Jag - en knivklant

Plötsligt så händer det..... Jag ligger på köksmattan i en liten svettig hög och bara hyperventilerar. Samtidigt lyckas jag utstöta såpass höga ljud att övriga familjen förstår att Nu Är Det Dax Igen. Nu tror mamma att hon ska avlida, dö och försvinna från denna jorden för evigt, eller i allafall svimma. Nu måste vi skynda oss med bandage, gips och nål och tråd. Eller åtmistone en rekorderlig rulle med plåster. Alla familjemedlemmar står runt mig och tittar medlidsamt på mig där jag ligger och flämtar, med blodet droppande från min knivskadade hand. -Okay, säger maken, vad har du gjort denna gången? Likt en liten hund med skadad tass, räcker jag fram min hand mot honom och stönar:- Aaajjj. Kniven. Potatisen. Det blir lite indianspråk över det hela, men alla förstår alltid vad jag menar, de är förmodligen rätt luttrade vid det här laget....

Vid detta tillfället var det alltså lillfingret som råkade komma mellan skärbrädan och kniven, då jag skulle skära bort en ful bit på en potatis. Precis i vanlig ordning stod jag och tänkte på något helt annat, då det plötsligt sved till och blodet började rinna. Jag har alltså inte svimmat en enda gång i mitt liv, men är lika övertygad att jag ska göra det var gång jag gör mig illa så det blöder. Det susar i örona och jag blir helt dimmig medan jag i förebyggande syfte kravlar ner på golvet i liggande ställning. Andras blod rör mig inte i ryggen - men mitt eget..... Hua!

Nåväl... maken tog försiktigt min hand och tittade varpå han med eftertryck sade:- Fy fan! Nu är det akuten! Han tog rullen med papper som hölls fram av assisterande son nr. ett, och rullade in handen i fem meter papper, och tog sedan tejpen från assisterande son nr. två, och tejpade ihop ett rejält paket som snabbt färgades rött av blodet som forsade fram. Han släpade ut den nu vilt protesterande frun till bilen och körde raskt mot stan och akutmottagingen, där vi möttes av medlidsamma blickar samt en sköterska som raskt visade oss till ett rum. Strax kom hon tillbaka, med en doktor i släptåg. Doktorn tog handen, tittade på fingret och hummade. -Hmhmhmmm, tejpa eller sy, tejpa eller sy, tejpa eller sy jamsade han under tiden som jag med tankens hjälp försökte få han att bestämma sig för tejp. -Hmhmhmmmm, måste bedöva lite tror jag, sade doktorn och fick sköterskan att raskt hämta nödvändiga attiraljer lämpade för ändamålet. Vid detta laget var jag lika blek som när jag låg på köksgolvet, och då jag tittade lite snabbt på maken log han mot mej. - Det går bra det här sa han, själv vit i ansiktet.

Nu skulle bedövningen sprutas in i mitt lilla, lilla lillfinger..... Jag vrålade högt och vilt när han satte första sprutan, vrålade högt men inte fullt så vilt när andra sprutan gick in, och påå resterande tre höll jag tyst. Sen syddes det och broderades en stund och sen var det klart. Trodde jag. - Sådärja, sa doktorn, då var det bara sprutan kvar. Jag vacklade till, lutade mig mot maken och sade svagt- Va???? - ja, sade doktorn, stelkrampssprutan. -Jordbakterier är inte att leka med förstår du.

Och nu...... nu gjorde jag nåt helt absurt fegt när man ska föreställa vuxen.... Jag försökte faktiskt rymma från stelkrampssprutan. Jag tog maken under armen och gick raskt mot det håll som jag trodde ytterdörren var. Enormt töntigt, jag vet, och väldigt dumt med tanke på att jag garanterat saknade stelkrampsskydd och borde vara tacksam för att jag nu skulle få det. Det tyckte troligen sköterskan med, som tittade ut genom en dörr bakom oss och ropade: - Hohoooo? Du skulle ha en liten spruuuta! Jag stelnade till, tittade på maken som sa: -Sorry, men vi måste nog gå tillbaka. Jag vände mig om, tittade på sköterskan och log mitt vänaste leende samtidigt som jag kände svetten rinna i pannan. Så sade jag: - Hoppsan. Glömde visst lite? -Ja, hoppsan, sa sköterskan, och tog mig under andra armen, troligen som en ren säkerhetsåtgärd för att förhindra ytterligare rymningsförsök. Jag kände mig som nåt som halvt bars fram mellan Kling och Klang där jag gick med maken på ena sidan och den faktiskt väldans snälla sköterskan på andra sidan, och leddes in i ett rum och blev placerad på en stol.

Som vore jag ett väldans litet barn, förklarade hon vitsen med stelkrampsvaccin, allt medan hon drog upp mojset i sprutan och tvättade armen. Hon stack snabbt in sprutspetsen, tryckte in alltihop, så var det klart. Under tiden jag sedan skulle vänta på att få svimma, typ pep hon iväg för att "hämta något" som hon så hemlighetsfullt uttryckte det, och kom sedan tillbaks med diplom, samt en liten leksaksödla. - Du var så himla duktig och har stått ut med så mycket här ikväll, så jag tyckte du skulle få det, sa hon och gav mig en kram innan hon hastade vidare.....