Det finns få saker som jag gillar så mycket som gårdsbutiker, vad gäller att handla, alltså. Annars kan jag räkna upp väldans mycket annat som mycket väl kan mäta sig med slika affärer, hästar, köra bilen väldigt olagligt jättefort, potatismos.....
Jag kan köra långt för att få komma till en gårdsbutik som i min egen värld är optimal. I andras värld skulle det troligen inte ens få ha epitetet "butik" utan kanske snarare "litet muggigt mörkt rum med kylaggregat" Eller "maskinhall fylld med tomlådor och tomater". För mej är det himmelriket! Eller varför inte "sadelkammare med kylskåp till äggen"?
Betalningen sker alltd med rediga pengar, kort göre sig inte besvär. Helst bör man dessutom ha jämna sekiner med sig, vissa är misstänksamma av sig (de har garanterat fog för det) och har liksom en kyrkebössa där man ska peta ner sina små slantar när man ska betala. Sen finns det de som är lika blåögda som jag och tror alla om gott. De har en tomlåda där man ska lägga ner pengarna.
Att få dra iväg på gårdsbutiksinköparrunda är en lisa för kropp och själ. Att snacka lite med tomatmannen medan påsarna fylls av fantastiska tomater, att diskutera vitsen med att försöka leva ekologiskt med den fantastiska kvinnan med äggen, gör att det blir betydligt mänskligare att handla. Att se personen i fråga som faktiskt odlar den fantastiska sparrisen, gör att den du kan köpa på Maxi som är importerad från Chile bleknar i jämförelse.
Oftast är jag ensam kund i maskinhallstomataffären och i det lite muggiga kylrummet, men ibland händer det faktiskt att det dundrar till och fler kunder anländer. Det kan vara en ensam farbror på cykel, en Quinna med stort Q, Barbourjacka och en stor Rhodesian Ridgebackhund som backar opp sin stora jeep bredvid min mer modesta bil, det kan vara små tanter i sällskap med små farbröder eller karlar i blåställ. Den mest udda kunden hittills är utan tvekan han som efter att ha lagt cykeln i en snubblingsfarlig hög, småsprang in i maskintomathallen, iförd biodlingsmundering, med nätluva och allt. Jag är tacksam för att näthatten hängde på ryggen, annars hade han kunnat trilla och slå sig. Hade blivit jobbigt att sätta plåster på knäna under overallen.
För ett tag sedan var jag i full färd att shoppa loss i det muggiga lilla rummet med kylaggregat. Färsk sparris stod stolt i en plastbalja, knubbig potatis av alla de slag låg i mörka jordiga bingar, och likt rubiner i mängd låg jordgubbarna i sina lådor. Plötsligt rasslade det till i dörren och in kom en liten tant med krullhår. Jag brukar rätt snabbt kunna känna av om det är vänligt sinnade personer som närmar sig, och detta var inte en tant som var ute efter att småprata virkmönster, det märktes. Hon gav mig en nedlåtande blick genom sina krulltants-glasögon och fräste sedan otrevligt: "Är det till att expediera här"? Häpet tittade jag på henne,varpå hon fick ur sig ett: "Nå"?
Nu är det som så, att jag som så många andra andra inte riktigt fixar att fräsas åt. Om jag av någon anledning gjort nåt som någon anser är så korkat att jag faktiskt utan närmare eftertanke förtjänar ett fräs, så får jag naturligtvis ta det även om jag tycker det är fruktansvärt, men detta var liksom helt oförtjänt.
Åter till krullhårstanten. Där stod vi i halvmörkret och tittade på varandra, hon ilsket och jag förvånat. :"Nä, vet du, det gör jag faktiskt inte", fick jag till slut ur mej. "Inte det? Nähä, men var lägger man pengarna då, vet du åtminstone det?" hasplade hon surt ur sig. Jag visade henne kassalådan som vilken gravt synskadad person som helst kunde hittat utan hjälp. Jag hade plockat ut de sparrisknippen jag ville ha och lagt bredvid kassalådan tillsammans med min pengabörs, och då hon började fingra på sparrisarna jag paxat, sade jag " det finns mer sparris i lådan där" fnös hon, öppnade dörren som sedan stängdes med en smäll då hon surt och irriterat rantat ut. Jag sod ensam i halvmörkret och funderade. Var hon alltid lika bedrövlig i sitt humör, den lilla krullhåriga, eller var det för hon i sin lilla värld ansåg att jag inte var värd att behandlas bättre, biträde i muggig affärslokal som hon nu trodde att jag var? Eller påminde jag henne om pigan som snodde hennes kavaljer på midsommardansen då, för sexti år sen?
Jag shoppade klart, betalade mina fynd och körde vidare. Jag skulle till en handelsträdgård och leta rosmarin på stam (har fortfarande inte hittat nån), och eventuellt lite annat. Väl framme gick jag in i växthuset, fortfarande med tankarna på den arga tanten. Jag vandrade runt bland tomatplantor, rosor på stam, begonior och squashplantor i en salig röra, då jag plötsligt hörde en farbror säga till sin tant: " men där är en som jobbar, fråga henne"! Då jag tittade upp såg jag att han pekade på mej, och samtidigt som jag gav honom en blick som borde fått honom att med röda kinder skamset krypa ut till sin lille bil igen, sade han "nä förresten, det finns nog nån annan att fråga".
Jag ska strax köra en sväng för att förnya beståndet av nypotatis och jordgubbar, men innan jag drar ska jag stanna till och betrakta mig själv i spegeln. Utejobbebyxor, linne samt keps ska åka av, och istället ska jag ikläda mig blommig kjol, knytblus samt sandaletter med hög klack. Kanske jag kan få shoppa ifred då, utan att bli fräst och påhoppad????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar