag ett öga på formen där jag lagt köttet. Den var ...tom. Bara lite blod i botten på den vittnade om att där hade legat en stek på över två kilo. Jag hojtade lite småirriterat på maken och frågade om han lagt in den i kylskåpet. Han förnekade ivrigt denna anklagelse, och vid närmare eftertanke från mej kunde jag inte finna en enda vettig anledning till att han skulle gjort detta.
Nu började den vilda jakten på steken. Under köksbordet? Nej. Bakom soffan? Nej. I hallen? Ja. Mitt bland alla stövlar och gympaskor låg den, fortfarande med den största delen av sig i plastpåsen, bara bottnen på påsen var lite trasig. Kan tänka mej att det var mer jobbigt än gott att gnaga i sig djupfryst kött.
Nåja, köttet hamnade på diskbänken igen varpå jag klippte upp påsen för att undersöka nämare. Helt utan en enda tillstymmelse till tanke på att man kanske skulle gå och sätta sej i en hörna och skämmas satt den lilla bedårande kattfröknen vid mina fötter och följde alla mina rörelser med stora ögon. Jag skar av det som varit utan plastpåse under tiden i hallen och stoppade bistert undan resten i kylen, och skar sedan upp den lilla biten som varit i närkontakt med sönernas gympaskor i strl. 46, lade slamsorna i en skål och satt ner till kissarna. Det tog inte två minuter förrän skålen var tömd. Av Chilli. De andra hade inte en chans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar