BORTTAPPAT!

Det är som så, att jag har fyllt år. Jämt. Jag har fyllt femti. SÅ. Nu är det sagt, skrivet, nerpräntat och för evigt ute i cyberrymden. Födelsedagen skulle gå av stapeln i London, råkade maken avslöja när vi var och handlade en kväll, och jag pratade om nåt som gjorde att han typ tappade fattningen och försa sig lite. Nu ska jag inte tjata ihjäl Er om hur hoppsigt det var att packa, eller åka tåg till Kastrup och öppna en liten flaska champagne och så småningom komma till flygplatsen (nä - det är inte ofta vi är utanför kommunens gränser!) utan jag ska alldeles strax komma till vad överskriften handlar om.

Vi landade på Heathrow, vi blev insläppta (med tveksamhet, jag fick gå i en speciell kö.Troligen för jag såg lite glad ut på kortet i passet, fast den stränga polistanten bistert sagt till mig att sluta flina där jag stod och var lycklig över att äntligen få ett nytt) och vi hittade på Paddington Station, vi hittade en taxi som i sin tur hade en chaufför som hittade till värstinghotellet maken bokat.
Under hela resan hade vi full koll på alla väskor. Jag hade hela tiden min handväska över axeln. I väskan fanns..... tja.... väldigt mycket engelska pund, mitt pass, kontokorten, biljetterna.... plus en miljon andra prylar. Taxichauffören var en snälling som pekade och berättade och körde vänstertrafik som sig bör. Jag blundade och lyssnade. Väl framme på hotellet, betalade jag, vi lastade ur väskorna och gick in i hisshallen på hotellet.
Maken ställde sig i incheckningskön, och jag slog mig belåtet ner i en gigantisk länsstol, vaktade väskorna och vippade med fötterna. "Gudrun, jag måste ha ditt pass!" Maken tjoade lite diskret och jag böjde mig ner för att ta opp min handväska... tänkte jag göra, alltså. Nu var det bara ett litet problem - handväskan var inte där. Den fanns inte. Puts väck. Jag såg mig misstänksamt omkring, blängde på den lilla tanten som satt i stolen bredvid min, glodde argt på en en farbror i kostym och var nästan på väg att börja fräsa på två svenska ynglingar när det slog mig..... Väskan Var Borta På Redigt. Helvete!!!!
Maken hojtade igen, och jag vinkade irriterat på honom. "Väskan! Den är väck!" Jag tittade på maken, han tittade på mig, och det blev alldeles tyst runt oss. "Du skojar???" Min lagvigde tittade misstroget på mig där jag stod, bitandes på en tumnagel (helt unikt, biter aldrig på naglarna annars!) "Måste ha glömt den i taxin!" Nu såg jag hur vi i tre dagar skulle få sitta på svenska konsulatet, förhör, vattenåbröd, fotboja.....
"Den är i taxin. Jag tog av den för jag höll på att bli strypt av remmen, och sen var det ett jäkla meckande när vi skulle ut ur bilen med alla väskor, faaan - jag måste ringa taxibolaget!" Det bara slog mig hur den låg på sätet, ensam, bortglömd och alldeles full med pund, pass och piljetter och hur taxichauffören hittade den och kunde bjuda sin käraste på en fantastisk weekend till Stockholm. "Be om numret till taxibolaget!"
Jag röt en order till maken, allt medan övriga gäster intresserat följde dramat som utspelade sig framför dem. "Men fan så jobbigt tjejen," sa en av de svenska ynglingarna och jag log ljuvt mot honom innan jag kom till sans och svarade med ett mmmmm.
Maken pratade med flickan i receptionen, fixade ett nyckelkort och vi åkte opp till våning fyrahundranittiotre. Egentligen var det bara till våning fem, men den hissresan är banne mig den längsta i mitt liv, det kan jag garantera. Väl uppe, rusade jag genom den en mil långa korridoren, tryckte in kortet, slängde upp dörren och med tre långa kliv var jag framme vid telefonen. Jag tog ett djupt andetag och ringde numret som stod på lappen vi fått av flickan. "Bens coffeeshop" svarade en karl. Jag blev fullkomligt ställd. "Eeehh, sorry, wrong number!" jag ringde igen, han svarade. Tre gånger höll vi på och till sist var han nog lite trött på trögot i andra luren som vägrade fatta att han inte jobbade på nån taxifirma.

Jag rusade upp. "Måste ner, han står där nere!" Maken stirrade på mig, som hela tiden bara satt tyst och snällt på sängkanten och iakttog sin fru som mycket rådigt tagit tag i hela den faktiskt rätt kritiska situationen. "Varför måste du ner, hur vet du att han är där?" "Tyyyst!" jag röt samtidigt som jag rusade ut, tog trapporna ner, höll på att flyga med skallen rakt in i en jätteurna med blommor och tog till sist ett skutt ut på trottoaren.... och si! Vem stod där tror ni? Han var just på väg att kliva ur taxin, hjälte nummer ett på vår Londontripp, han såg mig och jag flög rakt in i - nä inte i hans famn, nån måtta får det ju faktiskt vara, det är väl ingen Harlequinroman heller???? Rakt in i taxin flög jag, ryckte åt mig min väska och tryckte tjugo pund i näven på karlen som uppenbarligen begrep att han gjort nåt jättebra, det syntes på hans leende. Det var taxikunderna efter oss som såg väskan och var så genomärliga så de valde att tala om för gullechauffören att den låg där, han körde tillbaka och var på väg att lämna den i receptionen när jag kom farande.

När jag nu läser igenom vad jag skrivit ser jag att jag ger ett intryck av att vara fruktansvärt stimmig. Kan säga att det mest stimmiga jag gjorde under den halvtimman dramat tog innan den lyckliga upplösningen, var när jag tuggade på tumnageln. Som maken sa "Så otroligt kall och fokuserad är du bara när det krisar!" Och nä - jag såg inte taxin genom fönstret. Det var ren intuition som sade att den skulle stå på gatan när jag kom ner.
Sååå.... Resten av semestern var lysande, förutom att själva födelsedagen faktiskt var fruktansvärt jobbig. Nu har jag vant mig, det ÄR helt okay att ha fyllt det där som jag redogjorde för i första stycket, och om man sen betänker motsatsen så är det ju rentav förträffligt...
Sen får vi se om det blir nån fest. Somliga fester gör sig kanske bäst i huvudet...????