Ko-skräck

Var sommar så länge jag minns har vi tillbringat i stugan. Stugan ligger i en by som heter Lur, två mil från Hässleholm ungefär. Hela byn ser ut på samma vis som alla små byar gör, fullt med kohagar och gårdar. Till Lur hör även Lursjön som kan stoltsera med att vara en av Sverigens renaste sjöar!
När jag var liten brukade jag stå och sjunga för korna i hagen bakom huset, de ägdes av två gamla systrar uppe i byn. Var kväll kom de gående genom skogen till hagen för att se om sina djur, klädda på gammeldags vis med huckle och förkläde över klänningarna....
Min känsla för kor var helt okay på den tiden, jag har umgåtts en hel del med dessa kreatur genom åren utan några som helst problem, bland annat hade jag en tjurkalv som vän en period. Han kom springade när jag kallade och slängde sig ner med huvet i mitt knä när jag satte mig i hagen!
Numer lider jag delvis av koskräck. Jag har fruktansvärt svårt att gå igenom en hage där jag vet det finns kor, nåt som jag för några år sedan tog som självklart att man gjorde....
Det var en sommarkväll för ungefär.....15 år sedan som händelsen inträffade som gjorde att jag ändrade åsikt om kor. Min äldsta son, då runt tre år och jag skulle gå iväg för att leta efter kantareller, vilket är något som jag tycker är väldans trevligt.Vi gick längs med sjön, hans lilla hand i min och pratade om ditt och datt, jag pekade på fiskljuseboet på ön mitt i sjön, solen gassade och allt var bara jättehärligt.
Snart var vi framme i kobadet, som den lilla badplatsen kallas, och det var dags att ta sig in i själva kohagen. För att göra det måste man gå ut i vattnet en bit eftersom taggtråden går ut i sjön, allt för att freda oskyldiga badare från vilda kors framfart!
Det var ungefär där som min hjärna gick på semester, eller åtminstone kopplade om på halvfart. Jag hade helt kallt räknat med att korna skulle vara uppe vid gården och inte som nu, gå och beta nere vid sjön! Jajajaja, tänkte jag, de stannar säkert där. Dom struntar i att vi kommer.
Nu är det ju så att kor är väldigt nyfikna till sin natur, och detta faktum gick helt stick i stäv mot vad jag räknade med!
Vi gick ut i vattnet, rundade taggtråden och var inne i kohagen. Korna stod lugnt och betade längre bort, och vi spanade ner i marken efter kantareller. Plötsligt hördes ett muller. Jag tittade upp - och fick se runt tjugo kor komma farande i sken rakt mot oss! Om du som läser detta nu tänker att - men det går väl inte så fort för en skock med kor att springa, så kan jag raskt dementera genom att säga - Jo det går fruktansvärt fort! I synnerhet om du själv står med en liten parvel i handen som är lika stel av skräck som du själv är....
När jag äntligen kom till handling tog jag gossen under båda armarna och hivade ut honom i vattnet. Pågen skrek, jag vrålade, korna kom närmare. Jag kastade mig efter sonen och landade bredvid honom just som hela skocken tvärvände exakt där vi nyss stått. De försvann med ett dån och ett råm rakt upp genom skogen mot gården, genom hagar. stockar och stenar.
På darrande ben lyfte jag upp gossebarnet och gick in mot stranden igen, plockade upp svampkorgen och gick hem. Länge efter detta pratade sonen om detta, stackars unge, sicket trauma hans mor utsatte honom för!
Fortfarande har jag som sagt aversioner mot kor och kohagar, jag har när jag varit tvungen gått förbi hagen vid vägen mot stugan och när tjuren där innanför stängslet börjar frusta och sparka i marken - gissa om jag springer för livet!?
Jag har faktiskt bestämt mig att med egenterapi förska övervinna koskräcken eftersom jag känner att den hindrar mig från att gå där jag vill.
Får väl se om jag lyckas....