I morse när jag vaknade hördes det minsann ett blandat kackel och tjatter utanför fönstret. Inget fintjatter och tutande som näktergalar hålls med, utan mer som nån sorts liten föraning om att somliga iklädda fjäderdräkt kommit på att det snart är dags att hitta en partner och bygga sig i ett bo och ruva på ett litet ägg eller två. Kom plötsligt ihåg vad som hände en morgon för några år sedan, och låg sen och funderade över om jag inte plitat ner det, och det hade jag minsann!
Så här kan det gå till hos oss.....
Det finns olika sätt att vakna på. Vissa ställer likt en mjölkbonde klockan på halv fem varje morgon, oavsett om det vankas ledighet eller inte. Andra behöver ingen klocka utan vaknar halv fem av sig själva, en del säkert lyckliga över detta, andra tycker det är mindre skojigt.
Sen finns det dom som verkligen behöver en klocka för att komma opp vare sig det är helg eller vardag. Dit hör tonårssläktet. Sen behöver ju inte själva väckarklockslarmet betyda att man automatiskt stiger ur loppelådan, här i huset ljuder larmet varje sommarlovsmorgon klockan tio, och opp kommer.... absolut ingen.
Själv vaknar jag i regel alltid av ljud. Nu pratar jag inte väckarklockeljud, utan andra ljud, typ djurljud. I morse var det som att bo mitt inne i Skånes Djurpark, när klockan var fyra ansåg först gässen att det var läge att flaxa över huset och berätta att de var där, sen började korna råma nånstans, sen kom ett gäng tranor och trumpetetade ut sin närvaro. Sen fyllde resten på, skatan i äppleträdet, den där lille fågeln som tutar på både in- och utandning, en tocke nånstans och mitt i allt detta vår lille Main Coon som kan höras värst av allihopa. Det är då jag ger opp och börjar läsa istället.
Härförleden, typ för två mornar sen, var jag lååångt bort i drömmarnas land när jag nånstans blev medveten om ett tappande, trippande ljud. Tapptapptapp, lät det, och det kom från fönstret. Kviddevitt hördes det plötsligt, och då gick det upp ett otroligt svagt, sömnigt litet ljus, det var en fågel som var på fönsterblecket såklart! Quintuskatten satt i fönsterkarmen, svansen hängde ner vid rullgardinen och rörde sig långsamt fram och tillbaka. Han var säkert upphov till den där retsamma typens tappande på blecket, men jag lade kudden över huvet och försökte somna om.
I sovrummets ena fönster sitter en ram med myggnät. Det har använts ett antal år, och var säkert inte av någon höjdarkvalitet från början så numera är det små hål lite här och där på det. Jajaja, myggorna har inte hitta dem, så skit samma, har vi resonerat, och det har ju fungerat ända till nu!
Plötsligt blev det ett jäkla liv bakom rullgardinen. Rafs, kviddevittpipipikviiiitt, trasseltrasseltrassel, typ, jag satte mig opp i sängen och slet opp rullgardinen. I hörnet av fönsterkarmen satt en liten, liten skiträdd fågelpryl, typ blåtalgoxmes. Vid sidan satt Quintus, helt fascinerad och mycket lycklig över pipdjuret han lycktas fiska in, tänk det var bara att göra det lilla hålet i kanten av myggnätet lite större! Mycket skojigt, och tänk att pipdjuret rörde sig själv uten att man behövde kasta den i luften! Skitfräckt alltså!
Själv skrek jag "Neeej, faaan, Coonnnyyyy, han har tatt en fåååågel!" Maken satte sig yrvaket opp han hade sovit sig genom hela dramat från det första tapptapptappet till det bistra 112-nuläget. Fegt slängde jag mig rakt över sängarna med fingrarna i örona och stönade "Jag pallar inte mer, ta ut den innan han har ihjäl den, snälla" Nu utbröt Den Stora Fågeljakten i fönsterkarmen. Quintus gjorde allt för att hjälpa till, han gjorde som han brukar göra när han fångar flugor typ. Maken tog bort myggnätet och försökte få ut blåtalgoxmesprylen, samtidigt som han försökte hindra katten att trassla efter. Det var inte helt enkelt, det höde jag fast fingrarna kilats fast i trumhinnan, och jag lättade försiktigt på trycket i ena örat för att höra bättre vad som hände.
Till sist var pipdjuret ute, den flög lyckligt iväg och kommer förhoppnngsvis aldrig nånsin mer att reta katter bak myggnät genom att tappelitappa på fönsterblecket. Quintus verka tycka att han med skulle ta en flygtur, och i sista sekunden lyckades jag fånga in honom. Sen skulle vi ju då försöka somna om. Det gick sådär bra.... Quintus var alldeles hoppsig över allt som hänt, och för absolut första gången i världshistorien stängde vi faktiskt sovrumsdörren mitt framför nosen på honom. en våldsam gråt startade, vilken föregicks av en mycket häpen tystnad. "Himmel, vad gör dom, stänger ute mej, en liten ensam katt??? Är jag nu då en sommarkatt?????" Det slutade med att vi släppte in honom till äldste sonen, efter att ha torkat de mentala tårarna på den lille kattgåssen. Sonen, som är tonåring och därmed tillbringar större delen av lovet i sängen, sov de oskyldigas sömn och hade inte en anning om dramat inne hos mor och far.
Det tog dock inte många minuter förrän han kom in i vårt sovrum med katten hängande över armen och ställde frågan "Varför?"
eftermiddagen ägnades åt att peta väck stiften till det gamla nätet och att sätta dit ett nytt, mera hållbart nät. UTAN små hål!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar