Igår skulle S och jag på en liten utflykt. Egentligen skulle vi tillbringa helgen på Mossagårdsfestivalen utanför Lund, men eftersom det varnats om rejäla mängder vatten från skyn fick vi avstå. Dricka pilsner iförd regnställ med blåfrusna fingrar, samt försöka sova i tält som är på väg att flyta bort, är vi lite för vuxna för! Istället skulle vi ta en Österlentur. Österlen i juni är underbart, inte överfullt av folk utan helt framkomligt, och lika rasande trevligt som alltid!
Jag tog "partypinglan Cexet" (vår lilla Golf) och körde hem till S för att hämta henne. S var inte helt klar, så jag satte mig för at läsa tidningen, då jag hörde hur det stannade bilar på vägen utanför. Då S med familj bor väldigt lantligt reagerar man mer än om de bott i stan, så att säga.... De två familjejyckarna for ut som två skållade troll för att kolla läget då det knackade på dörren, och eftersom jag fått en normal upfostran gick jag och öppnade. Utanför stod en karl i övre medelåldern leende med hundarna stormskällande runt benen. Jag lyckades höra att han frågade efter vägen till Stolpberga, Och då jag samtidigt försökte få tyst på hundarna, tänkte jag förvirrat att - Stolpaberga? Det ligger ju på slätten 8 mil härifrån, stackars mänska, han måtte ha sämre lokalsinne än vad jag har!
-Nej, sade karlen, S-T-O-L-P-B-E-R-G-A!
Nu är det ju så att i Skåne läggs det väldigt ofta till ett -a efter ortnamn med mera, så jag valde att ignorera hans försök att övertydligt förklara vad han menade. Istället kallade jag på S, som - lyckligtvis - hade fått kläderna på sig,
kom ut på altanen och undrade vad som stod på? Hundarna hade tröttnat på karlen och fnattade bort till grinden istället, där det stod en hel samling med folk och log, hälsade och pratade. En tant frågade: -Säg, vet du var Stolpberga ligger? Jag försökte avhålla mig från att fnissa henne rakt i ansiktet, utan gav samma vägbeskrivning som S gett tantens karl. Samtidigt såg jag hur tant nr. 2 drog upp en videokamera ur väskan och började filma S och mig, där vi stod och försökte förklara, allt medan hundarna betedde sig som fullständiga idioter och bara stormskällde. En anledning till att de valde att bete sig som galna vakthundar satt i bilen, en dvärgschnauzer som anting var uppstoppad eller både döv och blind, för den reagerade inte över huvudtaget på i synnerhet Abbe´s härjande...
När jag förklarat för tant nr. 1 var Stolpaberga låg, tittade hon milt på mej och frågade: - Säg, vet du vägen till Stolpberga? I det läget höll jag på att fullständigt krevera, och gick för att hämta gottis för att muta in galenpannorna till hundar med. Behöver jag berätta att tant nr.2 hela tiden filmade? S hade nu kommit på att hon hade en karta, hon sprang in och hämtade den, samt fyllde i vägen till Stolpaberga till de förvirrade mänskorna, som hela tiden stod och filmade och berättade att vi minsann bodde i paradiset! Karl nr. 1 fick kartan, vilken han genast valde att hålla upp och ner. Jag böjde mig ner över Abbe för att inte skratta honom rakt i ansiktet, samtidigt som S tålmodigt vände kartan rätt åt honom. Hela tiden filmades vi.
Till sist körde de, allt efter en traktor med en gigantisk kreatursvagn full med kor fått trycka sig förbi folk och bilar på den pyttelilla vägen.....
Jag tittade på S och sade: De trodde garanterat att vi var ett par, säkert var de besvikna över att vi inte hade huckle och förkläde på oss, istället för de skapligt normala paltor vi valt.....
Resten av dagen var bara helt ljuvlig - förutom att jag råkade slå sönder två tallrikar samt fyra ugnsfasta formar på Stärkans outlet i Kivik. Vet ni hur tyst det kan bli på ett sånt ställe, trots att det är skapligt mycket folk där? Tro mig, jag vet. Femti par ögon tittade intresserat på mig och förödelsen samtidigt som jag, röd som en pion i ansiktet, bad om ursäkt hundra gånger, allt medan den underbara mänskan som fick sopa upp resterna förklarade att det var lugnt.
Sen körde vi till kapellet i Knäbäckshusen och funderade på livet. Det behövdes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar