Jag är en hängiven svampplockare, och då gärna i sällskap med B som är en fena på de där typerna som helst gömmer sig i mossan. Vi har åkt långt och traskat längre genom åren, och sett massor med skog. Ibland uppenbarar det sig saker i skogen som gör att man bromsar upp och tittar lite extra, samtidigt som funderingarna om vad man egentligen ser, kommer krypande.
Det kan vara en stövel som helt plötsligt bara står där på stigen, som om ägaren plötsligt drabbades av känslan av vämjelse, en akut gummistövelallergi eller kanske ett plösligt sko/stövelskav?
Det kan vara en veckotidning som ligger där, lite skrynklig och kanske småfuktig men fullt läsbar. Hur tänkte veckotidningsägaren?
- Hmmm, Jag tror jag ska gå ut i skogen och läsa en veckotidning. Jag sitter här på stubben och lutar mig mot granen. När jag läst klart kan jag låta den ligga kvar, kanske det kommer någon som är veckotidningsläsesugen? Eller nån som fryser och behöver göra upp en liten lägereld men saknar tändpapper? Eller kanske det kommer en älg som alltid längtat efter just denna sortens veckotidning?
Det märkliga är att oavsett hur långt från allfarvägarna jag befinner mig, och hur långt in i skogen jag anstränger mig för att gå, desto konstigare saker hittar jag. Ett badlakan på en skogsväg, säkert inte körd på och använd på flera år och dessutom miltals från närmaste badsjö.
Gamla delar till traktorer och där till hörande redskap hittas ofta i skogsbackar med mossa tjock som extremvarianten på vinterduntäcken. Hur tänker bonden när han lämnar skräpet? - Jag tycker det är snyggast att lägga harven just här, bokskogen är en så vacker bakgrund! - Jag lägger dom gamla plåtspannarna här vid tallarna. Då kan ekorrarna ha dem att samla kottar i.
Det absolut märkligaste jag hittat i skogen var när B och jag sakta körde på en skogsväg och plötsligt hade ett potatisland på vänster sida. Nu pratar vi inte potatisåker, utan helt enkelt en jordhög med potatisblast upstickande likt taggarna på en stor grön igelkotte, typ. Eftersom både B och jag är tämligen jornära och trygga i vår naturkunskap, slog vi snabbt fast att det verkligen var potatisblast, och eftersom vi dessutom kände oss säkra i kunskapen om att potatis inte växer vilt i Sverige, konstaterade vi att det uppenbarligen var någon som ansåg att en jordhög i skogen var en utmärkt plats för potatisodling. Varför personen ifråga inte kunde ha potatisodlingen hemma vet bara hon själv, men nyfikna var vi kan jag säga.
Några veckor senare kom vi tillbaks, inte för att kolla hur potatisarna i jordhögen skötte sig utan snarare för att kolla till trattkantarellerna. Döm om vår förvåning då vi ser en stor vit skylt mitt i åkern! - Ni som plockat upp all min potatis, ni borde skämmas! löd texten, och vi tittade häpet på varandra. Samtidigt kände jag hur en otäck känsla spred sig i kroppen. Herregud, hur mycket folk fanns det egentligen i skogen????? Och stod det någon nu, spanades på oss gömd bakom en gran? Kanske potatisbonden själv, skitförbannad med en grep i näven, beredd att hoppa ut, vilt skrikandes att -NU FICK JAG ER ALLT!!!!! Till slut var jag så nojjig och förföljelsemanisk att jag rusade bort till bilen och kastade mig in i den.
När jag lugnat ner mig och kunde tänka någorlunda rationellt igen, kände jag en enorm irritation över den dumma mänskan som tydligen inte kunnat låta bli potatisen. Om nu nån stackare snokat reda på en jordhög att odla potatis i mitt i skogen var det väl själve f-n om hon inte kunde få ha dem ifred?
Tyvärr är det så, att somliga har fruktansvärt svårt att skilja på vad som är ditt och vad som är mitt, och det spelar faktiskt ingen roll var i världen man befinner sig, om det är mitt i en skog i Skåne eller mitt i centrala Tokyo. De finns överallt, norparna. Tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar