I vår familj gillar vi djur. Om man ska rangordna vem som gillar flest djursorter uppifrån och ner, så innehar storepågen första platsen. Som den djurvårdarstuderande han nu är, träffar han på fler djursorter varje dag än de flesta - möjligen kan herr Wahlström på Skansen stoltsera med att ha övertaget. Gossen har ett favoritdjur framför andra, och det är.... Tada - Kungspytonormarna. Så fort han får en möjlighet gullas och nussas det med de slingrande varelserna. Han har blivit anfallen, attackerad och brutalt huggen i handen en gång, dock inte av de i sonens ögon genomtrevliga kungspytonormarna, utan av en mindre begåvad och fullständigt osocial rödfärgad typ av rasen majsorm. Jag har tittat på den - genom glas - samt givit den onda ögat ett antal gånger, vilket jag hoppas kan få den på bättre tankar.
På andra plats kommer undertecknad. Dock har jag svårt att rangordna mitt djurtyckande efter arter, att vi bara har katter i hushållet beror ju inte på mig, så att säga! Hade jag fått som jag velat hade hushållet bestått både av hundar och hästar, men nu råkar det ju finnas fler på två ben som anser sig ha rätt att tycka en massa - mest maken faktiskt.Jag får istället nöja mig med att "låna" en häst eller två då jag känner att behovet är som störst!
På tredje plats kommer maken. Katter ligger honom väldigt varmt om hjärtat, och till nöds står han ut med att umgås med andra djur också.
På fjärde plats kommer då yngste sonen. Han gillar nog katterna vi har, men är glad om de håller sig på motsatt sida om vägen, så att säga! Han är även en hyfsat duktig ryttare, vilket glädjer hans mor oerhört.....
Som jag nämnde, får jag inte ha några andra djur än katter för maken.
-Vi får se senare i livet, säger han när jag likt en tjatig unge förklarar att jag inte kan bli riktigt lycklig utan en strävhårig kanintax. Detta kan ha varit en omedveten men dock anledning till att jag under flera år strävat och längtat efter den för mig Ultimata Katten. Långhårig, röd, gigantisk samt av manligt kön har han kommit till mig i fantasin, jag har sett hur han med ett mmmjjjaaaauuuuoooo intagit hemmet med en självklar pondus..... dyrkad av alla, både med två och fyra ben.
Nu är han här. Quintus är namnet, rasen är Main Coon , färgen är röd. Vid nio månaders ålder tangerar han åttakilosstrecket på badrumsvågen, och det enda som saknas nu är pondusen. Jag hade ett samtal med goa vännen C häromdagen, och hon berättade att en gemensam bekant behövde en hankatt genast, till sin otroligt löpande hona. -Ooo, sade jag hon kan få låna Quintus! Vid närmar eftertanke vet jag faktiskt inte om min ide´ var så bra, när jag ser hur han glatt leker och fånar sig som en stor men dock kattbebis gör i största allmänhet. Jag vet inte om han förstått vad vi velat vid ett ett eventuellt möte med en eventuell fru, och risken är stor att han bara brottat ner henne.....
Brottas gör han ochså gärna med Hobbe, vår sextonåriga skogskatt som blir mindre och mindre för var dag som går.Han är som en gammal gubbe, skaffar sig ovanor som gör mig gråhårig och kan inte tänka sig annat än att han bestämmer, tvärtjurigt. Hobbe tar sig gärna en liten utflykt i bil då och då, som pensionärer ungefär. Vädret ska vara bra, man ska Köra Väldigt Långsamt, och verkligen inte för långt iväg. Man ska stanna till och titta på saker då och då ("sakerna" som är intressanta i Hobbes utflyktsvärld är nerfallen gran-och tallskog. Man sitter kvar i bilen och glor stint rakt ut samtidigt som det vrålspinns).
Hobbe tar sig gärna en slurk kaffe på altanen, helst ur en mugg när man tittar bort och inte låtsas se honom. När klockan är prick 21.30 är det läggdax - för alla i hela huset anser han, och går runt och trumpetar ut budskapet så ingen ska missa det. Om man är djärv nog att ignorera hans tutanden och istället sitter kvar vid tv´n, blir Hobbe putt. En skogis som är putt skojar man inte med, och om Quintus väljer att på tonåringars vis mopsa sig mot Hobbe i det läget, ja då har han sannerligen sig själv att skylla!
Djur är i min värld helt omöjliga att leva utan, de har en förmåga att ge så otroligt mycket både av sin kärlek och humor, om man väljer att se och känna det. Det finns folk som väljer att skaka på huvudet och himla med ögonen när jag berättar om våra djur, och jag tycker så synd om dem! Att inte kunna se till exempel katter som nåt än ett någonting som ska bo ute, leva på möss och vara glada om kontakten med människor består av en undanhfösning med en trätoffla då och då, är så beklämmande.
Mitt nyaste projekt i djuranskaffning är - trots makens tålmodiga nekande - faktiskt en häst. Inte en köpehäst, men väl en foderdito.... Vi får väl se hur det går! Maken är inte helt negativ så oddsen är nog skapliga - hoppas jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar