Istället för Mount Everest

Av alla udda yrken på jorden, måste sotarjobbet var ett av de mest märkliga. Jag menar.... Vilken person som tänker på sin yrkesbana i vardande tänker att "Sotare! det är min framtid. Yes! Vad kul att titta ner i alla skorstenar, och upp i folks kaminrör! Wow alltså! Och att klättra upp på livsfarliga tak utan fasta steg att gå på... shit vilken grej"! Eller ser dessa människor det som en sport, att klättra på hala tak på en skraltig stege? "Jag kom aldrig upp på Mount Everests topp, men det här taket med lösa takpannor går lika bra"!

Som hämnd för att det blev tak istället för Mount Everest, har sotarna en förkärlek att komma extremt tidigt på morgonen. Helst redan halv sju. Det kan också vara för att hämnas på på oss som slarvat med takstegen, för att inte tala om de som inte röjt undan så det går att glo upp i kaminrören, köksfläkten och de andra viktiga ställena. Att se stressade typer kasta väck stekpannor, kryddburkar och små poslinshundar i bara morgonrocken med skärpet hafsigt knutet runt midjan, gör säkert livet lite lättare för de arma stackare som missade tåget till Höga Berget...

Jag är lite rädd för dem, sotarna. Vill helst inte vara ensam hemma när de kommer, tänk om de ska säga att "Höddedu lilla stumpan, den här spiseln får du minsann eldningsförbud i till du murat en ny skorsten"! Eller "Nu har vi bett er sätta upp fasta taksteg till oss i tio år. Nu får du minsann sota själv"!

På grund av mina små tvångstankar runt sotarna, denna verkligen berömvärda lilla tappra skara, är det maken som får ta hand om dem när de anmäler sin ankomst. Jag passar på att jobba lite extra de dagarna som de vill komma, tycker det känns bäst så. Förra gången de kände att behovet att glo i vår skorsten blev påträngande, skulle maken med jobba lite extra, så han fick ringa och fjäska till sig en eftermiddagstid. Jag begriper än idag inte hur han gjorde, jag har fått för mig att det är lite som i sången "Vad har de för sig på banken efter tre"? Dvs. sotarna måste ju existera även då, men vad de sysslar med är det ingen människa mer än de själva som vet.

I allafall, sotaren skulle komma senare på eftermiddagen bestämdes det, maken skulle då vara hemma och släppa in honom.
Jag släppte tankarna på soteriet och fokuserade istället på mitt jobb. Så småningom blev det dax att bege sig hem, men då jag skulle parkera utanför vårt hus sket det sig. Om man vill vara lite vitsig (med tanke på sotarna alltså) kan man säga att det såg mörkt ut. Parkeringen var fullbelamrad med skåpbilar, dessutom kom det ännu en, tutade och trängde sig in mellan de andra, medan jag stod på gatan, livrädd för vad som hände i vårt lilla hus. Vad hade de hittat? Hade de rivit ut hela köket i jakt på hemliga rökgångar, som vi använde i när ingen visste? Jag svalde hårt, torkade mina nervositetssvettiga händer på jeansen, drog ett djupt andetag och hoppade ur bilen, som fick stå på vägen då som sagt parkeringen var fullbelamrad med sotarbilar.
Jag gick med bestämda steg upp på trappan och öppnade ytterdörren.

Bullrande skratt hördes, svarta steg av sotiga skor i strl 47 gick rakt in i köket och då jag försiktigt kikade in i dörrhålet såg jag bara svartklädda karlar överallt. Jag sa försiktigt "ursäkta, om jag kanske kunde bara få komma in lite grann"? Ingen hörde mig, alla de svartklädda bara pratade med varandra, och långt in i köket såg jag maken sitta, nerklämd på en köksstol bak den ansenliga ryggtavlan på en av sotarna. Han vinkade lite åt mig och jag försökte om igen komma fram. Denna gången lyckades jag putta mig fram till honom och jag klämde ner mig på stolen bredvid min lagvigde. "Varför är alla sotarna här"? hojtade jag för att göra mig hörd i sotarmyllret. "Vet inte" sa maken, "plötsligt bara var de här"! "Har du bjudit dem på fika"? frågade jag, man är ju en artig flicka som vet hur man för sig.... "Nä" sa maken, "Tror att det kommer att locka hit ännu fler". Det var verkligen märkligt. Där satt vi i vårt alldeles egna nyrenoverade kök, invaderat av svartklädda karlar där inte en enda verkade bekymra sig om oss. Vi var helt osynliga för omvärlden, och jag började fundera på om de tänkte stanna till kvällsvard, och vad skulle de vilja ha? Sotare kanske?( En sorts stekt sill)

Plötsligt började det hända saker, och jag hoppade förskräckt till då han med ryggtavlan började prata med oss. "Jahaja," bullrade han, "Det var ju ett grannt kök ni har fått till här". " Rökkanalerna ser ju bra ut och skorst"..... sen hörde jag inte mer för de andra sotarna tjattrade så till den milda grad. Jag tittade på maken som log vänligt mot sotaren, vilken redan vänt sig om för att fortsätta konferensen med sina arbetskamrater. De tittade sig nyfiket runt i köket, petade lite på de än så länge obefintliga listerna över bröstpanelen och började kasta blickar mot kaffebryggaren.

Då plösligt var det som om en visselpipa ljöd över Mala by! Alla sotarna började dra sig mot ytterdörren, någon av dem tittade förvånat på oss som om vi plösligt fått tryne och svans, och plötsligt var det tomt. Tyst, tomt och alldeles sotarfritt. Vi såg på varandra, och jag frågade "alltså, varför så många"? "Vet inte sa maken, de kanske har oss som avskräckande exempel på hur en värstingskorsten ser ut"? "Eller undrade de hur vi byggt in den gamla rökgången, de var där och petade och tittade allvarligt på varandra innan?" "De kanske alltid träffas allihopa hos den värsta av alla kunderna de haft under dagen?"

Ja, hörni, kontentan av denna lilla alldeles sanna historia får bli att ibland uppenbarar de sig flockvis. De tjattrar oavbrutet med varandra, och mögar gärna ner i boet de tillfälligtvis besöker. De är experter på att ignorera boets rättmätiga ägare, och petar gärna på inredningen. Liksom de flesta andra arter är det lättast att handskas med dem om de är ensamma. De är lätt pipiga, vare sig de är ensamma eller i flock, och deras huvudsakliga pip rör sig om stegar. Så... har ni inte fasta taksteg på ert tak, så skaffa det. Det blir genast en tevligare ton i pipan och plötsligt kan ni fått en ny vän. En sotarvän.

När man minst anar det det står en liten fobi ivägen.......

Vissa saker gör att jag får nåt feberaktigt i blicken och känner att världen runt mig försvinner. Jag tar ett kliv in i mitt egna parallella universum där bara somliga initierade äger tillträde, och med somliga menar jag i detta fallet bara de som delar mitt intresse och förstår mig, då jag med Tojtåtan kan köra hur långt som helst och på vilka så kallade vägar som helst för att komma dit jag vill. (sen finns det väldans goa vänner som menar att jag allt som oftast råkar trilla in i mitt egna lilla parallella liv. Kan inte begripa vad dom menar alls, faktiskt)

Jag har kört fast mitt i skogen och tvingats backa mer än femhundra meter på den jävligaste av alla kostigar med vår Golf, som inte har mer än en decimeter mellan underredet och marken den kör på, på grund av mitt begär, jag har stått öga mot öga med en förbannad vildsvinsgalt för att försvara mitt revir och jag har gått rakt in i den värsta julgransodlingen och kommit ut som en vandrande nåldyna med barr in i bh´n och håret som en katastrofal rishög för att komma åt det som för mig är så viktigt..... Svamp.

Att plocka svamp ihop med mig är inget för veklingar. Glöm fikakorgen och picnicfilten, ska du tvunget ha med nåt att äta så får det va ett litet paket tuggummi du kan ha i bakfickan. Här har vi korgarna till annat än kaffetermosar och mackor! Dricka? Jajajaja, en flaska vatten då. En väldans liten flaska, som inte tar nån plats, vill säga. Om det tar lång tid innan vi når civilisationen igen? Ja. det gör det garanterat.

Mitt intresse börja redan då jag som barn såg hur min mamma liksom smög i dikena, längs med stigarna och skogsvägarna i trakterna runt vår sommarstuga. Jag har ärvt beteéndet, jag smyger mig helst på svampen under tystnad, åtminstone då jag är ensam. Jag inser att ´det kan verkar lätt sinnesrubbat för dem som inte vuxit upp med en kantarellmamma, och då jag inte vill verka farligare än vad jag egentligen är, försöker jag undvika smygandet då jag samplockar med någon annan.

Jag har två personer i min omedelbara närhet som verkligen förstår mig. Den ena är en tant som är helt sanslöst duktig på svamp, och som varit mycket generös både med sin kunskap och sina svampställen. Den andra är en mycket mycket kär kollega vid namn Karin. Förutom att vi delar på ansvaret för vår fritidsavdelning, umgås vi gärna utanför jobbet, vare sig det rör sig om att dricka vin i badtunnan eller att ranta runt i skogarna efter svamp. Karin ser helst att jag kör när vi ska iväg ut i grönskan, möjligen för att hon är lite mer rädd om sin bil än vad jag är om min....

Karin och jag har av en ren slump och efter fruktansvärt mycket rantande, klättrande, hoppande, klivande och av mig i hemlighet smygande, hittat ett alldeles utmärkt ställe för svamp. Utmärkt är det endast och enbart för att inte en enda normalt funtad person skulle få för sig att försöka ta sig in i rishögen som vår svampskog ser ut som. Det gör att vi garanterat får ha den ifred för kreti och pleti, som är ute i samma ärende.

Då vi först upptäckte vårt ärligt talat helt fantastiska ställe, var det som sagt av en ren slump. Jag vek av från vägen vi råkat hamna på, för att jag skulle visa en apelsinsopp, tog några steg längre in i skogen och.... Tja. FInns bara en som verkligen förstår och det är Karin! Vi plockade, plockade och plockade, för vart ställe tjoade vi till varandra som signal, att kom hit nu genast, här är massor! Trattkantareller stod på tillväxt, soppar stod som små knubbiga soldater på vakt, och överallt hittade vi gigantiska gula kantareller. Vi plockade,klättrade, skuttade, pratade, svettades, skrattade lyckligt,och bara njöt av tillvaron.

Jag tror inte att vi var längre än trettio meter från varandra under eftermiddagen, därför hördes illskriket som plötsligt ekade genom skogen väldigt nära mig. - Herregud vad hände? Hade Karin brutit sig, blivit ormbiten, jagad av jordgetingar, eller helt enkelt brutit ihop av lycka och nu grät för korgen var så tung? Nu känner jag Karinflickan såpass väl, att jag vet att sista alternativet inte var möjligt. Däremot kunde det eventuellt vara så, att hon blivit brutalt hotad av en ekorre. Eller en uggla. Eller en...... groda????? "Karin, Karin jag kommer", tjoade jag, medan jag trasslade mig runt granar, stockar, stenar och grenar som plötsligt envisades att va ivägen överallt där jag försökte komma fram. Trettio meter är rysligt långt när man ska rädda en vän i nöd!

Nu såg jag Karin, hon stod stel som en pinne mellan några granar och bara flämtade. "Men snälla, söta vad har hänt"? frågade jag, medan jag brottades med en stor ruska för att nå fram till henne. Hon pekade med ett mycket skakigt finger ner på marken mot...... Ja. Två av de största gula kantareller jag sett under mina svampplockarår paraderade stolt, och mellan dem befann sig.....ja sannerligen om det inte var självaste Grodkungen som satt på pass mellan gigantkantarellerna! "Såja hjärtat sade jag tröstande, gå du och sätt dej på stenen där så ska vi lösa detta ska du se"!

Nu är det ju så, att även en Grodkung kan bli lite lätt skräckslagen när det plötsligt står ett fruntimmer och illskriker ovanför honom. Blir en Grodkung rädd, då blir han..... stel. Jag försökte undvika att fnissa så Karin inte skulle se det samtidigt som jag försiktigt försökte fösa bort den stora grodan som bara satt där, med stirrande blick och säkert chockad å det gruvligaste. Det var inte helt enkelt, men att lämna svampen åt sitt öde fanns inte på kartan. No way! Jag slängde ett öga mot stenen där Karin satt, skakande och svettig, samtidigt som jag övervägde att lite diskret lyfta bort Grodkungen och sätta honom på ett mindre befolkat ställe. Samtidigt insåg jag det olämpliga i detta, Karin skulle se vad jag gjorde och inte låta mig peta på en svamp mer på hela eftermiddagen, det visste jag.

Resolut ställde jag mig så inte Karin såg vad jag gjorde, tog ett stadigt tag om grodan - och han var tung, det var han - lyfte iväg honom från svampen till en mosstuva och slet upp kantarellerna. Jag vände mig till Karin och sa glatt "Sådärja. Titta här, så fina kantareller. Karin stirrade framför sig, blek i ansiktet. "Jag vill inte va här mer", sade hon med svag röst. Jag klappade på henne och sa "Jodå. En chans på miljonen att vi hittar en sån till här, kom nu så går vi". Jag fick upp min käraste kollega och vän, och på darrande ben gick hon efter mig mot nästa högvinstplats.

Nu tror kanske folk att jag raljerar över Karins lilla grodfobi? Icke. Skulle aldrig nånsin göra nåt så gement. Hade det råkat vara en..... snigel... Huööööörk..... hade det varit hon som fått rädda mig, var så säker!

Gårdsbutiker och arga tanter, en märkliga kombination!

Det finns få saker som jag gillar så mycket som gårdsbutiker, vad gäller att handla, alltså. Annars kan jag räkna upp väldans mycket annat som mycket väl kan mäta sig med slika affärer, hästar, köra bilen väldigt olagligt jättefort, potatismos.....

Jag kan köra långt för att få komma till en gårdsbutik som i min egen värld är optimal. I andras värld skulle det troligen inte ens få ha epitetet "butik" utan kanske snarare "litet muggigt mörkt rum med kylaggregat" Eller "maskinhall fylld med tomlådor och tomater". För mej är det himmelriket! Eller varför inte "sadelkammare med kylskåp till äggen"?

Betalningen sker alltd med rediga pengar, kort göre sig inte besvär. Helst bör man dessutom ha jämna sekiner med sig, vissa är misstänksamma av sig (de har garanterat fog för det) och har liksom en kyrkebössa där man ska peta ner sina små slantar när man ska betala. Sen finns det de som är lika blåögda som jag och tror alla om gott. De har en tomlåda där man ska lägga ner pengarna.

Att få dra iväg på gårdsbutiksinköparrunda är en lisa för kropp och själ. Att snacka lite med tomatmannen medan påsarna fylls av fantastiska tomater, att diskutera vitsen med att försöka leva ekologiskt med den fantastiska kvinnan med äggen, gör att det blir betydligt mänskligare att handla. Att se personen i fråga som faktiskt odlar den fantastiska sparrisen, gör att den du kan köpa på Maxi som är importerad från Chile bleknar i jämförelse.

Oftast är jag ensam kund i maskinhallstomataffären och i det lite muggiga kylrummet, men ibland händer det faktiskt att det dundrar till och fler kunder anländer. Det kan vara en ensam farbror på cykel, en Quinna med stort Q, Barbourjacka och en stor Rhodesian Ridgebackhund som backar opp sin stora jeep bredvid min mer modesta bil, det kan vara små tanter i sällskap med små farbröder eller karlar i blåställ. Den mest udda kunden hittills är utan tvekan han som efter att ha lagt cykeln i en snubblingsfarlig hög, småsprang in i maskintomathallen, iförd biodlingsmundering, med nätluva och allt. Jag är tacksam för att näthatten hängde på ryggen, annars hade han kunnat trilla och slå sig. Hade blivit jobbigt att sätta plåster på knäna under overallen.

För ett tag sedan var jag i full färd att shoppa loss i det muggiga lilla rummet med kylaggregat. Färsk sparris stod stolt i en plastbalja, knubbig potatis av alla de slag låg i mörka jordiga bingar, och likt rubiner i mängd låg jordgubbarna i sina lådor. Plötsligt rasslade det till i dörren och in kom en liten tant med krullhår. Jag brukar rätt snabbt kunna känna av om det är vänligt sinnade personer som närmar sig, och detta var inte en tant som var ute efter att småprata virkmönster, det märktes. Hon gav mig en nedlåtande blick genom sina krulltants-glasögon och fräste sedan otrevligt: "Är det till att expediera här"? Häpet tittade jag på henne,varpå hon fick ur sig ett: "Nå"?

Nu är det som så, att jag som så många andra andra inte riktigt fixar att fräsas åt. Om jag av någon anledning gjort nåt som någon anser är så korkat att jag faktiskt utan närmare eftertanke förtjänar ett fräs, så får jag naturligtvis ta det även om jag tycker det är fruktansvärt, men detta var liksom helt oförtjänt.

Åter till krullhårstanten. Där stod vi i halvmörkret och tittade på varandra, hon ilsket och jag förvånat. :"Nä, vet du, det gör jag faktiskt inte", fick jag till slut ur mej. "Inte det? Nähä, men var lägger man pengarna då, vet du åtminstone det?" hasplade hon surt ur sig. Jag visade henne kassalådan som vilken gravt synskadad person som helst kunde hittat utan hjälp. Jag hade plockat ut de sparrisknippen jag ville ha och lagt bredvid kassalådan tillsammans med min pengabörs, och då hon började fingra på sparrisarna jag paxat, sade jag " det finns mer sparris i lådan där" fnös hon, öppnade dörren som sedan stängdes med en smäll då hon surt och irriterat rantat ut. Jag sod ensam i halvmörkret och funderade. Var hon alltid lika bedrövlig i sitt humör, den lilla krullhåriga, eller var det för hon i sin lilla värld ansåg att jag inte var värd att behandlas bättre, biträde i muggig affärslokal som hon nu trodde att jag var? Eller påminde jag henne om pigan som snodde hennes kavaljer på midsommardansen då, för sexti år sen?

Jag shoppade klart, betalade mina fynd och körde vidare. Jag skulle till en handelsträdgård och leta rosmarin på stam (har fortfarande inte hittat nån), och eventuellt lite annat. Väl framme gick jag in i växthuset, fortfarande med tankarna på den arga tanten. Jag vandrade runt bland tomatplantor, rosor på stam, begonior och squashplantor i en salig röra, då jag plötsligt hörde en farbror säga till sin tant: " men där är en som jobbar, fråga henne"! Då jag tittade upp såg jag att han pekade på mej, och samtidigt som jag gav honom en blick som borde fått honom att med röda kinder skamset krypa ut till sin lille bil igen, sade han "nä förresten, det finns nog nån annan att fråga".

Jag ska strax köra en sväng för att förnya beståndet av nypotatis och jordgubbar, men innan jag drar ska jag stanna till och betrakta mig själv i spegeln. Utejobbebyxor, linne samt keps ska åka av, och istället ska jag ikläda mig blommig kjol, knytblus samt sandaletter med hög klack. Kanske jag kan få shoppa ifred då, utan att bli fräst och påhoppad????

Jag - en knivklant

Plötsligt så händer det..... Jag ligger på köksmattan i en liten svettig hög och bara hyperventilerar. Samtidigt lyckas jag utstöta såpass höga ljud att övriga familjen förstår att Nu Är Det Dax Igen. Nu tror mamma att hon ska avlida, dö och försvinna från denna jorden för evigt, eller i allafall svimma. Nu måste vi skynda oss med bandage, gips och nål och tråd. Eller åtmistone en rekorderlig rulle med plåster. Alla familjemedlemmar står runt mig och tittar medlidsamt på mig där jag ligger och flämtar, med blodet droppande från min knivskadade hand. -Okay, säger maken, vad har du gjort denna gången? Likt en liten hund med skadad tass, räcker jag fram min hand mot honom och stönar:- Aaajjj. Kniven. Potatisen. Det blir lite indianspråk över det hela, men alla förstår alltid vad jag menar, de är förmodligen rätt luttrade vid det här laget....

Vid detta tillfället var det alltså lillfingret som råkade komma mellan skärbrädan och kniven, då jag skulle skära bort en ful bit på en potatis. Precis i vanlig ordning stod jag och tänkte på något helt annat, då det plötsligt sved till och blodet började rinna. Jag har alltså inte svimmat en enda gång i mitt liv, men är lika övertygad att jag ska göra det var gång jag gör mig illa så det blöder. Det susar i örona och jag blir helt dimmig medan jag i förebyggande syfte kravlar ner på golvet i liggande ställning. Andras blod rör mig inte i ryggen - men mitt eget..... Hua!

Nåväl... maken tog försiktigt min hand och tittade varpå han med eftertryck sade:- Fy fan! Nu är det akuten! Han tog rullen med papper som hölls fram av assisterande son nr. ett, och rullade in handen i fem meter papper, och tog sedan tejpen från assisterande son nr. två, och tejpade ihop ett rejält paket som snabbt färgades rött av blodet som forsade fram. Han släpade ut den nu vilt protesterande frun till bilen och körde raskt mot stan och akutmottagingen, där vi möttes av medlidsamma blickar samt en sköterska som raskt visade oss till ett rum. Strax kom hon tillbaka, med en doktor i släptåg. Doktorn tog handen, tittade på fingret och hummade. -Hmhmhmmm, tejpa eller sy, tejpa eller sy, tejpa eller sy jamsade han under tiden som jag med tankens hjälp försökte få han att bestämma sig för tejp. -Hmhmhmmmm, måste bedöva lite tror jag, sade doktorn och fick sköterskan att raskt hämta nödvändiga attiraljer lämpade för ändamålet. Vid detta laget var jag lika blek som när jag låg på köksgolvet, och då jag tittade lite snabbt på maken log han mot mej. - Det går bra det här sa han, själv vit i ansiktet.

Nu skulle bedövningen sprutas in i mitt lilla, lilla lillfinger..... Jag vrålade högt och vilt när han satte första sprutan, vrålade högt men inte fullt så vilt när andra sprutan gick in, och påå resterande tre höll jag tyst. Sen syddes det och broderades en stund och sen var det klart. Trodde jag. - Sådärja, sa doktorn, då var det bara sprutan kvar. Jag vacklade till, lutade mig mot maken och sade svagt- Va???? - ja, sade doktorn, stelkrampssprutan. -Jordbakterier är inte att leka med förstår du.

Och nu...... nu gjorde jag nåt helt absurt fegt när man ska föreställa vuxen.... Jag försökte faktiskt rymma från stelkrampssprutan. Jag tog maken under armen och gick raskt mot det håll som jag trodde ytterdörren var. Enormt töntigt, jag vet, och väldigt dumt med tanke på att jag garanterat saknade stelkrampsskydd och borde vara tacksam för att jag nu skulle få det. Det tyckte troligen sköterskan med, som tittade ut genom en dörr bakom oss och ropade: - Hohoooo? Du skulle ha en liten spruuuta! Jag stelnade till, tittade på maken som sa: -Sorry, men vi måste nog gå tillbaka. Jag vände mig om, tittade på sköterskan och log mitt vänaste leende samtidigt som jag kände svetten rinna i pannan. Så sade jag: - Hoppsan. Glömde visst lite? -Ja, hoppsan, sa sköterskan, och tog mig under andra armen, troligen som en ren säkerhetsåtgärd för att förhindra ytterligare rymningsförsök. Jag kände mig som nåt som halvt bars fram mellan Kling och Klang där jag gick med maken på ena sidan och den faktiskt väldans snälla sköterskan på andra sidan, och leddes in i ett rum och blev placerad på en stol.

Som vore jag ett väldans litet barn, förklarade hon vitsen med stelkrampsvaccin, allt medan hon drog upp mojset i sprutan och tvättade armen. Hon stack snabbt in sprutspetsen, tryckte in alltihop, så var det klart. Under tiden jag sedan skulle vänta på att få svimma, typ pep hon iväg för att "hämta något" som hon så hemlighetsfullt uttryckte det, och kom sedan tillbaks med diplom, samt en liten leksaksödla. - Du var så himla duktig och har stått ut med så mycket här ikväll, så jag tyckte du skulle få det, sa hon och gav mig en kram innan hon hastade vidare.....

Fläderdax

Ungar å hunnar, å hembryggt äppelvin.....
.....skrålade Alf Robertsson nån gång på åttiotalet. Äppelvin har jag aldrig gjort, däremot har vi flädervin till alla som vill ha.....

Jag gillar att göra matprylar själv, älskar att testa saker jag inte gjort förr, och när jag gör det ska det göras mycket. Jättemycket.
Varje år plockas det fläder av alla jag lyckas tvinga ut. Mycket fläder, för alla vill ha flädersaft, och mamman vill inte bara ha saften, utan även ett rejält antal påsar med blommor i frysen, omattifallatt. Den godaste flädersaften är den som han har vanilj i. Den roligaste är den som får stå på jäsning i källaren för att bli vin. Har ännu inte provat att kombinera de två varianterna, eftersom vinet vi gjorde för x antal år sen fortfarande finns kvar....

En varm sommardag bestämde jag oss för att det var fläderdax. Jag hade av en fläderspanare blivit tipsad av ett ställe som var proppfullt med fläderbuskar, så vi begav oss dit, rustade till tänderna med saxar och plastpåsar. Klockan var strax efter middagstid och allt var stilla. Det dallrade i luften av värmen och det enda som hördes var binas och flugornas surrande kring den gamla övergivna gården. Stallar, lada och boningshushus stod tomma med gapande svarta fönster, och eftersom jag är utrustad med en ovanligt livlig fantasi tillika nyfikenhet, började jag genast fundera över vilka som hade bott där tidigare och hur de haft det. Dessutom älskar jag gamla övergivna platser, det är en spänning som kvillrar i hela kroppen när jag får möjlighet att utforska sådana ställen, gärna med kameran som sällskap!


-´Hoho! Kommer du? Jag väcktes raskt ur mina tankar av maken som stod och väntade vid en husknut, lätt otålig. Jag tog saxen och påsen och gick bort till honom. Ett litet men dock problem visade sig strax, nämligen att det inte bara var fläder det kryllade av, utan även nässlor. Försök trampa undan nässlor med sandaler, samtidigt som du står på tå för att nå de finaste fläderklasarna! Inte helt enkelt, i synnerhet när de finaste fläderblommorna sitter högst upp på träden.....

Ett antal påsar fyllda med fläder senare, var vi klara. Sönderrivna armar och extremt nellade ben vittnade om att hade fått jobba rejält för våra blommor. Vi gick en liten extra spanarrunda runt gården, sen satte vi oss i bilen och körde hem.

Väl hemma fick vi låta flädern stå, nu skulle det göras midda och en massa andra husligheter innan det var dags för saften! Klockan var nog runt tio på kvällen när vi drog igång med projektet fläder, men va gjorde det? Kvällen var ung, natten ljus och dessutom hade vi ju semester.

Maken räknade klasar och jag läste vin- och saftrecept, mätte socker och tvättade citroner. - Vi gör väl dubbel sats vin? frågade jag maken, som ivrigt nickade samtidigt som han räknade klasarna. Jag tog vår största gryta, hällde i vatten och lät koka upp. Hällde sen i socker och lät smälta medan jag sakta rörde runt och försökte låta bli att skvätta. Tre timmar senare rörde jag fortfarande runt i samma gryta, dimmig av trötthet och så irriterad på mig själv och min oförmåga att kunna tänka före jag handlade att jag kunnat sparka mej själv på smalbenen. Det är nämligen såhär, att om man ska gör vin måste man ha jäst. Jästen kan aldrig röras ut i varm vätska, utan den måste svalna innan man tillsätter jästen. Klockan tre på natten hade smörjan svalnat såpass att jag kunde släppa ner jästen i grytan, tvätta händerna och gå till sängs, där redan maken snarkade sen ett antal timmar tillbaka.

Nu har det gått ett antal år sedan vi genomförde vinprojektet. I vår lilla källare under köket står fortfarande två lådor flädervin, säkert lika promillefyllda som odrickbara, och varken maken eller jag orkar riktigt med tanken att släpa upp möget och ösa ut det. Med tanke på hur man mår dagarna efter man druckit det vederstyggliga eländet, vet jag inte heller hur ledningarna skulle må av att vi hällde ut det. Men...... vi behöver ju aldrig köpa ogräsmedel mer. Vi kan köra med flädervin istället. Back to nature!

Ett litet pakets vara eller inte vara....

I måndags eller möjligen tisdags kom en lapp från posten. Alltså inte post-posten, utan posten-på-Ica-posten. "Du har ett paket som väntar, för stort att lägga i brevlådan", löd texten på ett ungefär. På torsdagen körde maken iväg för att hämta ut det. "Nä, sades det, det har inte kommit än". "Men, sa den äkta hälften, det har det väl, om vi fått en sån här lapp?" "Nej. Kom tillbaka imorgon" sa damen bakom låtsas-post-disken. Jag mottog febermatt hans historia och tänkte att det va ju jäkligt märkligt...

På fredagen gjorde han ett nytt försök. "Näe, det har vi skickat tillbaks till avsändaren" sa kvinnan. "Men det hade ju inte ens kommit igår?" sa maken förvirrat, "ni kan väl inte skicka tillbaka nåt som inte ens har kommit?" Nu börjades ett febrilt letande efter paketet som inte anlänt och var tillbakaskickat. Och si ------ minsann om det ej anlända och tillbakaskickade paketet låg där, ensamt på en hylla i rummet bakom apotekshyllan!

Jag vet inte om det var gott om rodnande kinder vid kassaapparaten när det nu visade sig att det lilla rackarns paketet hela tiden legat på hyllan, men på mina kinder hade det synts en viss färgskiftning i allafall...... Nu kan man ju tro att allt va klart och att min äkta make kunde ta paketet och puttra hem, men ånejånej. Låtsasposten är fyllt av regelverk som ingen begriper, och nu, nu kom här nån och propsade på att hämta ett paket som fanns på utlämningsstället, fast var tillbakaskickat fast ändå inte....?

Det blev så komplicerat att det fick ringas ett telefonsamtal till en Mycket Viktig Person för att kunna lösa det hela. Skulle maken få med sig det stackars paketet hem eller inte???? Jodå, till sist fick han faktiskt det. Så undrar vi varför världen ser ut som den gör.....

Slemproppar

Det är inte många saker jag tycker är direkt vedervärdigt, men det jag direkt ogillar mer än mycket annat är sniglar. Inte små med hus på ryggen, de kan jag avfärda med en fnysning och med en snärtig handled låta segla in till grannen - men de andra! Fy tusan, de är så vidriga att jag inte tar i dem med tång ens! I fjor, då vi hade ett helt växthus som det gick att använda som just växthus, var vi självförsörjande på gurka, tomater, physalis och säkert ännu mer. Tanken var att vi skulle få egen paprika med, men det satte odjuren stopp för, trots snigelmedel i dörrhålet....
Sniglarna i trädgården är stora, feta och röda. Mördarsniglar är det inte, det har vi kollat noga, däremot nån säkert klonad variant av skogssnigel. Varför dom tvunget måste va hos oss och inte hos grannen, har jag undrat ända sen jag upptäckte den första.
Min aversion mot sniglar kom för några år sedan, en sommardag i stugan. Vi satt på altanen, min mamma var där och allt var alldeles väldans puttrigt. När det var dags att börja fixa mat, gick jag till jordkällaren för att hämta lite viktigheter som potatis, lök, en pilsner.... Jag gick in i köket för att göra en sallad. Potatisarna var utlokaliserad till nån av altansittarna för skrubbning.
Jag körde ner handen i den bruna papperspåsen fylld med lök och tog tag i en. Klämde lite på¨den, konstaterade att den var väldans mjuk för att vara en färsk lök, klämde lite mer och tyckte att den var skum på skalet och drog slutligen upp handen ur påsen. Skriket jag utstötte lär ha ekat över hela Lursjön, och jag stirrade stint på den svarta snigeln i min hand. Snigeln å sin sida önskade säkert att den hade haft ett skyddande skal att krypa in i, till skydd mot fruntimmret som först hade kramat och nu stod och gapade över hela socknen...
Vid detta laget hade altansittarna förstått att hemska saker skedde i köket och alla kom de galopperandes, med min lilla mamma i spetsen. "Hemska saker" tolkades uppenbarligen helt olika av modern och mej, för henne handlade säkert"hemska saker" i det läget om eventuella avhuggna tummar, i min värld var snigelkramadet alldeles jättehemskt!
-Va står du och gapar om? undrade modern "milt", samtidigt som hon tittade i min hand.
-Sånt trams, slog hon fast,samtidigt som hon lät snigeln få sitt livs flygtur ut genom dörren...
Då maken och jag var och plockade jordgubbar häromdagen blev jag oinbjuden åhörare till ett samtal mellan en tant i blommig tröja och en manlig bekant till henne. Enda chansen att inte höra vad de diskuterade, hade varit att vigt skutta iväg typ tio jordgubbsrader bort, och då detta inte var aktuellt låg jag kvar och plockade, och - tyvärr - lyssnade.
Först pratades det om tantens man, han var hemma och tog det lugnt, tydligen. Sen fick gubben prata lite med tantens barnbarn, som ochså var med.
- Har du smakat på jordgubbarna då, frågade den imbecille karlen, det tro fasen att barnet ifråga hade testat gubbarna!
Sen gick tanten igång med en historia om hur det varit när hon som barn åt jordgubbar - och nu kände jag hur håren på armarne reste sig.... Jag tittade på maken som vred sig av skratt där han låg i sin rad, tittande på mig där jag til slut stod med fingrarna i bägge örona för att slippa höra hur...... seeeeg en av tantens barndomsjordgubbar varit. Tror att jag blundade med, för säkerhets skull. Ni kan ju själva räkna ut med era små lilltår vad hon tuggade på, kan ni inte det är det ju trist för er!
Däremot kan jag berätta att jag snabbt fick dra ut fingrarna när jag öppnat ögona och upptäckte hur en annan tant intresserat tittade på mej och maken, jag log ett ursäktande leende mot henne, kastade en mordisk blick mot min fortfarande fnissande lagvigde samt böjde mig ner för att fortsätta plocka. Efter att ha hört vad hon tuggat på, nagelfor jag varenda jordgubbe innan den hamnade i kartongen, och hade jag kunnat så
hade jag skurat gubbarna med rotfruktsborste vid sköljningen här hemma! Jag vill nog påstå att jag är tämligen härdad och skapligt lugn,men kommer nån med en snigel.... då är det kört!!!!
Kom på en vidrig sak med små sniglar med hus.... När vår till storleken minsta men till pälsen mest långhåriga katt Nala vill gosa på kvällarna, och man känner en rälig slempropp i pälsen..... Huuääärkkk. Ut åker snigeln, och eventuellt även katten. Dock får hon komma in igen, då matte stillat sina snigel-svaga nerver.....