När man minst anar det det står en liten fobi ivägen.......

Vissa saker gör att jag får nåt feberaktigt i blicken och känner att världen runt mig försvinner. Jag tar ett kliv in i mitt egna parallella universum där bara somliga initierade äger tillträde, och med somliga menar jag i detta fallet bara de som delar mitt intresse och förstår mig, då jag med Tojtåtan kan köra hur långt som helst och på vilka så kallade vägar som helst för att komma dit jag vill. (sen finns det väldans goa vänner som menar att jag allt som oftast råkar trilla in i mitt egna lilla parallella liv. Kan inte begripa vad dom menar alls, faktiskt)

Jag har kört fast mitt i skogen och tvingats backa mer än femhundra meter på den jävligaste av alla kostigar med vår Golf, som inte har mer än en decimeter mellan underredet och marken den kör på, på grund av mitt begär, jag har stått öga mot öga med en förbannad vildsvinsgalt för att försvara mitt revir och jag har gått rakt in i den värsta julgransodlingen och kommit ut som en vandrande nåldyna med barr in i bh´n och håret som en katastrofal rishög för att komma åt det som för mig är så viktigt..... Svamp.

Att plocka svamp ihop med mig är inget för veklingar. Glöm fikakorgen och picnicfilten, ska du tvunget ha med nåt att äta så får det va ett litet paket tuggummi du kan ha i bakfickan. Här har vi korgarna till annat än kaffetermosar och mackor! Dricka? Jajajaja, en flaska vatten då. En väldans liten flaska, som inte tar nån plats, vill säga. Om det tar lång tid innan vi når civilisationen igen? Ja. det gör det garanterat.

Mitt intresse börja redan då jag som barn såg hur min mamma liksom smög i dikena, längs med stigarna och skogsvägarna i trakterna runt vår sommarstuga. Jag har ärvt beteéndet, jag smyger mig helst på svampen under tystnad, åtminstone då jag är ensam. Jag inser att ´det kan verkar lätt sinnesrubbat för dem som inte vuxit upp med en kantarellmamma, och då jag inte vill verka farligare än vad jag egentligen är, försöker jag undvika smygandet då jag samplockar med någon annan.

Jag har två personer i min omedelbara närhet som verkligen förstår mig. Den ena är en tant som är helt sanslöst duktig på svamp, och som varit mycket generös både med sin kunskap och sina svampställen. Den andra är en mycket mycket kär kollega vid namn Karin. Förutom att vi delar på ansvaret för vår fritidsavdelning, umgås vi gärna utanför jobbet, vare sig det rör sig om att dricka vin i badtunnan eller att ranta runt i skogarna efter svamp. Karin ser helst att jag kör när vi ska iväg ut i grönskan, möjligen för att hon är lite mer rädd om sin bil än vad jag är om min....

Karin och jag har av en ren slump och efter fruktansvärt mycket rantande, klättrande, hoppande, klivande och av mig i hemlighet smygande, hittat ett alldeles utmärkt ställe för svamp. Utmärkt är det endast och enbart för att inte en enda normalt funtad person skulle få för sig att försöka ta sig in i rishögen som vår svampskog ser ut som. Det gör att vi garanterat får ha den ifred för kreti och pleti, som är ute i samma ärende.

Då vi först upptäckte vårt ärligt talat helt fantastiska ställe, var det som sagt av en ren slump. Jag vek av från vägen vi råkat hamna på, för att jag skulle visa en apelsinsopp, tog några steg längre in i skogen och.... Tja. FInns bara en som verkligen förstår och det är Karin! Vi plockade, plockade och plockade, för vart ställe tjoade vi till varandra som signal, att kom hit nu genast, här är massor! Trattkantareller stod på tillväxt, soppar stod som små knubbiga soldater på vakt, och överallt hittade vi gigantiska gula kantareller. Vi plockade,klättrade, skuttade, pratade, svettades, skrattade lyckligt,och bara njöt av tillvaron.

Jag tror inte att vi var längre än trettio meter från varandra under eftermiddagen, därför hördes illskriket som plötsligt ekade genom skogen väldigt nära mig. - Herregud vad hände? Hade Karin brutit sig, blivit ormbiten, jagad av jordgetingar, eller helt enkelt brutit ihop av lycka och nu grät för korgen var så tung? Nu känner jag Karinflickan såpass väl, att jag vet att sista alternativet inte var möjligt. Däremot kunde det eventuellt vara så, att hon blivit brutalt hotad av en ekorre. Eller en uggla. Eller en...... groda????? "Karin, Karin jag kommer", tjoade jag, medan jag trasslade mig runt granar, stockar, stenar och grenar som plötsligt envisades att va ivägen överallt där jag försökte komma fram. Trettio meter är rysligt långt när man ska rädda en vän i nöd!

Nu såg jag Karin, hon stod stel som en pinne mellan några granar och bara flämtade. "Men snälla, söta vad har hänt"? frågade jag, medan jag brottades med en stor ruska för att nå fram till henne. Hon pekade med ett mycket skakigt finger ner på marken mot...... Ja. Två av de största gula kantareller jag sett under mina svampplockarår paraderade stolt, och mellan dem befann sig.....ja sannerligen om det inte var självaste Grodkungen som satt på pass mellan gigantkantarellerna! "Såja hjärtat sade jag tröstande, gå du och sätt dej på stenen där så ska vi lösa detta ska du se"!

Nu är det ju så, att även en Grodkung kan bli lite lätt skräckslagen när det plötsligt står ett fruntimmer och illskriker ovanför honom. Blir en Grodkung rädd, då blir han..... stel. Jag försökte undvika att fnissa så Karin inte skulle se det samtidigt som jag försiktigt försökte fösa bort den stora grodan som bara satt där, med stirrande blick och säkert chockad å det gruvligaste. Det var inte helt enkelt, men att lämna svampen åt sitt öde fanns inte på kartan. No way! Jag slängde ett öga mot stenen där Karin satt, skakande och svettig, samtidigt som jag övervägde att lite diskret lyfta bort Grodkungen och sätta honom på ett mindre befolkat ställe. Samtidigt insåg jag det olämpliga i detta, Karin skulle se vad jag gjorde och inte låta mig peta på en svamp mer på hela eftermiddagen, det visste jag.

Resolut ställde jag mig så inte Karin såg vad jag gjorde, tog ett stadigt tag om grodan - och han var tung, det var han - lyfte iväg honom från svampen till en mosstuva och slet upp kantarellerna. Jag vände mig till Karin och sa glatt "Sådärja. Titta här, så fina kantareller. Karin stirrade framför sig, blek i ansiktet. "Jag vill inte va här mer", sade hon med svag röst. Jag klappade på henne och sa "Jodå. En chans på miljonen att vi hittar en sån till här, kom nu så går vi". Jag fick upp min käraste kollega och vän, och på darrande ben gick hon efter mig mot nästa högvinstplats.

Nu tror kanske folk att jag raljerar över Karins lilla grodfobi? Icke. Skulle aldrig nånsin göra nåt så gement. Hade det råkat vara en..... snigel... Huööööörk..... hade det varit hon som fått rädda mig, var så säker!