Istället för Mount Everest

Av alla udda yrken på jorden, måste sotarjobbet var ett av de mest märkliga. Jag menar.... Vilken person som tänker på sin yrkesbana i vardande tänker att "Sotare! det är min framtid. Yes! Vad kul att titta ner i alla skorstenar, och upp i folks kaminrör! Wow alltså! Och att klättra upp på livsfarliga tak utan fasta steg att gå på... shit vilken grej"! Eller ser dessa människor det som en sport, att klättra på hala tak på en skraltig stege? "Jag kom aldrig upp på Mount Everests topp, men det här taket med lösa takpannor går lika bra"!

Som hämnd för att det blev tak istället för Mount Everest, har sotarna en förkärlek att komma extremt tidigt på morgonen. Helst redan halv sju. Det kan också vara för att hämnas på på oss som slarvat med takstegen, för att inte tala om de som inte röjt undan så det går att glo upp i kaminrören, köksfläkten och de andra viktiga ställena. Att se stressade typer kasta väck stekpannor, kryddburkar och små poslinshundar i bara morgonrocken med skärpet hafsigt knutet runt midjan, gör säkert livet lite lättare för de arma stackare som missade tåget till Höga Berget...

Jag är lite rädd för dem, sotarna. Vill helst inte vara ensam hemma när de kommer, tänk om de ska säga att "Höddedu lilla stumpan, den här spiseln får du minsann eldningsförbud i till du murat en ny skorsten"! Eller "Nu har vi bett er sätta upp fasta taksteg till oss i tio år. Nu får du minsann sota själv"!

På grund av mina små tvångstankar runt sotarna, denna verkligen berömvärda lilla tappra skara, är det maken som får ta hand om dem när de anmäler sin ankomst. Jag passar på att jobba lite extra de dagarna som de vill komma, tycker det känns bäst så. Förra gången de kände att behovet att glo i vår skorsten blev påträngande, skulle maken med jobba lite extra, så han fick ringa och fjäska till sig en eftermiddagstid. Jag begriper än idag inte hur han gjorde, jag har fått för mig att det är lite som i sången "Vad har de för sig på banken efter tre"? Dvs. sotarna måste ju existera även då, men vad de sysslar med är det ingen människa mer än de själva som vet.

I allafall, sotaren skulle komma senare på eftermiddagen bestämdes det, maken skulle då vara hemma och släppa in honom.
Jag släppte tankarna på soteriet och fokuserade istället på mitt jobb. Så småningom blev det dax att bege sig hem, men då jag skulle parkera utanför vårt hus sket det sig. Om man vill vara lite vitsig (med tanke på sotarna alltså) kan man säga att det såg mörkt ut. Parkeringen var fullbelamrad med skåpbilar, dessutom kom det ännu en, tutade och trängde sig in mellan de andra, medan jag stod på gatan, livrädd för vad som hände i vårt lilla hus. Vad hade de hittat? Hade de rivit ut hela köket i jakt på hemliga rökgångar, som vi använde i när ingen visste? Jag svalde hårt, torkade mina nervositetssvettiga händer på jeansen, drog ett djupt andetag och hoppade ur bilen, som fick stå på vägen då som sagt parkeringen var fullbelamrad med sotarbilar.
Jag gick med bestämda steg upp på trappan och öppnade ytterdörren.

Bullrande skratt hördes, svarta steg av sotiga skor i strl 47 gick rakt in i köket och då jag försiktigt kikade in i dörrhålet såg jag bara svartklädda karlar överallt. Jag sa försiktigt "ursäkta, om jag kanske kunde bara få komma in lite grann"? Ingen hörde mig, alla de svartklädda bara pratade med varandra, och långt in i köket såg jag maken sitta, nerklämd på en köksstol bak den ansenliga ryggtavlan på en av sotarna. Han vinkade lite åt mig och jag försökte om igen komma fram. Denna gången lyckades jag putta mig fram till honom och jag klämde ner mig på stolen bredvid min lagvigde. "Varför är alla sotarna här"? hojtade jag för att göra mig hörd i sotarmyllret. "Vet inte" sa maken, "plötsligt bara var de här"! "Har du bjudit dem på fika"? frågade jag, man är ju en artig flicka som vet hur man för sig.... "Nä" sa maken, "Tror att det kommer att locka hit ännu fler". Det var verkligen märkligt. Där satt vi i vårt alldeles egna nyrenoverade kök, invaderat av svartklädda karlar där inte en enda verkade bekymra sig om oss. Vi var helt osynliga för omvärlden, och jag började fundera på om de tänkte stanna till kvällsvard, och vad skulle de vilja ha? Sotare kanske?( En sorts stekt sill)

Plötsligt började det hända saker, och jag hoppade förskräckt till då han med ryggtavlan började prata med oss. "Jahaja," bullrade han, "Det var ju ett grannt kök ni har fått till här". " Rökkanalerna ser ju bra ut och skorst"..... sen hörde jag inte mer för de andra sotarna tjattrade så till den milda grad. Jag tittade på maken som log vänligt mot sotaren, vilken redan vänt sig om för att fortsätta konferensen med sina arbetskamrater. De tittade sig nyfiket runt i köket, petade lite på de än så länge obefintliga listerna över bröstpanelen och började kasta blickar mot kaffebryggaren.

Då plösligt var det som om en visselpipa ljöd över Mala by! Alla sotarna började dra sig mot ytterdörren, någon av dem tittade förvånat på oss som om vi plösligt fått tryne och svans, och plötsligt var det tomt. Tyst, tomt och alldeles sotarfritt. Vi såg på varandra, och jag frågade "alltså, varför så många"? "Vet inte sa maken, de kanske har oss som avskräckande exempel på hur en värstingskorsten ser ut"? "Eller undrade de hur vi byggt in den gamla rökgången, de var där och petade och tittade allvarligt på varandra innan?" "De kanske alltid träffas allihopa hos den värsta av alla kunderna de haft under dagen?"

Ja, hörni, kontentan av denna lilla alldeles sanna historia får bli att ibland uppenbarar de sig flockvis. De tjattrar oavbrutet med varandra, och mögar gärna ner i boet de tillfälligtvis besöker. De är experter på att ignorera boets rättmätiga ägare, och petar gärna på inredningen. Liksom de flesta andra arter är det lättast att handskas med dem om de är ensamma. De är lätt pipiga, vare sig de är ensamma eller i flock, och deras huvudsakliga pip rör sig om stegar. Så... har ni inte fasta taksteg på ert tak, så skaffa det. Det blir genast en tevligare ton i pipan och plötsligt kan ni fått en ny vän. En sotarvän.